Clik here to view.
Sammanlagt 13 böcker är nominerade till Nordiska rådets litteraturpris, som delas ut i Stockholm den 29 oktober tillsammans med pris i kategorierna barn- och ungdomslitteratur, musik-, film- samt miljö.
I många av de nominerade verken finns ett starkt samhällsengagemang och en vilja att syna stämningar och diskussioner i dagens nordiska länder via historiska tillbakablickar.
En del författare skriver uttalat självbiografiskt om ett mikrokosmos som växer till ett universum, medan andra går i dialog med författarkolleger över tid och rum.
Sedan år 1962 delas Nordiska rådets litteraturpris ut till ett skönlitterärt verk som skrivits på ett av de nordiska språken. Verket kan vara en roman, ett drama, en dikt-, en novell- eller en essäsamling som uppfyller höga litterära och konstnärliga krav.
Avsikten med priset är att öka intresset för grannländernas litteratur och språk samt för den nordiska kulturgemenskapen.
Prissumman är 350 00 danska kronor, dvs ca 47 000 euro.
Finland
Kjell Westö: Hägring 38 (roman)
”Det finns en verklighet som är grymmare än någonsin, sa Lindemark. Men samtidigt är eskapismen ljuvare och mer lockande än förr. Och mer tillgänglig för massorna! Vi dansar Lambethdansen på det spanska krigets ruttnande likhögar, Dorothy Lamour och Shirley Temple kysser Stalin på hans kopparärriga kinder. Men det finns en tristess i alltihop, en olust mitt i nöjeslusten.Det kanske bara är rädslan för ett nytt krig, föreslog Thune. Rädsla kan ta sig många uttryck.”
Året är 1938 och molnen hopar sig över Europa. I groggsällskapet Onsdagsklubben samlas ett sammansvetsat gäng gamla skolkompisar och affärsbekanta en gång per månad för att, enligt klubbens statuter: ”bidraga till upprätthållandet och fördjupandet av det politiska och kulturella samtalet på svenska i staden Helsingfors”.
I klartext innebär det att man ägnar sig åt hejvilt drickande samtidigt som man diskuterar allt från groggvirke och lyckade affärer till idrottsliga prestationer och den splitternya Stadionborgen. Allt oftare halkar man också in på brännande dagsaktuella världspolitiska frågor som delar sällskapet i olika läger – det finns de som fascineras av de tyska nationalsocialisterna och som mer eller mindre öppet välkomnar en klappjakt på judar, och det finns de som varnar för vad en Hitler kan åstadkomma med sin aggressiva expansionspolitik.
Förutom advokaten Claes Thune och psykiatern Robert Lindemark består herrsällskapet av sportjournalisten Guido Röman, poeten och skådespelaren Joachim ”Jogi” Jary, affärsmannen Leopold Grönroos samt läkaren Lorens ”Zorro” Arelius.
Av de sex medlemmarna är juden Jary den som får stå som symbol för utanförskapet och det judiska folkets lidande – symptomatiskt nog drabbas Jary av en djup depression och under romanens gång är han för det mesta intagen på Kopparbäck mentalsjukhus.
Spänningarna i Europa sätter sina spår i ett Helsingfors som trots allt lever i förhoppningen om att få arrangera de olympiska spelen år 1940 - i ett land som för bara tjugo år sedan såg folk rikta vapen mot varandra i ett blodigt och sönderslitande inbördeskrig försöker man blicka framåt: man förlustar sig på dansrestaurang och man går på bio. Detta gäller inte minst kontoristen Matilda Wiik som fått anställning hos Claes Thune på advokatkontoret på Högbergsgatan.
Kontoristen Matilda Wiik och advokaten Claes Thune kommer från skilda världar, men de förenas av den ensamhet som följer på övergivenhet och svek.
Mellan anställd och arbetsgivare finns en tafatt spänning och försynt nyfikenhet samt en uppriktig strävan efter förståelse och en vilja att överbrygga gränser.
I Matilda Wiiks komplexa gestalt kan man också avläsa all den inkapslade smärta som en kuvad och bespottad arbetarklass samlat på sig under decenniernas gång. De illa läkta såren från år 1918 varas lätt, och en av de centrala trådarna i romanen handlar om hur historien hinner ikapp Matilda och får den värld som hon byggt upp med viljestyrka och mod att rämna.
I ”Hägring 38” visar Kjell Westö än en gång hur historien påverkar oss på olika sätt vare sig vi vill det eller inte, och inte minst hur historien tenderar att upprepa sig. År 1938 stod Finland och Europa på gränsen till ett andra världskrig, vilka moln hopar sig vid horisonten idag, vilka tecken väljer vi att tyda och vad blundar vi för – medvetet eller omedvetet.
Henriikka Tavi: Toivo (lyrik)
När Henriikka Tavi tilldelades Rundradions lyrikpris ”Den dansande björnen” för lyriksamlingen ”Toivo” (Hopp) år 2012 noterade juryn bl.a. att Tavi använder sig av barnsligheten som drivmedel i sina dikter där leken är en metod: välbekanta rim och ramsor, sånger liksom namn på fjärilar används för att beskriva också upprörande och omskakande upplevelser.
Folksagans och folkvisans arkaiserande form, takt och ton, fylls med ett överraskande och lätt skavande innehåll, liksom de dikter där författaren använder sig av dialekt från Kymmenedalen.
Titeln på lyriksamlingen låter förstå att dikterna skulle kretsa kring hopp och hoppfullhet, någonting ljust och positivt med andra ord. Men i hög grad kännetecknas dikterna snarare av hopplöshet, av förlust, sorg och saknad.
En avdelning i samlingen består t.ex. av ett fyrtiotal namn på personer som dött för egen hand och deras födelse respektive dödsår i parentes – som fjärilar fladdrar de fram över sidorna: Juice Leskinen, Eugen Schauman, Jan Palach, Ernest Hemingway, Sarah Kane, Sylvia Plath, Eva Braun m.fl.
Henriikka Tavi citerar den danska poeten Inger Christensen ur dennes lyriksamling ”Sommerfugledalen” (Fjärilsdalen) : ”at alt hvad sjælelivet har at håbe / hinsides alt er sorgens symmetri / som blåfugl, admiral og sørgekåbe.”
