Clik here to view.
Vi återvänder till X-Men igen, den här gången i form av Wolverine mot världen.
Imorgon (26.7) har The Wolverine finlandspremiär. För X-Men-fantaster är det en stor dag, det har gått två år sedan X-Men: First Class kom, och hela fyra år sedan vi fått en ordentligt titt på Wolverine i en film. Nu är han tillbaka, i en helt egen liten saga.
The Wolverine utspelar sig i modern tid i Japan. Varför just i Japan hör naturligtvis ihop med Wolverines förflutna, han räddade en man i Nagasaki som nu vill tacka honom. Det ena leder till det andra, fiender och vänner tar form och det hela avslutas naturligtvis med en episk stridsscen, som sig bör.
Det som skiljer The Wolverine från resten av X-Men-filmerna är mutantsynvinkeln. Medan de tidigare filmerna handlat om mutanter som grupp, och främst mutanter mot människor, handlar den nya filmen om Wolverine mot alla andra, Wolverine mot världen. Historien blir stundvis långrandig men räddas alltid av en stridsscen precis innan gäspningen tar form i halsen. Och det är egentligen därför vi vill se den här filmen också, det är Wolverine som slåss. När Wolverine slåss står blixten stilla, Wolverine är en fasa för onda män, Wolverine är hård mot de hårda.
Den mest talande scenen i filmen är när Wolverine småningom har brutits ner och blivit aningen mer mänsklig, då kommer han plötlisgt igen med tio tigrars styrka. Likt en uppstånden Jesus får vi se Wolverine i sin fulla styrka och det här kittlar naturligtvis varje liten X-Men-nerv man råkar ha i kroppen. Det är omöjligt att inte stöta ut ett litet Oooh! när Wolverine visar vad han faktiskt går för.
Trots att filmen i sig inte är speciellt nytänkade eller ens har en hemskt spännande intrig går det inte att låta bli att älska den. På samma sätt som man är tvungen att älska Bruce Willis i alla Die Hard-filmer måste man älska Hugh Jackman i The Wolverine. Alla som har ens en liten X-Men-fetisch i kroppen ska se den här filmen, det är ett måste.
