Iiris Viljanen i parken

I vår sommarserie träffar vi musikern Iiris Viljanen i parken och pratar om hur det är att vara finländare i Sverige, och att åldras.

När jag träffar Iiris har hon en sorts semester. Hon är i alla fall borta från bandet. Och uttråkad.

- Jag har ett ganska lugnt tempo annars också, och när jag jobbar som musiker känns det inte som jobb. Jag får själv bestämma när jag ska stiga upp på morgnarna, så det känns inte som att jag behöver ta semester. Jag vill hålla på med musiken hela tiden, säger hon.

Under sin semester har Iiris mest sovit, solat på terrassen och plockat ogräs i trädgårdslandet. Men hon har också fått in lite musik, som till exempel när hon och Mattias Björkas (Vasas Flora och Fauna) for iväg till Åland för att spela på den allra sista omgången av festivalen Island in the Sun.

Iiris och Mattias Björkas.

- Det var en bra spelning. Vi var där förra året också och spelade (då med Cats on Fire) så det var kul att se alla igen. Vi spelade på en scen vid stranden och folk badade bredvid.

Var det vemodigt eftersom det var sista gången?

- Jo, men jag tänkte inte så mycket på det till en början, för jag var så fokuserad på själva spelningen. Det var nog lika så bra för jag är ändå tillräckligt vemodig varje gång jag ska spela. Senare berättade en av arrangörerna att hon gråtit under första låten.

Musikterapi

Iiris verkar vara en ganska rastlös person och hon berättar att hon gör rätt få hela låtar, från början till slut. Hon tycker bättre om att göra små delar. Hon sitter ofta och jammar och tar fram olika saker och komponerar. Det mesta hon gör blir lite melankoliskt.

- Melankoliskt och bestämt. Lite argt och besviket också. Det är någon sorts energi jag vill få ut. Jag har svårt för att göra något glatt. Det är sådana tongångar jag har i huvudet, och efteråt känns det lite lättare. Olika deppiga funderingar kommer ut och det är väl därför jag skriver sådana låtar, så att det ska kännas lite bättre efteråt.

Tidigare spelade Iiris i gruppen Iiris Viljanen Trio, men den finns egentligen inte längre. Livet har i stället lett henne till projektet Fylgia Calling. Fylgia Calling är Iiris och kontrabasisten Robin Molins idéer. Iiris skriver texterna och sedan komponerar de tillsammans. Fylgia är ett åldringshem i Vasa, vad har då Iiris gemensamt med en massa åldringar?

- Jag har tänkt mycket på åldringar de senaste åren, och skrivit en del texter om det. Det är intressant. Olika problem man kan få när man blir äldre, eller att man kan känna sig som en åldring också när man är ung, om man till exempel blir sjuk.

Welcome Mat Malmö

Fylgia Callings första låt Welcome Mat Malmöär inspelad i en studio i Malmö. Iiris gjorde den två veckor innan de spelade in den så det hela skedde ganska spontant.

- Den har en känsla från tiden jag bodde i Malmö. Jag ville släppa något som kändes mycket som vi, som Fylgia Calling, och den här låten har många ingredienser som vi gillar. Och en text som har någon slags berättelse, en historia om en person.

Jag uttalar låttiteln med ett långt a i mat. Det är fel. Det handlar inte om någon sorts välkomstmat i Malmö, utan om en matta. En matta som det står "Välkommen" på. Tydligen är jag inte den enda som missförstått detta. Folk har också trott att Iiris sjunger om någon som heter Mat. Vad handlar då låten om? Iiris vill inte säga för mycket. Man ska få fundera lite själv, tycker hon. Några ledtrådar ger hon ändå i början av videon. Det hela hände i Malmö, och därför heter låten också så som den gör. Här kan du höra låten, och berättelsen.

I en textrad i låten serveras prinsesstårta som ännu är frusen. Det här tycker jag är en väldigt bra vardagsbeskrivning med igenkänningsfaktor. Det här har hänt mig också. Varför är de här små vardagsbetraktelserna så bra textunderlägg?

- Ibland är det svårt att skriva ner vardagsgrejerna, men det känns bra när man fått det på papper. I verkliga livet pratar man kanske inte om att kakan är frusen, för man vill inte säga det. Det är lite pinsamt. Men det kanske är många som känner igen sig i det. Om man i detalj ser på något blir det en annan sak. Om jag säger att hon kom med en prinsesstårta från köket, så finns det inte lika mycket känsla i det. Om jag i stället säger att den är frusen kanske det kommer upp funderingar kring det. Varför är den ännu frusen? Har personen inte brytt sig, eller är hon sjuk?