I bakgrunden finns ett eko av en saknad släkting/en närstående (en far?) som dött och diktjaget strävar efter att skriva fram den osynliga, att sudda ut gränsen mellan de levande och de döda, hon skriver för att hålla kvar, inte för att släppa taget:
”Tämä on eräänlainen pyhäinhäväistys. / Tarkoituksenani on sotkea raja elävien ja kuolleiden välillä. / Tarkoituksenani on sutata tuo viiva ihan sotkuiseksi. / Minä yritän saada sinuun vähän eloa. / Minä kirjoitan sinulle jotta sinäkin tulisit käymään / minun luonani. Minä muistan niin vähän asioita.”
Åland
Johanna Boholm: Bygdebok (prosa)
I bygdeböcker ringar man in ett samhälle, en by, en socken och beskriver samhällets historiska utveckling under århundradenas lopp – berättar om intressanta människor och händelser som satt spår i den lokala bygden.
I sin Bygdebok ringar Johanna Boholm in ett landskap som tar avstamp i barndomens fragmentariska minnesbilder och blekta fotografier.
De korta och lyriska texterna i Bygdebok fokuserar i hög grad på två systrar som kan sägas leva i ett symbiotiskt förhållande där den ena systern verkar vara på drift i en allt mer kaotisk och skör värld av oförlösta minnen och en tilltagande upplevelse av overklighet, medan den andra systern försöker styra upp och lindra rädslan och skräcken, smärtan och sorgen.
Vad den allestädes dunkelt ruvande rädslan bottnar i förblir oklar, men läsaren kan tolka in olika hotbilder i texten: våldsamheter och övergrepp, utsatthet och sammanbrott av olika slag.
Och just ordet ”slag” är av central betydelse i boken: slag som i hjärtslag (mänsklig närvaro/frånvaro), klockslag (tidens gång) och – ja, slag (våld).
”Syster, jag tror jag växte upp i ett murket gammalt hus. Farstutaket bågnade, det sipprade brunt spillvatten ur isoleringen, spillvattnet vätte ner golvet. Jag tänkte ibland att jag borde rulla ihop den genomsura trasmattan och bära ut den. Men jag fick alltid för mig att någon iakttog mig och lät mattan vara.
Jag brukade gömma mig bakom vindtygsjackorna som hängde på klädkrokarna i farstun. Jackorna hade hängt där i årtionden och blivit klibbiga, fastnat i varandra. De luktade illa och var missfärgade. Ibland tyckte jag mig höra hjärtslag långt inne bakom alla jackor. Jag höll andan och lyssnade. Det var svaga slag, liksom förlägna. Ett gammalt golvur slog tappert timme efter timme så vätan svallade runt i väggar och tak, slagen överröstade alltid hjärtljuden, uret slog och slog och slog, även om ingen längre smörjde urverket.
Jag kunde ha frågat någon om slagen, men det fanns ingen att fråga.
Jag tror jag växte upp ensam.
'Slagen', säger min syster vid åstranden i vinternatten, 'du minns fel. Det hörs inga slag i ett fuktigt spännpappsrum. Murkna väggar är mjuka och stumma. Du minns fel.'
'Ja', säger jag. 'Jag minns fel. Jag minns alla fel.'”
Det finns två systrar (trasselhättor, guldskvättor) och två hus – ett övergivet murket hus i tilltagande förfall där spillvatten sipprar ur isoleringen och spännpappen bågnar, och ett 70-talstegelhus i ett bostadsområde där en syster sitter i sitt rosa rum och tecknar och drömmer om söndagsskidutflykter tillsammans med en far.
Gränsen mellan dessa hus dras upp av en granskog som blir en dubbeltydig sinnebild för å ena sidan trygghet, å andra sidan utsatthet. Granskogen blir också en oöverstiglig och ogenomtränglig gräns mellan en far och en dotter.
I berättelsen luckras tidsplanen upp och flyter in i varandra, liksom gränserna för ett du och ett jag – två systrar kan gott och väl vara två sidor av samma tös.
I minnets dunkla vrå ser vi skuggan av en far som allt som oftast är bortvänd eller vars hela fysionomi inte ryms på bild – hans fötter och ben är oftast avskurna, liksom hans huvud. Familjen är splittrad och vid sidan av den frånvända skugglika fadersgestalten finns oroliga mostrar och mödrar som är fel, snikna, borttappade och missförstådda.
Vad är det systrarna vill gömma och glömma? Kväll efter kväll går en förvirrad syster ut på stadsbron eller ställer sig mitt i körbanan med en väska full av grejer ("ringar, matkuponger, en gästbok med träpärmar, en vit flat ficklampa för cykelstyret, smalfilmer, lappar med telefonnummer (---)" - saker som minner om en svunnen tid och som inte har fått eller hittat sin plats i denna tid, medan en annan syster kastas mellan en pliktkänsla att hjälpa och en undertryckt vilja att stjälpa.
Det förfall och den utsatthet som skildras i Johanna Boholms text får mig att tänka på My Lindelöfs fjolårsdiktsamling Skogen i mitt hus. I likhet med Boholms texter präglas Lindelöfs dikter starkt av förfall och sönderfall, av en påtaglig rädsla för att falla och att förlora såväl sig själv som språket – också här finns sinnebilden för sammanbrott skildrat som ett hus och en natur stadd i upplösning.
Som jag ser det har Johanna Boholms stilistiskt drivna och suggestiva skisser också ett visst släktskap med Mare Kandres texter, och då tänker jag framför allt på Bübins ungesom handlar om två flickor i ett hus i en förvildad trädgård där huset blir en tummelplats och sinnebild för den växande flickkroppen. Bübins unge skildrar en flickas fångenskap i sin kropp, i sin spirande sexualitet och i det starkt omkringskurna landskapet. Flickan (Kindchen) utkämpar en strid med sig själv - som i berättelsen får konkret gestalt i Ungen, en dubbelexponering av flickan/berättarjaget. När flickan slår ihjäl Ungen och dumpar henne i gårdsbrunnen befrias flickan från en barlast och hon kan låsa upp grinden, gå ut och ställa sig på vägen "ren och varm - spänd och vaksam".
