Clik here to view.
Mitt i urbana Reykjavik, där växte skådespelaren och regissören Benedikt Erlingsson upp. Ändå var det något helt annat som skulle komma att locka på honom, nämligen kärleken till hästarna.
De isländska barnen har ett sommarlov på tre månader. Det är utformat så att man till exempel kan skicka sina, tillräckligt stora, barn ut och jobba på de stora isländska slätterna. Det här var vad som hände med Benedikt. I flera somrar jobbade han med hästar, som hästpojke. Och där började kärlekssagan.
- Jag var mystiskt och hemskt fascinerad av hästar när jag var ung. Så är det ofta, ingen i din familj eller nära krets är intresserad av hästar men du själv blir besatt.
Benedikts sommarjobb var lång ifrån hans hem, det fanns inga inhägnader för hästarna, man red över stora slätter och vallade tiotals djur på en gång.
- Jag hörde en massa historier då, och de har blivit en del av filmen. Man kan säga att filmen är baserad på det orala historieberättandet.
Hästfilm med känsla
Of Horses And Men är Benedikt Erlingssons debut som filmregissör. Filmen följer hästar och människor, hästars relation till människor och människors relation till hästar. Och människors relation till andra människor.
Den väldigt sparsamma dialogen hjälper till att skapa en känsla av surrealism, det känns som att det är något konstigt som händer i det lilla samhället. Ibland känns människans relation till hästarna rent sexuell, till varandra känner människorna i alla fall en stor dragningskraft.
Att göra en film om hästar är ett naturligt, och ganska tryggt, val för den gamla hästmannen Benedikt. Något som han själv också medger.
- Jo det kan man säga. När man är en debutregissör finns det en viss press, man vill att jag ska göra en billig och lätt film. Man tänker sig kanske en film i centrala Reykjavik, en film om misär, om olyckliga människor och våld mot immigranter. Det är konst. Filmen måste innehålla misär, den måste vara melankolisk och hemsk, då kan du känna dig som en konstnär. Men jag är en hästman, jag lever i en hästkultur och det är logiskt för mig att börja med något jag känner till. Sedan behöver man bränsle på vägen, där kommer kärleken till ditt objekt in, där går det inte att kompromissa. Allt det här gjorde det svårt att få finansiering, därför var det viktigt att filmen var värt allt slit.
Misär och skit i konstfilmer
Benedikt menar att tiderna är dåliga för den icke-kommersiella konstfilmen för tillfället, samtidigt säger han att filmmakarna mycket kan skylla sig själva.
- Varför handlar nittio procent av konstfilmerna om misär? Melankolisk, mörk, eländig skit! Det finns ingen humor, ingen värdighet, inget hopp!
Benedikt menar att det inte nödvändigtvis behöver vara lyckliga filmer om glada människor, men att till och med Aki Kaurismäki har med humor och en twist i sina filmer.
- Förstås är det också viktigt att göra filmer om saker som är fel i samhället, om det som är svårt, men var är de andra filmerna? Misärfilmer är ett billigt och politiskt korrekt sätt att visa sig konstnärlig.
Europeisk feelgood
För ett par år sedan kom den fina franska filmen Untouchables till biograferna, Benedikt påpekar att den är precis det han är ute efter. En feelgood-film som är konstnärlig och gjord på konstfilmens premisser.
- Varför låter vi Hollywood ta över feelgood-marknaden, de är inte ens bra på det. Europeiska feelgood-filmer, som Untouchables, är ofta stora succéer. Det finns en hunger för europeisk feelgood.
Hur ska vi få filmmakare att göra mer feelgood?
- Dom kommer att följa mig när de ser att jag tjänar pengar och blir framgångsrik. Alla följer framgång, det är primatens princip, det handlar också min film om. Primater kan delas in i två grupper, den ena gruppen hittar något nytt, någon gör ett experiment, knäcker en nöt. Sedan följer den andra gruppen efter och snart knäcker alla nötter.
Kapitalisten Shakespeare
Många regissörer säger att de har ett kall att göra film, det är deras mission i livet. Benedikt skiljer sig från dessa och säger rakt ut att mycket faktiskt handlar om pengar.
- Att regissera är väldigt narcissistiskt, själviskt och det handlar också om pengar. Jag trodde det skulle ligga pengar i att göra film. Kapitalismen skapades i London på William Shakespeares tid, han var den enda teatermannen som tjänade pengar på dåtida teater. Showbusiness och kapitalism har alltid hört ihop.
En annan sida av det hela är också beständigheten. Som gammal teaterskådespelare vet han att en pjäs bara finns kvar i våra minnen, kanske ett futtigt programblad består. Film är mer hållbart, det kan överleva dess makare och har man tur kan man flera år efter en filmproduktion ännu tjäna pengar på till exempel dvd:er.
Efter att ha funderat lite till på varaktighet och hur det mesta försvinner som fyrverkerier i skyn, kommer han på att kanske inte ens filmer kan räknas till denna permanenta del av livet.
- Vi har ett överflöd av underhållning, så filmer är också som fyrverkerier. Så varför ska vi göra något alls, betyder något någonting överhuvudtaget?
Efter dessa djupa filosofiska tankar går nyfikenheten förstås över till Benedikts plånbok, var filmen allt han hade hoppats på och har han blivit rik?
- Inte alls. Filmen är en internationell succé men vi väntar fortfarande på pengarna. Vi har sålt rättigheterna till 30 länder och filmen visas ännu i England, Danmark och Frankrike. Jag är hoppfull att vi ska kunna betala våra investerare, och jag är en av dem. Så på det sättet är filmen en succé, jag kommer troligen inte att behöva sälja min lägenhet.
Även om han kan låta bitter, hindrar det honom inte att tänka på framtiden. Och ja, han kommer att göra fler filmer.
I klippet här lite högre upp kan de se en del av Kollektivets intervju med Benedikt. Se hela Kollektivet-avsnittet på fredag klockan 19 på Yle Fem.