Liza Marklund, Camilla Läckberg, Anna Jansson. Listan på kvinnliga, svenska deckarförfattare är lång. Och någonstans i början av den finns Maria Lang. Hur är det möjligt att mordexperten som länge dominerade en hel genre plötsligt försvann från den litterära kartan?
Sedan sin död 1991 har Maria Lang varit ett namn man främst hittat på antikvariatens pockethyllor. Många minns hennes böcker som tidiga läsupplevelser, men vem hon var och vad hon stod för har blivit allt diffusare i takt med att hennes trognaste läsarkrets gått ur tiden.
Men nu har det hänt något. Lagom till hundraårsjubileet utkom Lena Lundgrens & Lisbet Wikners biografi ”Maria Lang – vår första deckardrottning” och ungefär i samma veva hade filmatiseringen av debutromanen ”Mördaren ljuger inte ensam” biopremiär.
Ytterligare fem filmer med Tuva Novotny, Ola Rapace och Linus Wahlgren producerades i rask takt för tv. Filmer med fokus på vackra svenska miljöer och snyggt klädda snygga skådespelare. Företrädesvis i snygga interiörer.
Visserligen ligger det i tiden med estetiserade skildringar av femtiotalet, men helt oberoende av den aspekten väcker filmerna flera frågor. Håller Langs historier idag? Och vem var hon egentligen?
Dagmar Lange
Låt oss börja från början. Dagmar Lange föddes den 31 mars 1914. Växte upp i skuggan av kriget i en trygg nyfamilj – fadern dog när hon var tre och modern gifte sedermera om sig. Dagmar visade tidigt att hon hade akademiska anlag, doktorerade i litteraturhistoria, undervisade och fungerade som rektor. Vid sidan av dessa uppdrag skrev hon operarecensioner och figurerade i olika radiosammanhang.
Dagmar Lange tillhörde helt enkelt den så kallade kultureliten.
Men hon var mycket annat också. Till exempel en nattuggla som sällan behövde mer än fyra timmar sömn. I sin självbiografi ”Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang” skriver hon att hennes mamma tidigt upptäckte hur det var fatt och lät henne ligga och läsa så sent hon ville.
När som helst kan jag återuppleva alltsammans - ljuskretsen i hörnet invid sängen, skuggorna och det totala mörkret i andra delar av rummet, den eviga frågan, den första medvetet formulera tanke, som jag minns: Varför sover alla människor i hela världen? Varför är det bara jag som är vaken?
Med alla dessa extra timmar till sitt förfogande plöjde hon igenom halva världshistorien. Alla sorters böcker.
Oväntat genreval
När Dagmar bestämde sig för att själv börja skriva valde hon en något oväntad genre. Oväntad både med tanke på den akademiska bakgrunden och med tanke på att hon var kvinna. Dagmar ville skriva deckare. Pusseldeckare i samma stil som Agatha Christie.
Våldet skulle inte vara alltför brutalt och intrigen konstruerad på ett sätt som aktiverade läsaren. Ledtrådarna skulle finnas där – lockande och pockande.
Etablissemanget tyckte dessvärre inte alls att det var lockande. Det ansågs tvärtom direkt olämpligt att någon i hennes position skulle ge sig på den typen av litteratur. Mord och elände. Och värst av allt: antydningar om sex. Vad var det för bild hon ville ge sina studerande?
Men kritiken hindrade henne inte från att fortsätta. Och fortsätta. I fyrtio år. Via lika många böcker, kantade av femtionio mord.
Lyssna här på hur hon 1955 uttryckte sig om deckarskapandet i Sveriges Radios program "Detektivromaner".
Förlegade eller levande?
Visst kan man säga att Lang skrev i en annan tid och för en annan publik. En tid innan deckargenren blev mer samhällsförankrad, våldet brutalare och läsaren mer avtrubbad. Men det hindrar inte hennes böcker från att ha oväntat många intressanta drag och ingredienser.
Dels handlar det ofta om välskrivna deckare, speciellt i de tidiga böckerna märks det att författaren trivs bland orden. Den egna texten varvas med flitiga hänvisningar till litterära citat i såväl titlar som flytande text. Dels påvisar flera av historierna ett påfallande intresse för varför någon drivs till att mörda. Morden är förankrade i sammanhang som gör att det inte enbart erbjuds lättnad när de klaras upp, lättnaden blandas med sorg över att det gick som det gick.