I Bygdebok kan man kanske säga att de två systrarna förenas av en förvildad, förgiftad och fragmenterad familjehistoria som måste skrivas ner och dokumenteras i en gemensam bygdebok. Genom att sätta ord på fräna stanker ur förmultnanden huskroppar och en syster som skrumpnar ihop och försvinner i garderobsmörkret kan berättarjaget befrias från det förflutnas skuggor och skapa en annan bild:
"Och jag smyger ut igen, ut ur bersån och ur en känsla. Sommarguldet ryser kallt, knarrhätta solskvätta - kväll är det, tyst."
Sverige
Eva Runefelt: Minnesburen (lyrik)
Bärs vi av våra minnen, eller blir vi fångade av dem, inburade?
Titeln på lyrikern Eva Runefelts diktsamling pekar på ett dilemma som fångas upp i de prosalyriska dikterna som i hög grad fokuserar på att kartlägga och kartfästa olika minnen.
Diktsamlingen är indelad i tre avdelningar (Barndomligt/ Gåendetskrivandet/ Ögonblickligt) och spänner från diktjagets tidiga barndom till den skrivande kvinnans nu - diktjaget rör sig mödolöst mellan dåtid och nutid, vakentid och sömntid som i ett parallellt medvetandeuniversum:
”Minne, säger du, fortfarande Minne efter etern som lyfter dig ur din kropp före operation. Du lyftes upp, lyftes bort och kom tillbaka. Som om du hittat en utväg. Det finns alltid en trakt som rör sig bredvid den vi tror är den enda och som du kan gå in i och ut ur som du vill. Du börjar springa dig in i den, djupare springer du och springer, det finns en stillhet i ditt sätt att springa, som den lilla bubblan i vattenpasset.”
Denna dubbla blick, detta dubbelseende, konkretiseras av det tvillingtema som går som en röd tråd genom hela samlingen – en syster och en bror som delar på såväl sjukdom som sagor.
I Eva Runefelts lyriska självbiografi dyker vi ner i all den där ensamheten och ängsligheten som barndomens egendomlighet rymmer – barnets räddhågsenhet och skörhet skildras med lyhördhet för såväl besjälade som konkreta detaljer och en hart när magisk sinnlighet.
Den lilla flickan lever allt som oftast i en egen drömvärld: ”Jag lyssnar dåligt på vad andra säger och har ett surt ansikte som gör att jag får vara ifred. Världen har jag i huvudet. Jag tar mig dit fort och glömmer ibland att gå därifrån. (---) Min kontinent går att vika ihop till en liten tuss och förvara i hjärnan. Men det finns platser också utanför. I bilen på garageinfarten sitter jag och pratar tyst för mig själv tills det blir för kallt och jag går in, lägger mig på golvet i mitt rum. Det största stället är musiken, hur bred och djup som helst och ingen ser ens att jag gömmer mig.”
När allt kommer omkring är ”Minnesburen” ett slags utvecklingsberättelse, en uppväxtskildring som visar hur ett barn med skärpt känsla för olika sinnesintryck lapar i sig och lagrar upplevelser och erfarenheter som hon senare kommer att omvandla till konst.
I den frivilliga frånvändheten, liksom i sorgen efter såväl en död mor som en död vän, finner jaget glädje och tröst i ljud, i färger (”Färg har läte, röst”) och i att formulera ord (”Jag såg bokstavens segel ta form under linjen och var där, följde bläckstrecket från Inget till Allt och blev det blå strecket som sjöd.”).
Andrzej Tichý: Kairos (roman)
Under antiken hade man två ord för tid: kronos och kairos:
”Där kronos refererar till kronologisk eller sekventiell tid, betecknar kairos en tid emellan, ett obestämt ögonblick, då någonting speciellt äger rum. En kritisk vändpunkt, tillfälle och tilldragelse, krisögonblick?” noterar Tichý i romanen ”Kairos”, en roman där historiens samlade oförrätter tvinnas samman till ett sprakande nystan eller ett enda glödande hett och explosionsfarligt klot.
För fem år sedan, år 2009, var Andrzej Tichý nominerad till Nordiska rådets litteraturpris med romanen ”Fält” som handlade om krig och förbrytelser i Europa på 1900-talet.
I Kairos fortsätter Tichý att borra in sig i närhistoriska smärtpunkter och samhällskatastrofer.
Den polyfona och högst medvetet kakofona texten bjuder på ett antal samplade röster och människoöden från de senaste hundra åren – röster som kastar sig mellan ett vilt och otyglat raseri och ett stramt återhållet men indignerat lugn.
Fram växer ett collage av scener från diverse olika krigs- och oroshärdar, bilder av såväl planlöst som planlagt våld, massiv maktutövning samt blint förtryck och förnedring, men också snapshots av upplopp och demonstrationer, korta ögonblick av enhet och gemenskap när folk går samman för att göra motstånd och sätta stopp för olika vansinnesdåd – vare sig det gäller social, ekonomisk eller politisk orättvisa.
En central fråga är hur den goda revolten skiljer sig från den onda – risken finns att vi kommer att slakta varandra likt den omättliga ormen Ouroboros som äter sin egen svans.
I berättelsen ljuder en del röster klarare än andra och ljuder som ett eko genom hela texten, bland dem missionären Johanna Dark från Bertolt Brechts pjäs ”Heliga Johanna från slakthusen” (1932) – en pjäs som kretsar kring frågan hur godheten skall kunna överleva i en värld som förespråkar hänsynslöshet och ekonomisk vinning till varje pris.
Andra röster som återkommer tillhör den tysk-svenske författaren Peter Weiss, som drar sig till minnes Karin Boyes sista ångestfyllda levnadsdagar, och den tyske författaren och politiska aktivisten Bernward Vesper som var gift med RAF-medlemmen Gudrun Ensslin – såväl Boye som Vesper begick självmord.
Andrzej Tichýs starkt samhällskritiska och politiskt laddade text skälver av bitterhet och indignation, men också av uppriktig sorg över mänsklighetens oförmåga och också ovilja att komma till rätta med de orättvisor som fortsätter att skapa slitningar och oro mellan man och man/kvinna och kvinna, samt mellan folk och olika nationer.
