I samarbete med rikssvenska Institutet och Markus Öhrn har Nya Rampen nu kommit till den avslutande delen i sin trilogi om kärnfamiljen. Bis Zum Tod heter pjäsen, som betecknas som en satanisk black metal-opera om en familjs undergång.
De två tidigare föreställningarna, Conte d´Amour och We love Africa, Africa loves us, har kretsat kring just familj och kärlek, men framförallt kring patriarkaliska maktstrukturer, våld, porr och incest.
Den nya pjäsen fortsätter på samma spår. Huset finns kvar, och familjen - det handlar fortfarande om en pappa som inte vill förlora makten och kontrollen över sin familj. Samma tema alltså, men en ny historia, säger regissören Markus Öhrn.
- Den här gången får familjen besök utifrån av en oönskad gäst, som sonen i familjen har bjudit in.
Och den oönskade gästen är alltså en pedofil - enligt Öhrn den mest fruktade personen i vårt samhälle i dag.
- Den största skräcken man har i en familj i vårt västerländska samhälle är väl att ens barn ska bli utnyttjat av en pedofil. Det finns en enorm rädsla och paranoia för pedofiler, säger han.
"Paranoian större än faran"
Det Markus Öhrn och Nya Rampen vill göra i pjäsen är att försöka se och förstå vad vi är så rädda för, och vad som händer om man bjuder in den personen till familjen.
Enligt Öhrn har situationen förändrats de senaste 20 åren, rädslan för pedofilen är större än någonsin. Men det är en upphaussad rädsla, paranoian är större än faran, säger han
- Det är som en demon i vårt samhälle, vi är livrädda för att det ska hända våra barn någonting. Så vi kanske överkompenserar, överbeskyddar barnen och inskränker deras frihet, och misstänker många för att vara sexuella brottslingar fast de inte är det.
Öhrn är noga med att understryka att man inte vill försköna bilden av pedofilen.
- Det är snarast som att peta i ett sår. Det handlar ju inte om att säga att det är okej att vara pedofil, utan att fråga varför är vi så otroligt rädda för den personen just nu?
En fyra år lång resa tar slut
För Nya Rampen, som har gjort sig känd som en teatergrupp som vill tänja på gränserna för teatern, har trilogi-projektet med Institutet och Markus Öhrn varit givande, både på ett personligt och ett professionellt plan.
- Det har varit en fyra år lång resa, där vi har undersökt nya uttrycksmöjligheter och nya sätt att berätta helt enkelt. Den resan är nu slut, och det kanske är andra estetiska val vi gör i framtiden. Men det här kapitlet har varit lyckat och bra, säger Rasmus Slätis, en av gruppens tre medlemmar.
Nya Rampens nästa projekt är ännu i planeringsskedet och håller på att skissas fram, men det är alltså inte ett samarbete varken med Institutet eller Markus Öhrn.
- Men i framtiden kommer vi säkert att jobba tillsammans igen, säger Slätis.