Har du någon annan situation som blivit en låt som du kan berätta om?

- Jag har jobbat på Viking Line-hamnen i Stockholm och därifrån har jag fått många idéer. En händelse som blivit en låt är när en äldre man i lite risigt skick skulle checka in. Jag frågade om han skulle resa ensam, och han reagerade på det. Jag kanske frågade på fel sätt, men han började berätta att han var deppig för att han inte hade någon att åka med, att ingen ville ha honom längre.

Det var en jobbig situation och Iiris försökte trösta honom enligt bästa förmåga. Det hela blev senare en låt, som hon faktiskt har spelat in. Vi får hoppas att gubben hör låten någon gång. Då vet han i alla fall att någon har tänkt på honom.

När vi börjar prata rikssvenska

Iiris gör musik på svenska, finska och engelska. Fylgia Callings låtar går både på engelska och finska.

- Jag tänker inte på uttalet när jag sjunger på engelska, så det blir liksom på min engelska. Det jag kan.

Är det lättare att skriva på finska?

- Jo, jag kan så mycket gamla ord, och roliga ord som jag tycker om att använda. På det sättet är det lättare. Jag känner mig ganska fri i språket också, och bryr mig inte så mycket om att allt ska vara helt korrekt.

När österbottningar flyttar till Sverige är det lätt hänt att språket slår över till någon sorts rikssvenska. Har det varit svårt att hålla din finlandssvenska i Sverige?

- I själva vardagen ja, men inte i musiken. Jag har varit ganska öppen - jag måste inte prata finlandssvenska. I början gjorde jag ganska många låtar på svenska. Jag spelade en live, och det kändes obekvämt att göra det, för det blev en blandning av språken. Jag lyssnade på det efteråt och hörde att det inte lät bra. Jag ville inte alls sjunga på svenska sen. Det gick ganska många år att jag bara sjöng på finska och engelska.

Sedan kom Mattias Björkas och Vasas Flora och Fauna in i bilden. Han hade en bra och tydlig idé om hur det skulle låta. En svenska som de pratade när de bodde i Vasa.

- Det har varit kul, men också lite svårt ibland. Att komma ihåg hur man sade en viss grej. Det har varit en rolig process. Jag har blivit nostalgisk och funderat över hur jag pratade när jag bodde här.

Hur har Vasadialekten gått hem i Sverige, förstår alla vad ni sjunger?

- Jag tror att de förstår det mesta. Vi använder inte så många finlandismer. Ordet ”nog” är lite speciellt för det betyder något annat i Sverige. Något jag inte riktigt förstår ännu heller. Jag brukar ofta använda ordet till vardags, och det känns som att det har en mer negativ klang hos dem, så det blir lite missförstånd.

Nog var han en vän. Den missförstådda låten, eller? Nog måste de väl ändå förstå, de där svenskarna?

Den vemodiga hiphopen

Iiris beskriver sig själv som en kreativ person som måste få göra mycket med händerna. Hon har spelat jazz, pop och klassiskt, och kombinerar gärna allt och gör nya saker. Jazziga rytmer med poppiga texter och historier.

Vilka andra musikstilar kunde man blanda, till exempel jazz och hiphop?

- Jag har lyssnat mycket på hiphop de senaste åren, så de passar bra ihop. Vi har många olika slags låtar på gång med Fylgia Calling, också någon sorts hiphop. Vi får se vad det blir. Jag har lyssnat mycket på Timbuktu. Han har gjort en låt som heter Dansa. En pianist spelar klassiskt och så rappar han på det. Det tycker jag är så fint, så det har jag inspirerats av.

En nöjd finländare i Stockholm

Iiris har bott i Sverige sedan år 2006. Musikbranschen i de två grannländerna ser rätt likadan ut, förutom att utbudet så klart är mycket större i Stockholm. Det här har lett till att flera musiker går med på att spela för dålig lön, eller till och med helt gratis. Iiris tycker ändå att hon har börjat se någon slags förbättring på det området. Men hur bra är det då att vara finländare i Sverige?

- Det är nog ganska bra på ett sätt, för folk tycker det är intressant. Man är lite annorlunda. Men det kan ju förstås vara något negativt det också.