När jag läser Tichýs apokalyptiska text kommer jag ofta att tänka på Harry Martinsons miljö- och samhällskritiska rymdepos ”Aniara”. I ”Kairos” finns ett väsen, Irmtraud, som sägs sakna förmågan att glömma medan berättarjaget själv inte kan minnas någonting – inte ens sitt namn. Liksom Mima i Aniara blir Irmtraud ett slags sierska, ett orakel som bär på mänsklighetens samlade minnen och erfarenheter.
I efterordet räknar Tichý upp ett tiotal författare som han är skyldig tack för ”förvrängda och dolda citat” – förutom de redan nämnda Brecht, Vesper och Weiss kan man skönja rader av själsfränder som TS Eliot, Birgitta Trotzig, Rainer Maria Rilke, JG Ballard, Imre Kertész och många fler.
Några (icke av Tichý nämnda) författare jag kommer att tänka på rakt av är Cormac McCarthy och framför allt hans roman ”The Road” som följer en man och hans son på vandring genom ett sönderbränt och ödelagt landskap, och också Margaret Atwood och hennes dystopiska MaddAddam-trilogi (”Oryx & Crake”, ”The Year of the Flood” och ”MaddAddam”) som skildrar ett samhälle och en civilisation i sönderfall.
Norge
Tomas Espedal: Bergeners (prosa)
Om man talar om norsk litteratur är det framför allt ett författarnamn som gång på gång dyker upp, nämligen Karl Ove Knausgård och hans romansvit Min kamp.
Men det är ju inte bara Knausgård som under senare år ägnat sig åt att skriva s.k. autofiktiva verk där det kan vara svårt för läsarna (och kanske också författaren själv, vem vet) att skilja mellan fakta och fiktion – eller kanske snarare så, att läsarna frestas att läsa fiktionen som fakta, medan författaren försvarar sig med att det han skriver är fiktion baserat på faktiska händelser.
Ifjol var den norska författaren Ole Robert Sunde nominerade till Nordiska rådets litteraturpris med den självbiografiska romanen Krigen var min families historie, där han i likhet med Knausgård och andra författare som skriver uttalat autofiktiva verk, gör litteratur av sitt eget liv.
Den norska författaren Tomas Espedal har likaså gjort bruk för sitt eget liv i ett flertal prosaverk sedan debuten år 1988 – det självbiografiska är ett litterärt stoff lika gott som något annat, låter Tomas Espedal förstå i en intervju för det norska ”Bokprogrammet” (NRK 5.11.2013).
Enligt Espedal finns det inga gränser för vad man kan skriva om, och han antyder att hans egna texter hela tiden balanserar på gränsen till det patetiska där han sitter och skriver dagboksaktiga anteckningar om smått och stort som hänt/händer i hans liv.
I ”Bergeners” är det centrala temat att utforska och beskriva ensamhet och förlust, och därmed borra in sig i oundvikliga förändringar och förvandlingar i tillvaro, sorg och saknad: sambon och kärasten har packat ihop sitt pick och pack, dottern har blivit fullvuxen och flyttat ut, modern har dött och författarjaget/Tomas har flyttat in i sitt gamla barndomshem.
I en mix av dagboksanteckningar, resereportage, lyrik och prosa som gränsar till ett slags medvetandeström svingar sig Espedal mellan stort och smått, mellan besök i bokhandeln och stormaktspolitik, mellan en middag på restaurang och terrordåden på Utøya, mellan att fly eller att stanna kvar och illa fäkta.
I berättelsen är författarjaget påfallande mycket på resande fot, som ett slags flykt från eller till något, eller som en förvandlingsakt.
Platserna växlar mellan New York och Madrid, den italienska bergsstaden Asolo, Berlin och födelsestaden Bergen, den fasta punkten och navet i Espedals livsberättelse, en stad som författaren har ett ambivalent förhållande till, en stad som ”er i konstant forandring, den forblir uforandret. Man kunnde rive ned hele byen og bygge den opp påny, en ny by, uten at de som bodde her, i den nye byen, ville forandret seg en tøddel. Det samme språket, den samme arrogansen, den samme lysten til å krångle og bråke. Den samme hangen til å formere seg og kaste fremmede ut av byen.”
En liten pikant detalj i sammanhanget är att Espedal flytt till Madrid för att slippa ståhejet kring en scen i det femte bandet av Knausgårds roman som utspelar sig hemma hos Espedal, där en kvinna vid namn Maud Kennedy säger sig ha blivit våldtagen av Knausgård. Där Knausgård skrivit in Espedal i sitt romanprojekt har Espedal för sin del gjort en gen/vän-tjänst.
Knausgård är inte den enda författarkollegan som figurerar i Espedals ”Bergeners” (en romantitel som givetvis alluderar på James Joyce klassiska roman ”The Dubliners”) – i berättelsen finns t.ex. flera textpartier som är tillägnade kolleger när och fjärran, som den danska (och tvåfaldigt Nordiska rådets litteraturprisnominerade) författaren Josefine Klougart, litteraturvetaren Rita Labrosse (änka till den polske författaren Witold Gombrowicz) och inte minst ett antal Bergen-bosatta kolleger, såsom Henning Havnerås Bergsvåg, Cecilie Løveid och Merethe Lindstrøm, Nordiska rådets litteraturprisvinnare anno 2012.
Personerna i boken är lika viktiga som landskapet, och då framför allt Bergen som i hög grad kommer att framstå som författaren personifierad.
Detta är tredje gången Tomas Espedal är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Hans två tidigare böcker, Gå eller kunsten å leve et vilt og poetisk liv (2006) och Imot kunsten (2009) var båda nominerade till priset.
Mona Høvring: Camillas lange netter (roman)
”Camillas lange netter” är en rapsodisk prosaberättelse som är inspirerad av den norska författaren och kvinnosakskämpen Camilla Colletts (1813-95) minnesanteckningar i verket ”I de lange Nætter” som blev utgivet anonymt år 1862 (på svenska utkom boken år 1866 med titeln ”Under långa nätter”).
Ifjol, år 2013, när boken kom ut hade det gått 200 år sedan Colletts födelse och 100 år sedan kvinnorna i Norge fick rösträtt.
