Clik here to view.
Jag kan inte laga mat. Jag kan äta och jag gör det bra, men maten jag lagar är hemsk. Och varför skall jag nu börja kocka för mig själv? Dessutom har jag ingen diskmaskin och så är jag ju så trött och gammal, tänker jag tills jag träffar Caj Bremer.
Den legendariska fotografen har trampat omkring dubbelt längre än jag och ändå fann han energi för att lära sig laga mat. När Caj blev ensam tog han fram stekpannan och började experimentera. Ibland gick det bra och ibland sämre. Allt dokumenterades på facebook och Caj blev uppmuntrad över alla tummen upp han fick. Kockandet blev en hobby och snart yrkade fanskaran på facebook på att det skulle bli en kokbok. Sagt och gjort. ”Mämmikoiran keittokirja” är utgiven och jag bjuder hem mig själv till Caj för att kocka med honom.
Caj flyger och flaxar runt i sitt kök, medan jag trögt hasar runt. Caj är så ivrig att jag plötsligt själv känner något obekant i magen, är det iver? Jo, det är inte bara hunger utan också iver! Om Caj kan så måste väl jag också kunna? Eller åtminstone försöka. Vad jag skäms över mig själv som bara hasar runt i en gammal klagosång, när jag precis som Bremer kunde ta tag i saker och ting och göra något. Exempelvis börja med att laga mat ens någon gång.
Den största tankeställaren får jag då vi sitter och äter tillsammans och Caj förtjust uppmärksammar månen. Vadå för måne, det är ju inte en helmåne, eller ens en halv, tänker jag trött för mig själv. Det är ju bara en liten skärva som vi sett miljader gånger. Men Caj är ivrig och lycklig över att månen är vacker även ikväll. Det kunde jag också vara ifall jag för en stund orkade lyfta blicken från min egen napa. Ikväll är det jag som lagar mat.
