Fem minuter in i dokumentären är jag beredd att gå ut. Det här är alldeles för obehagligt att titta på. En timme senare sitter jag som fastnaglad. Hur kunde det gå såhär?
Alla känner väl vid det här laget till de stora dragen. Natten till den första december 2006 tar nödcentralen emot ett samtal från ett hem i Ulvsby. En kvinna berättar att hennes man blivit attackerad av en okänd man och ligger skadad på golvet.
När polisen anländer är maken död. Och hustrun på väg att bli en av Finlands mest omskrivna kvinnor. Hennes namn är Anneli Auer.
Obehaglig inledning
Pekka Lehtos dokumentär säljs med en braskande titel och en snärtig bild där man i bästa actionstil anar konturerna av en gestalt vars ansikte döljs av en munktröjas huva. Även inledningen andas sensationssökande journalistik. Vi får ta del av larmcentralens samtal där en upprörd kvinna talar, en skadad man ropar på hjälp och ett barn gråtande vädjar ”pappa – dö inte!”.
I det skedet är jag beredd att lämna salongen. Jag vill inte höra dessa verkliga människors verkliga panik. Det är en sak att stå ut med gråt och blod och glassplitter i Wallanders Ystad – en annan när det handlar om verklighetens Ulfsby.
Men sedan händer något. Både i filmen och inom mig som åskådare. I takt med att intervjuobjekten avlöser varandra börjar man urskilja ett obehagligt mönster. En bild av ett fall som bygger på indicier och antaganden. Ett fall där media varit med om att underblåsa varje dramatisk vinkling. Ett fall med åtminstone fem offer. Möjligen sex.
Fyra barn mals gång efter annan i en allt aggressivare förhörskvarn medan pappa är död och mamma frånvarande. Inte precis något idealt utgångsläge för en trygg uppväxt.
Hur kunde det bli så fel?
Det intressanta med Lehtos dokumentär och det fall den skildrar är egentligen inte frågan om huruvida Anneli Auer är skyldig eller inte – det intressanta är frågan om hur utredningen kunde gå så fel?
Hur är det möjligt att fallet ännu sju år efter att mordet inträffade skall upp till ytterligare en behandling? Hur många gånger kan man egentligen pendla mellan en friande och en dömande dom? Varför lämnades inte fallet genast över i mer kompetenta händer? Och varför fäste man inte större vikt vid två andra dödsfall som inträffade ungefär samtidigt och som hade en koppling till offret?
Hur kommer det sig att samtalen med barnen sköttes så oerhört klantigt? Även som lekman häpnar man inför de ledande frågorna, den aggressiva attityden, det okänsliga och opsykologiska sättet att närma sig de unga offren.
Idel obesvarade frågor
”Ulvilan murhamysteeri” skildrar inte bara ett intrikat rättsfall utan förser åskådaren med en mindre smickrande inblick i ett rättssystem som stundvis verkar sakna både rätt och system. Och som vid sidan av Bodomfallet och några andra klassiska mordgåtor nu fått ytterligare en skugga hängande över sig,
Sedan är det naturligtvis en annan fråga om detta är en dokumentär som borde ha gjorts nu – medan processen ännu pågår? Är det korrekt att än en gång blotta denna familjetragedi för hela det finska folket? Öppna för tusen kaffebordsdiskussioner och idel amatörmässiga spekulationer kring vem som egentligen gjorde vad mot vem.
Om den skapar mera sorg och bedrövelse för de drabbade barnen är svaret nej. Om den ger upphov till fler dimridåer kring det skedda är svaret nej. Men om den väcker nya tankar som kan föra faller framåt? Tja, då är väl svaret... kanske. Tror jag. Möjligen.