I boken skriver Collett sig igenom femton sömnlösa nätter – till skillnad från en Scheherazade som tvingade sig att vaka natt efter natt för att berätta den ena fängslande historien efter den andra för att därmed undgå avrättning, berättar Collett historier från sitt liv för att hon inte kan sova. Hon tillägnar historierna sina sömnlösa vänner och sina barn: ”Till eder, I sömnlöse, kommer jag nu i den tysta natten, till eder vill jag tala, ty blott I kunnen förstå mig rätt; och medan jag önskar alla andra en rolig (borde antagligen vara ”lugn”, jfr norskan rolig = lugn, red. anm.) god natt och behagliga drömmar – lika välment, om än öfverflödigt – stiger jag fram till edert läger och sätter mig vid hufvudgärden. Då berättar jag något, sorgligt eller gladt, som det faller sig. Det förkortar de långa timmarna.”
(Under långa nätter finns i i sin helhet på webben )
Camilla Collett räknas idag som en av de centrala norska kvinnliga 1800-talsförfattarna, hon var dotter till kyrkoherden och politikern Nicolai Wergeland, syster till diktaren Henrik Wergeland och mor till historikern Alf Collett och zoologen Robert Collett.
I en intervju för NRK har Mona Høvring berättat att hon blev djupt fascinerad av Colletts text, och att den lockade henne att gå i dialog med texten: ”Jag såg ett bra verk som jag började dela upp, bryta upp och snarast härja med. (---) Att skriva boken blev mitt sätt att läsa den på.”
”Camillas lange netter” kallar Høvring för en komprimerad ”barnens bibel-version” av Colletts bok, och när man läser båda verken parallellt inser man hur ömsint och lyhört Høvring tagit fasta på Colletts litterära stil och röst samtidigt som hon skalat av och vaskat fram guldkornen i ursprungstexten.
I sin text tar Høvring fasta på en del centrala händelser i Colletts berättelse, en berättelse som enligt Collett själv inte är en självbiografi ”ifall man dermed menar en från en menniskas innersta utspunnen och sammanhängande kedja af upplefvade händelser.” Det Collett gör i sitt verk är att låta en del händelser och personer träda fram, bl.a. den stränga men högt älskade fadern, den excentriska och storligen uppskattade brodern, den milda och vackra, men fjära modern, samt inte minst den högt beundrade och alltför tidigt döda väninnan Christiane.
De flesta scener i Colletts ”I de lange Nætter” utspelar sig i prästgårdshemmet i Eidsvoll, och på herrnhutarnas internat i danska Christiansfeld, där Camilla tillbringade två år av sitt liv för att lära sig hyfs och pli, hövlighet och försynthet.
Camilla Colletts berättelse kännetecknas av en befriande rättframhet och intagande förtjusning i märkliga och ofta rätt bisarra detaljer, vilket Høvring också framhäver i sin inkännande närläsning/om-och-inskrivning av berättelsen.
Mona Høvrings ”Camillas lange netter” står förvisso utmärkt på egna ben och kan alldeles väl läsas som en fristående roman i sin egen rätt, det är en berättelse med en egen auktoritet och en egen integritet – men den väcker också en oemotståndlig lust att läsa Camilla Colletts egen text. Dubbel glädje, således.
Danmark
Claus Beck-Nielsen: Mine møder med De Danske Forfattere (roman)
När Claus Beck-Nielsen flyttade till ett kollektivboende i Köpenhamn var han 26 år gammal, och flyttlasset bestod av en ryggsäck med lite kläder, en tandborste och fem dikter.
Framtiden tedde sig höljd i dunkel för en ung man som tillbringat en stor del av sin barndom och ungdom i den lokala sporthallen eller på fotbollsplanen.
En diskussion mellan två konstnärer och en författare som Nielsen av en slump råkade se på tv kom att bli vändpunkten: Nielsen lånar författarens diktsamling på det lokala biblioteket (Thomas Bobergs ”Vor tids historie”) och trots att han enligt egen utsago inte begrep någonting av det han läste gjorde dikterna ett stort intryck på honom. Månaderna därpå gav Nielsen sig i kast med att själv försöka skriva dikt i akt och mening att bli publicerad i tidens tongivande litteraturtidskrift ”Hvedekorn”.
Om man blev publicerad i ”Hvedekorn” kunde man frottera sig med alla de namnkunniga Författarna på olika förlagsfester, och kanske rentav bli bjuden till litteraturfestivaler både när och fjärran.
Claus Beck-Nielsen är både namnet på författaren till boken och romanens huvudperson, vilket givetvis bäddar för att man som läsare förväntas att/kommer att/luras att dra paralleller mellan den faktiska författaren Claus Beck-Nielsen och den fiktiva romangestalten Claus Beck-Nielsen.
Romanen ”Mine møder med De Danske Forfattere” balanserar följaktligen på gränsen mellan fakta och fiktion där författaren Nielsens alter ego berättar om sina märkliga och ofta smått bisarra möten (de flesta av dessa möten lär vara mer eller mindre fiktiva) med tolv högt uppskattade och hyllade danska författare.
Samtidigt som Claus Beck-Nielsen utger sig för att högakta och beundra många av författarna, sipprar det ofrånkomligen fram ett mått av avund, ironi eller t.o.m. förakt. Ett löjes skimmer lägger sig också över en del författare som framstår som koketterande och bortskämda.
”Mine møder med De Danske Forfattere” är försedd med undertiteln ”Et spejlkabinet”, och varje möte med de olika författarna blir ett slags kalejdoskopisk spegelbild av romanjaget.
När de olika pusselbitarna fogas ihop står Claus Beck-Nielsen framför oss som den blyga och tillbakadragna wannabe-författare han framställer sig som, en poet som kämpar för att bli sedd och accepterad som en i gänget, som inte vill något annat än att se sitt namn i raden av författare som Poul Borum, Inger Christensen, Jens Christian Grøndahl, Peter Høeg, Pia Tafdrup, Peer Hultberg, Jørgen Leth, Christina Hesselholdt, Klaus Rifbjerg och Ib Michael.