Kanske de tycker det är roligt att vi pratar Muminsvenska?

- Ja, det är väl det negativa. Eller kanske inte negativt, men det finns många olika tankar kring det. Många vet inte så mycket om finlandssvenskhet.

"Jag kände verkligen att jag ville spy"

När jag möter Iiris ser hon lite blyg ut. Som en skör blomma, om jag ska vara lite poetisk. Skörheten försvinner genast jag hör henne ta i ordentligt i någon bestämd och melankolisk låt. Hon har uppträtt ända sedan hon var liten, för när man spelar klassiskt pianospel så är det så. En eventuell framtida konsertpianist får ju inte vara rädd för att uppträda. Iiris minns ändå sitt första gig med sin egen musik, som en väldigt speciell händelse.

- Det var bara jag och några låtar jag gjort på piano. Jag mådde illa innan. Jag kände verkligen att jag ville spy. Och det var så mycket folk. Det var verkligen speciellt att visa upp någonting jag själv gjort. Det gick bra sen när jag kom upp på scenen, men innan var det hemskt. Jag undrar fortfarande varför jag utsätter mig för det här.

Hur har du då vuxit som person och artist sedan den där första nervkittlande gången?

- Det har hänt ganska mycket sen dess. Det här var 2007 på vintern, så det är nästan sex år sedan. Jag tänker helt annorlunda om att stå på scenen nu, men jag måste fortfarande fokusera väldigt mycket innan en spelning. Jag har blivit lugnare som person. Jag har känt att jag inte bryr mig lika mycket nu längre. Förr kunde jag ha skräckscenarier om vad som kunde hända, men nu har jag attityden att jag gör det jag vill göra och så skiter jag i allt annat.

Varifrån har självförtroendet på scenen vuxit fram?

- Kanske det har att göra med att jag hållit på med det ända sen jag var liten. Jag har känt att jag alltid kunnat lita på mig när jag spelar, att det går bra. Självförtroendet på scenen har också att göra med annat i livet. Om jag annars mår bra kanske det är lättare på scen. Jag blir som en annan person på scenen, en annan person av mig själv, som inte tänker på vad som händer ute i verkligheten. Det blir lite som teater.

- Jag vill bara beröra. Jag måste ta fram känslor som är jobbiga varje gång jag går upp på scenen, men det gör också att jag känner mig levande, att jag inte gömmer olika saker, utan berättar hur det är.

Pianoläraren Iiris och idolen

Självförtroendet har också vuxit på det personliga planet. Pianisten Shai Maestro spelade på Skansen i Stockholm. Iiris hade sett honom en gång förr också och då knappt vågat gå fram för att fråga efter en autograf. Den här gången gick hon fram för att fråga efter en pianolektion.

- Det känns konstigt att det fortfarande är så där jobbigt, men nu gick jag i alla fall dit och frågade direkt. Det känns så bra att jag blir äldre hela tiden och att jag vågar göra mera saker. Inte bry mig så mycket om hur bra den här personen är, och att jag inte sätter upp en person så där högt uppe nånstans.

Och pianolektioner kommer hon antagligen att få. Iiris ger också själv lektioner, något som för många musiker är ett nödvändigt ont, för att klara sig rent ekonomiskt på musiken.

- Det är nog lite så, men jag tjänar ändå inte så mycket på det. Jag tycker det är kul också, jag känner mig behövd på något sätt.

Är du en bra lärare?

- Jag har nog mycket jag kunde bli bättre på, men jag har ju haft ganska många lärare själv, så jag tänker mycket på vad de har lärt mig, och vad jag själv vill lära ut.

Och så det här med åldern

Vi avslutar intervjun och jag följer Iiris till bilen. Hon tycker det är roligt att vi pratat så länge. Det är så lätt att bli missförstådd annars, tycker hon. När hon kör iväg kommer jag på att jag glömt att fråga henne om ålderdomen. Under intervjun säger hon flera gånger att tiden går för snabbt. Allt händer så fort. Så att bli gammal och hamna på Fylgia - är det något som hon välkomnar eller har ångest över? Jag skriver till henne och frågar, och får tillbaka ett långt svar. Grovt förkortat är svaret detta:

”Har nog en del ångest för det. Men jag borde sluta ha det. Tjänar inget till med ångest.”

En bra slutsats, tycker jag.