Därtill utgör de inledande böckernas huvudrollsinnehavare en dynamisk trio. I centrum för denna står den skarpa iakttagaren Puck Bure som ständigt slits mellan sin hygglige make Einar och den farligt lockande kriminalkommissarien Christer Wijk. Påpekas bör att trion målades fram av Lange i samråd med väninnan Thorborg Schéle som var med om att dra upp konturerna för det som kom att bli debutromanen.
När man nu ser de nya filmerna kan man med fördel slå upp självbiografin och läsa Langes beskrivning av sin manlige hjälte Christer: Han är etthundranittio centimeter lång, mager, svarthårig, intensivt blåögd. Och därefter kan man begrunda uttalandet hon fäller några rader längre ner: Tilläggas kan att jag i mina kontrakt med inhemska tidningar och utländska förlag har en klausul som föreskriver: "Christer Wijk får inte avbildas".
Det vore onekligen intressant att veta vad hon ansett om Ola Rapace i huvudrollen?
Men så har vi de litterära kryddorna. Intresset för detaljer. Beredskapen att utmana. I debutromanen spelar en homosexuell relation en avgörande roll. Förövaren konstaterar: Min kärlek var stark och normal för mig, och att den ledde mig till svåra brott berodde inte på att den var särpräglad. Däremot har det kanske spelat en roll att samhället och min omgivning har varit sådana att jag har tvingats att leva ett i viss mån oärligt och osant liv. Det kan aldrig leda till något gott för någon människa...
En kvinna med åsikter
Bland annat ovan nämnda citat, doktorsavhandlingen om den homosexuelle filosofen Pontus Wikner och det faktum att Dagmar Lange aldrig gifte sig har lett till att man spekulerat i hennes sexuella läggning. I sin självbiografi hänvisar hon till pojkar hon vurmat för, men mer än så berörs temat inte.
Särskilt ingående berörs inte heller den feministiska ådra man lätt kan föreställa sig att hon hade. Inte bara för att hon ställde en kvinnlig hjältinna i centrum utan för att hon var en stridbar kvinna som slog sig fram i en mansdominerad bransch. I självbiografin från 1985 berörs dock temat feminism endast i en flyktig kommentar.
Överhuvudtaget är det svårt att tänka sig den whiskydrickande, hallonbåtsälskande Dagmar Lange som särskilt foglig. Hon skyggade inte för obekväma åsikter och tog även konsekvenserna av dessa. När Svenska Deckarakademin 1973 beslöt att prisbelöna den amerikanske författaren Richard Neelys ”Min vän Walter” avgick Lange i protest. Hon tyckte att Neelys alster inte längre handlade om deckare utan om våldsorgier.
Eller för att citera henne själv: Mentalsjukdom, sexmord, blodiga våldshandlingar hör tyvärr i allra högsta grad hemma i verkligheten, men bör inte prånglas ut till en aningslös publik under etiketten underhållning. Hon hade antagligen blivit upprörd om hon vetat att hennes definition av verkliga problem några decennier senare skulle utgöra givna ingredienser i tv-underhållningen. CSI, NCSI, Criminal Minds...
Det trista slutet
När duon Wahlöö & Sjöwalls slog igenom 1965 kom deras polisroman att förändra hela deckargenren. Och i samma veva tog Lang ett steg bakåt, mot det förflutna. Hon höll fast vid en deckartradition som ansågs förlegad. Men här gäller det att understryka just detta ”höll fast vid”. Hon hade en ideologi kring sitt skrivande, vissa kriterier skulle styra, vissa regler gälla. Den målmedvetenheten tyder också på en stark egen vilja
Men målmedvetenheten till trots gled Lang långsamt neråt på popularitetsstegen och efter decennier som given bästsäljare fick hon finna sig i att hånas av kritiker för att slutligen dö fattig. Och ungefär i det skedet förpassades henne författarskap till antikvariatens pockethyllor. Men det finns tecken på ett nyvaknat intresse för deckardrottningen - flera av de nyutgåvor som hennes gamla förlag började ge ut 2013 är för närvarande slutsålda.