Ida Jessen: Postkort til Annie (noveller)
När jag läser Ida Jessen tänker jag på Alice Munro, den kanadensiska författaren som tilldelades Nobelpriset i litteratur 2013 för sina mästerliga noveller – noveller som ofta rör sig i ett propert villasamhälle eller på landsbygden där livet ter sig förhållandevis lugnt och inrutat, men där en liten detalj som en färg på en klänning eller en förbiåkande bil kan avslöja vilka sprickor som döljer sig under fasaden, och där en till synes alldaglig replik eller ett förfluget ögonkast kan förorsaka känslomässiga laviner av oanade mått.
Först senare får jag veta att Ida Jessen tillsammans med sin mor under de senaste åren jobbat med att översatta Munro till danska.
På samma sätt som Alice Munro förlägger Ida Jessen ofta sina berättelser till en mindre ort på den danska landsbygden – och den danska småstaden, villasamhället, blir en tacksam plats för att låta människors behov, begär, misstro och missunnsamhet skava mot varandra.
Liksom Munro är Jessen oerhört skicklig på att ladda sina berättelser med förväntan – som läsare sitter man som på nålar och anar/hoppas/befarar/fruktar att någonting obehagligt/förlösande/livsavgörande kommer att ske inom ramen för novellen. Att någonting kommer att ske är givet, det är snarast hur och varför som jag som läsare fascineras mest av.
År 2010 var Ida Jessen nominerad till Nordiska rådets litteraturpris med romanen Børnene (Barnen) som (liksom några av hennes tidigare romaner) utspelade sig i den fiktiva småstaden Hvium där människorna på olika sätt är förbundna med varandra vare sig de vill det eller inte, såväl i nöd som i lust.
I Børnene, liksom i tidigare verk och också i den nominerade novellsamlingen Postkort til Annie, fokuserar Jessen på kvinnorna och deras val, deras uppbrott och tillkortakommanden, deras frustrationer och förtvivlan.
Ett centralt tema som Jessen ständigt återkommer till är kärleken som pina och maktlöshet, kärleken som ensamhet och en glädje som gör ont.
Hennes berättelser handlar i hög grad om skam och skuld, om svek och sårbarhet i förhållande till männen och barnen (framför allt sönerna) i deras närmaste omgivning.
I Postkort til Annie finns t.ex. en historia om en mor som oroar sig för sin 20-åriga son som hon har svårt att få kontakt med och som rör sig i kretsar hon inte får grepp om, och i en annan historia misstänker en mor sin förlupna son för att ha haft ihjäl butiksbiträdet i den lokala matbutiken.
Många av händelserna som Ida Jessen skildrar kan te sig obegripliga och t.o.m. obehagliga – berättelserna är oroande på ett sätt som skaver långt efter att man läst dem, framför allt för att vi sällan serveras en lösning eller ett slut.
När Børnene var nominerad till Nordiska rådets litteraturpris år 2010 skrev jag att ”Ida Jessen har en förmåga att låta oss se alla de undertryckta spänningar och oförlösta konflikter som dallrar under en tillsynes lugn och alldaglig yta, hennes texter präglas av en psykologisk skärpa och känslomässigt högoktanig drivkraft som är omöjlig att motstå.” Detta stämmer också mycket väl in på Postkort til Annie.
Island
Auður Jónsdóttir: Ósjálfrátt (roman)
”Jag skriver för att jag alltid har varit omgiven av folk som lider av en outsläcklig törst. De bälgar i sig alkohol på samma sätt som ett spädbarn lapar i sig bröstmjölk. Och jag längtar efter att förstå varför. Men missförstå mig inte, jag är djupt tacksam gentemot dem. De har gett mig allt, utan dem vore jag inte jag.”
Det är svaret jagpersonen Eyja ger i Auður Jónsdóttirs roman ”Ósjálfrátt” (på svenska oavsiktligt) när en kulturredaktör frågar henne hur det kommer sig att hon skriver.
Vägen till författarskap kan se ut på många olika sätt, och i den självbiografiskt präglade romanen får vi följa Eyjas kringelkrokiga väg till skrivandet. Eller kanske snarare kamp för att kunna skriva – Eyja drivs nämligen av en (till en början) diffus och odefinierad vilja att sätta ord på sina känslor och sina upplevelser, hon vill kunna formulera sig i text för att kunna förstå vem hon är och hur det kommer sig att hennes liv ser ut som det gör.
Och nej, enligt egen utsago blev Eyja inte författare för att hennes morfar i tiderna fick ett stort ansett litteraturpris (läs: Halldor Laxness som fick Nobelpriset i litteratur år 1955), utan för att hennes mamma var alkoholist – liksom många andra i hennes näromgivning: inte minst den dubbelt så gamla sjömannen Coolingen, som Eyja gift sig med när hon flyttade från Reykjavík till den lilla fiskebyn uppe på Västfjordarna i ett försök att komma bort från stöket och strulet i den dysfunktionella familjen hemmavid.
Livet i fiskebyn blir inte riktigt som Eyja tänkt sig: dagtid jobbar hon på fiskfabriken och kvällstid som vakt på vårdhemmet medan den äkta mannen dricker upp hushållskassan och ägnar dagarna åt att teckna pornografiska teckningar och att krossa smärtstillande piller i kaffekoppen.
Något år innan Eyja flyttade till fiskebyn drabbades byn av en omfattande naturkatastrof när en lavin begravde under sig en stor del av byns befolkning – detta lavinras blir närapå en sinnebild för alla de omvälvande och turbulenta känslor som Eyja går igenom under denna livsperiod, samtidigt som katastrofen till en del förklarar vilka traumatiska upplevelser de överlevande byborna (bland dem Coolingen) bär på.
Hemma i Reykjavík oroar sig Eyjas mormor för sitt barnbarn och hon beslutar sig för att ge Eyja 10 000 kronor och en flygbiljett till Sverige om hon lovar att lämna sin slarver till karl. Sagt och gjort: tillsammans med en väninna till modern, skiddrottningen Runa (också hon hemma från Västfjordarna), reser Eyja till Sverige över sommaren för att vara allt-i-allo på Runas nyinköpta gård. Tanken är att Eyja också skall få tid och rum för att skriva på sin första roman.
