Det finns filmer som börjar leva sitt eget liv efter sluttexten. Vissa för att de är så överväldigande att man gärna återupplever dem. Andra för att de är så obekväma att de skaver i ens hjärna. "La danza de la realidad" hör till båda grupperna.
Vi befinner oss i den lilla staden Tocopilla i Chile i ett färgstarkt förflutet. Inledningen ställer oss inför en stökig cirkus dit huvudpersonen Jaime (Brontis Jodorowsky) anländer med sin skönlockige son Alejandro (Jeremias Herskovits). Fadern ger snabbt sin son ett styrkeprov genom att själv klättra upp längs de rep som hänger från taket. Han vill understryka vikten av att vara stark. När man är man.
Men det räcker inte att vara stark, man måste också vara modig. Och kunna uthärda smärta. Och på inga villkor gå omkring med ett hårsvall av en art som fått sagans Guldlock att blekna av avund.
Inte om man är en man.
Åskådaren inser snart att Jaime har mycket att kämpa emot. Han anser sig ha en hustru som behandlar sonen på fel sätt och han tycker att samhället han lever i styrs av fel krafter. Ett samhälle där religionen dessutom ingjuter falskt hopp i människor.
Gud måste således förnekas, presidenten dö och sonen klippas.
Ungefär i den ordningen.
Mer magi än realism
"La danza de la realidad" är ett skolexempel på magisk realism. Upphöjd verklighet där surrealistiska och absurda drag duggar tätt. Där färger är intensiva, gestalter överdrivna och händelser symbolladdade.
Här finns enskilda sekvenser som framstår som visuella godbitar man gärna vill suga på länge. Som den där unge Alejandro i ilskorna kastar sten i havet och åstadkommer en svallvåg som sköljer upp havets alla fiskar på stranden.
Där ligger de och kippar efter andan medan måsarna närmar sig glatt skrikande. Den åldrade Alejandros berättarröst konstaterar att han hade svårt att bestämma sig för om han skulle känna sorg över fiskarnas öde eller glädje över måsarnas läckra måltid.
Situationen löser sig när människor dyker upp på stranden för att jaga bort måsarna och plocka upp fiskarna. Det hela framstår som en fin sinnebild för livet. Livet som består av glädje och sorg och som tvingar en att lära sig avstå och förlora.
Men här finns också störande bilder som skräller till som en ilsken väckarklocka just när man håller på att försjunka i en behaglig slummer. Bilder av hustrun som urinerar på sin man. Av mannen vars testiklar utsätts för elchocker – full frontal. Av den halvnakne sonen som kletar in sin helnakna mamma med skokräm - i ett försök att betvinga mörkrets makter har de bestämt sig för att bli svarta som natten.
Mustigt och mastigt
Oberoende av om man gillar magisk realism som stilgrepp eller inte så är det berikande att se filmer som spränger de vanliga gränserna. Som utnyttjar filmens potential som medium och som leker med åskådarens fantasi och intellekt.
Mellan varven är det visserligen svårt att ohämmat ge sig hän åt bildprakten eftersom man vrider ut och in på sitt symbollager i ett krampaktigt försök att få grepp om det som sägs via den. Vilka politiska referenser spelar man med, vilka är hänvisningarna, vad betyder det... hjälp, vad är det som händer?
Vid sidan av fantastiska bilder, som den där gråklädda människor stapplar fram genom ett kargt bergsområde, eller fina scener, som den där en äldre hästskötare lägger sig i sin grav när han känner att det är dags att ge över till nästa generation, är det personporträtten som stannar hos en längst.
Vem kan glömma den ömma modern Sara (Pamela Flores) som inledningsvis är bara bröst och röst, men som efterhand blir en allt starkare gestalt, Det faktum att hon sjunger sina repliker är ett vinnande grepp som fungerar i all sin osannolikhet.
Så vad handlar Alejandro Jodorowskys film om? Om en manlighet som fastnat i generationer av förväntningar. Om en värld där människor är utbytbara och de politiska systemen brutala. Om behovet av att inse sin egen svaghet för att kunna bejaka andras styrka. Eller om något helt annat - från början till slut står dörrar på glänt till olika tolkningar. Redan slutscenen är värd resan och skavsåren i hjärnan.
När det gäller de där tankarna som börjar leva ett eget liv efter sluttexterna så tar de sats i insikten om att vartannat namn som rullar förbi är Jodorowsky. En av regissörens söner spelar hans far i filmen. En annan Teosofen som delar ut religiösa symboler. En tredje har komponerat filmmusiken. Det här kan mycket väl vara ett familjeprojekt som får vanliga terapisessioner att framstå som sterila, bleka och helt renons på mustiga danser. Eller också är den bara en dröm. Vem vet.