Clik here to view.
På Helsingfors stadsteater rannsakar en av 1900-talets främsta vetenskapsmän sitt samvete som forskare och pacifist. Einsteinin rikos (La trahison d’Einstein) är skriven av Éric-Emmanuel Schmitt. Titelrollen görs av Santeri Kinnunen.
En kapsejsad seglare kliver i land på en strand i New Jersey och möter en luffare som tycker att han ser ut precis som den där förfärliga ’Neinstein’. I luffarens öron låter forskarens pacifistiska ställningstaganden som ett hån mot dem som offrat sina liv på slagfälten. Vreden sitter djupt, hans enda son återvände aldrig från första världskriget.
Och seglaren är förstås just denna ’Neinstein’, fysikern Albert Einstein som lämnat Tyskland sedan Hitler kommit till makten. Nu är ett nytt världskrig under uppsegling med konsekvenser också för Einsteins eget agerande.
Genom parets sporadiska möten på den öde stranden gör pjäsen nedslag i den historiska utvecklingen från 1930-talets första hälft till det kalla krigets dagar i mitten av 1950-talet. I de sista mötena förebrår den åldrade Einstein framförallt sig själv för att han undertecknade det s.k. Einstein-Szilárd-brevet, ett brev där USA varskoddes om tyskarnas kärnvapenprogram och anmodades att utveckla sin egen forskning. Brevet fick som känt förödande följder.
Beprövat koncept
Den franske dramatikern Éric-Emmanuel Schmitt använder gärna kända gestalter ur historien som redskap för sina frågeställningar. I sina tidigare pjäser har han bland annat placerat Denis Diderot och Sigmund Freud i situationer där de tvingats pröva och ompröva sina teorier. Här utgår han från Einsteins dilemma för att föra ett resonemang kring ansvar och legitimitet inom vetenskap och politik.
Frågorna är alltid stora men han klär dem i enkel dräkt. Det är filosofi i bulevardteaterformat. I bästa fall kan resultatet vara både skarpt och underhållande men Schmitt är en produktiv författare och den här gången kan jag inte värja mig för känslan av alltför mycket slentrian och rutin i upplägget. Trots de viktiga frågeställningarna lyckas texten sällan engagera.
Det största problemet är förutsägbarheten. Schmitt utmanar varken sin titelgestalt eller publik med några överraskande bråddjup i resonemanget. Jämfört med den tricksterfigur som kallade sig Gud i Besökaren t.ex. är Einsteins samtalspartner en förhållandevis blek figur med en hemlighet som mest av allt banaliserar pjäsens resonemang kring skuld och svek.
Vacklande stilgrepp
Mot den här bakgrunden är det kanske inte heller så konstigt att Helsingfors stadsteaters uppsättning ofta ter sig som en rätt obeslutsam historia. I Kari Heiskanens regi rullar nedslagen i de olika perioderna på i en jämntjock ström med tre skådespelare som alla förefaller hämtade ur olika pjäser och genrer.
Pekka Huotari gör luffaren till en saktmodig och lätt karikerad figur som under den skenbara sävligheten är beredd att slå till när motståndaren minst anar det. Problemet är bara att manuset inte ger honom mycket att slå med. Och Joachim Wigelius gestaltar en FBI-agent som mest av allt förefaller hämtad ur en B-film där de elaka gossarna alltid kommer med skurkstämpeln tydligt lysande i pannan.
Santeri Kinnunen har alltså ingen lätt uppgift som Einstein. Utan någon sparringpartner att räkna med vare sig i texten eller på scenen får han ofta bära upp resonemanget ensam. Han gör det bra, utan eftergifter för vare sig karikatyr eller melodram, men bränner till gör det sällan.
Bäst fungerar uppsättningen i de stunder när det luggslitna och rufsiga paret på sin ödsliga strand helt tydligt ekar av ett annat par, duon i Becketts I väntan på Godot.