Vistelsen i Sverige blir en omtumlande resa in i det egna jaget – den nyckfulla Runa visar sig vara en lätt labil person med smak för alkoholdrycker och sinne för det dramatiska. Sommarvistelsen har mer en karaktär av arbetsläger än solsemester.
Ömsom diktatoriskt och hårdnackat, ömsom kärleksfullt och omtänksamt tvingar Runa sin unga protegé att rannsaka sig själv och att utmana sig själv.
Sundsvallsskogarna har lärt Eyja uthållighet och disciplin, stärkt självförtroendet och gjort det möjligt för henne att frigöra sig från medberoendet och Coolingen och ta tag i sitt liv och sitt skrivande på allvar.
Samtidigt som ”Ósjálfrátt” är en tragikomisk utvecklingsroman är det också en berättelse om och hyllning till de starka och stolta kvinnorna som präglat Eyja – allt från gammelfarmor som var sekreterare i en ockult klubb och som antecknade sina framtidsvisioner med automatskrift i små blå anteckningsböcker till mormordern som var gift med Islands nationalförfattare, och som drev familjen som en firma: renskrev mannens manuskript och lärde sig språk genom att besvara hans korrespondens, skötte hushållsruljansen, lagade exotisk mat, skottade snö och såg till att bilen kom på service samtidigt som hon läste det senaste ur världslitteraturen med samma intresse som handarbetstidningar, och följde modetidningar och politiska diskussioner med stort intresse. Och inte minst Eyjas alkoholiserade hippiemor som varit gift tre gånger, fött fyra barn och som försörjt sig med att skriva kolumner i den lokala tidningen.
När Eyja inser att hennes uppgift som författare är att bli ett slags privatsekreterare till sina förmödrar kan hon äntligen slå sig till ro för att skriva ner de gamla kvinnornas historier samt tillfoga några egna.
Auður Jónsdóttir har varit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris en gång tidigare, år 2006, för romanen ”Folket i källaren”, som också den tar fasta på en kaotisk uppväxt i en frisinnad hippiefamilj med alkoholproblem.
Eiríkur Örn Norðdahl: Illska (roman)
”Den som väljer orden styr verkligheten” – den meningen har jag streckat under med rödpenna i mitt exemplar av den isländska författaren Eiríkur Örn Norðdahls roman Illska (som i höst utkommer på svenska med titeln ”Ondska”).
Arnor är en ung kille i lågstadieålder när han börjar samla ihop ett gäng killar i föreningen ”Landvættir”* – en förening som har som mål att skydda fäderneslandet från amerikanska kapitalister och andra utländska faror, vilket bl.a. innebar ett förbud mot läskedrycker som amerikansk coladryck. Arnor är den borne ledargestalten i killgänget och den som inser att verkligheten definieras och styrs av den som väljer orden. Orden hittar Arnor fram till i alla de böcker han slukar – allt från isländska sagor till den tyske filosofen Oswald Spenglers ”Västerlandets undergång”, och framför allt den amerikanske politiske filosofen Francis Parker Yockeys (eller signaturen Ulick Varange) ”Imperium”, som blir Arnors litterära universum och universitet. Yockeys tankegångar är starkt influerade av nationalsocialism, fascism och antisemitism och Arnor känner en aldrig tidigare upplevd andlig gemenskap.
Agnes är historiker och skriver på en avhandling om högerpopulistiska rörelser i Europa med fokus på Island, och de senaste åren har hon knappt gjort annat än forskat i andra världskriget och Förintelsen. Agnes föräldrar härstammar från Jurbarkas i Litauen, en stad som vid ingången av 1940-talet hade en omfattande judisk befolkningen (ca 48% av stadens befolkning på ungefär 5 500 var judar) – idag utgör den judiska populationen 0,1 % av hela landets befolkning på 3,5 miljoner.
En av de centrala och mer vittomfamnande avsikterna med avhandlingen är att sätta stopp för xenofobin på Island och en av de mer personliga förhoppningarna är att Agnes ska lyckas häva sig upp ur sitt eget sammanhang – på Island har litauerna nämligen dåligt rykte och de kopplas ofta ihop med kriminalitet, våldshandlingar och prostitution. Agnes vill helt enkelt inte vara en av ”de där litauerna”, hon vill vara Agnes.
Sedan några år tillbaka lever Agnes tillsammans med lingvisten Ómar, som studerar isländska.
I samband med arbetet på avhandlingen lär Agnes känna Arnor, och mellan dem uppstår en spänning och attraktion som Agnes har svårt att värja sig mot.
Förutom att Arnor är nazist är han också historiker och han har skrivit en avhandling om nationalismen i isländsk 1800-talskonst och som bäst håller han på med en doktorsavhandling där han undersöker utlandsislänningarnas brevväxling under perioden 1875-1955 och hur och om deras inställning till den isländska självständighetskampen kommer till uttryck i breven samt på vilket sätt man förhöll sig till folkväckelsen i Europa under första och andra världskriget.
Under en längre period pendlar Agnes mellan Arnor och Ómar och slutligen blir hon gravid och föder en son, Snorri – vem som är fadern rådet det länge oklarhet kring.
När Ómar upptäcker att Agnes varit otrogen bränner han ner deras hem och drar ut på en odyssé runtomkring i Europa för att besöka olika minnesmärken med anknytning till nazismen under andra världskriget: ”de viktigaste resterna, forntidsminnena och ruinera från den europeiska fascismens tid.”
I den brett upplagda romanen korsklipper Eiríkur Örn Norðdahl olika tidsplan och olika röster vilket resulterar i en kalejdoskopisk och omfångsrik skildring av det politiska samhällsklimatet i dag samtidigt som den historiska förankringen ständigt påminner oss om de ohyggligheter och den ondska som svepte över Europa och Agnes hemland Litauen under 1940-talet.
På moderns sida härstammar Agnes från den judiska släkten Banai, som i likhet med staden Jurbarkas övriga judar så gott som mangrant likviderades under andra världskriget av tyska nazister eller litauiska nationalister. Agnes förfäder på faderns sida tillhör den katolska släkten Lukauskas, som i sin krets hade både judevänner och antisemiter. Agnes morfar Izsak var god vän med farfadern Vilhelmas, och de ägde varsin halva av ett tryckeri innan Vilhelmas egna söner tvingade fadern att skjuta sin bästa vän:
”Det är hans söner, men där det en gång fanns en hjärna finns det nu en ideologi. Allt mänskligt har blivit underkastat ett politiskt ideal som man genomdriver utan att se sig tillbaka – ingen har någonsin förbättrat världen genom att rycka på axlarna.”
Illska handlar om ondska på många olika plan – hur den föds, varifrån den tar sin näring och sitt bränsle – men samtidigt handlar berättelsen i hög grad om hur vi förhåller oss till och ser på händelser i vår samtid och hur vi väljer att tolka historien, och inte minst om de där orden: hur den som har ordets makt och makt över orden kan styra världen och därmed också historiens gång.
Eller, för att citera Talmud som författaren gör: ”Vi ser inte världen som den är, utan som vi är".
(*I äldre isländsk mytologi var landvättarna underjordiska skyddsväsen som sammankopplades med något landområde och sades hålla till i lundar, högar och vattenfall. Man trodde att de kunde ge lycka och rikedom. Efter att Norden kristnats började de räknas som onda väsen. På det isländska statsvapnet kan man se fyra landvättar i olika gestalt: en tjur, en fågel, en drake och en bergsjätte.)
Färöarna
Tóroddur Poulsen: Fjalir (lyrik)
Den färöiska lyrikern, musikern och grafikern Tóroddur Poulsens lyriksamling ”Fjalir” (på danska ”Planker”) är ett pågående samtal mellan ord och bild där 33 dikter för en dialog mellan 33 grafiska bilder i träsnittryck.
I bilderna skildrar Poulsen byggen av olika slag, som staket, såar, hus, skutor, kyrkor, lådor och torn.
Det föriska verbet ”fjalir” lär betyda att dölja eller att täcka över någonting, och då kan man se plankbygget som en tudelad handling: dels bygger man för att skapa någonting, dels för att dölja någonting.
Många dikter handlar om drömmar och om (o)viljan att tolka dem, om en längtan bort eller till någonting, om tro och tvivel, om en värld där ”den beskidte virkelighed halter af sted med inkøbsvognen fyldt af usælgelig luft og genbrugte idealer” och sjuka gamlingar får tillbringa dygnet runt i sängen med blöjor stirrande på en avstängd tv-apparat och en surrande svart elmätare.
Tóroddur Poulsen har varit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris sammanlagt fem gånger.
Grönland
Juaaka Lyberth: Naleqqusseruttortut (roman)
Det är 1960-tal och band som The Beatles och The Rolling Stones står på höjden av sin popularitet. På internatet i Nuuk lever skolungdomarna livet. Långt hemifrån och i föräldrars frånvaro blir det givetvis en del experimenterande med ”drugs, sex and rock’n’roll”.
Juaaka Lyberth är musiker, skribent och flitig debattör i grönländska medier, och i den självbiografiskt färgade debutboken ”Naleqqusseruttortut” (på danska ”Godt i vej”) skriver Lyberth om tonårskillen Pauli och hans väg från hembyn till vistelser på skolor både i Danmark och i Nuuk.
På Grönland ges undervisning i folkskolor över hela landet, och bland eleverna väljs sedan ett antal 14-15-åringar ut för vidare skolgång i de större städerna Aasiaat, Qaqortoq och Nuuk.
Pauli är en av de utvalda ungdomarna i den nordgrönländska byn Uummannaq som plockats ut för vidare skolgång i såväl danska Ballerup som i huvudstaden Nuuk.
I romanen får vi följa Pauli (tidsenligt iklädd färgglada randiga byxor, spetsiga skor och kort sommarjacka) och hans vänner när de lämnar hembyn efter sommarlovet för att återvända till studierna i Nuuk – i huvudstaden väntar (förhoppningsvis) den hett efterlängtade flickvännen och bandkompisarna, ett friare och oreglerat liv.
Kvar hemma i byn finns familjen som Pauli inte kommer att återse på närmare ett år.
Berättelsen skrivs ur olika synvinklar och även om huvudfokus ligger hos Pauli får vi också t.ex. ta del av Paulis mammas historia – en historia som handlar om ett utomäktenskapligt barn som tas om hand och adopteras av storasystern, ett tvångsäktenskap med en svartsjuk och tyrannisk man, och en stor saknad efter de utflugna barnen – både styvbarn och egna.
Fram till år 1953 var Grönland en dansk koloni, och år 1953 blev Grönland så en likvärdig del av Danmark. Men trots allt prat om likvärdighet enligt grundlagen upplevde grönlänningarna sig diskriminerade och kuvade.
Under den tidsperiod som skildras i romanen – andra delen av 1960-talet – kan man skönja olika sätt att förhålla sig till varandra: det finns misstänksamhet och fördomar i bägge läger. Enligt danskarna var grönlänningarna dumma och lata och ovilliga att lära sig nya saker. Enligt grönlänningarna var danskarna ena stroppiga och ignoranta typer som beslutade om saker och ting bakom ryggen på öborna – och dessutom for de iväg med deras kvinnor.
Under 1950-talet kom många danskar till Grönland för att bygga upp ett modernt samhälle enligt dansk modell – de danska gästarbetarnas antal steg från några hundra år 1945 till ca 3 000 i slutet av 1960-talet.
I romanen ”Godt i vej” skildras slitningar mellan danskar och grönlänningar som bl.a. handlar om stora skillnader i lönesättningen, synen på skolundervisningen och vikten av att läsa om grönländsk kultur och litteratur i skolan på samma sätt som dansk kultur och litteratur.
Pauli befinner sig i skarven mellan det danska och det grönländska, mellan å ena sidan den nya, moderna världen, å andra sidan det traditionella livet hemma i Uummannaq där de flesta livnär sig på jakt och fiske.
Skolåret i Danmark infaller under den tid när ungdomsupproren startar på allvar, och vistelsen i Ballerup öppnar Paulis ögon för olika sätt att förhålla sig till det omgivande samhället, värderingar och världspolitik. Allt till ackompanjemang av Beatles ”Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band”.