Clik here to view.
Det svenska utbudet på årets K & A-festival är både fränt och fräscht. Uppfriskande är t ex tre filmer av kvinnliga regissörer som inte skyggar för det obekväma. Håll alltså utkik efter "Hotell", "Ömheten" och "Återträffen".
Erika (en fantastisk Alicia Vikander) är ung, vacker, lycklig i sin relation och framgångsrik i sitt yrke. All den kunskap hon anammat i rollen som inredningsarkitekt överför hon för tillfället på inredandet av den nya barnkammaren. Ett rum vars färgskala går i blått och grått. Det inplanerade kejsarsnittet utlovar nämligen en pojke.
Men sedan går allt fel. Förlossningen sätter igång för tidigt, kejsarsnittet uteblir och komplikationer tillstöter. De efterföljande terapisessionerna ger ingen lättnad och plötsligt är det en enda tanke som överskuggar allt. Tanken på hur det skulle vara att få vara någon annan. Bara för en tid.
Hur skulle det vara att flytta in på ett hotell och byta identitet? Spela en roll på heltid? Den roll man egentligen hade velat bli tilldelad.
Lisa Langseths "Hotell" är stark, fräsch och välspelad. En hudlös studie i hur extremt jobbigt det kan vara att vara människa. Vare sig det handlar om att vara mamma, barn, partner eller medmänniska. Hur allt kretsar kring en själv samtidigt som det egna jaget ständigt pressas in i en form av förväntningar och krav.
Här finns mycket som för tankarna till Martha Coolidges ”Angie” (1994) – en film i vilken Geena Davies spelar en nybliven mamma som har svårt att förlikas med sin roll. Som inte knyter an till det nya livet. Som försöker stänga det ute.
Samtidigt är det lätt att associera till Lars Von Triers ”Idioterna” (1995), en film i vilken ett gäng skådespelare går in för att spela att de dras med psykiska utvecklingsstörningar. På heltid. Såväl det experimentet som "Hotell"-gästernas utflippade liv i limbo visar att det inte nödvändigtvis är ett dugg lättare att handskas med roller man väljer.
I något skede börjar verkliga känslor tränga igenom mellan fogarna i den nya personligheten. I något skede väller ångesten och ilskan över rollens gränser.
Är Erika en jobbig, självcentrerad prestationsmänniska som försummar det som på riktigt är viktigt? Blir man upprörd över hennes beteende? Absolut. Är det möjligt att förstå henne? Ja – det är det.
Lisa Langseth gjorde intryck redan med klassdramat "Till det som är vackert" och nu hoppas man bara att hon skall fortsätta skapa personporträtt som är mångfasetterade och svårgripbara.
Arga killar i karga Kiruna
Sofia Norlins "Ömheten" (Broken Hills Blues) varvar kylig realism med ett skört symbolspråk. Mot bakgrunden av gruvdriftens Kiruna avtecknar sig tre tonårsöden. Bråkstaken Markus (Sebastian Hiort af Ornäs) drömmer om en egen verkstad och mekar hellre med bilar än ägnar sig åt skolan. Tystlåtne Daniel (Alfred Juntti) lever med en alkoholiserad pappa och bär på uppdämda aggressioner inom sig. Invandrarflickan Zerin ( Lina Leandersson) tävlingssimmar och iakttar däremellan sin omgivning via en kameralins.
I fonden finns den karga naturen och den ständigt hotade stadskärnan vars hus skakar i sina grundvalar varje gång det sprängs nere i gruvan. Vidderna är öppna, men istället för att fungera som bild för frihet blir de till en slags gränsmarker. När Markus tittar ut över staden som breder ut sig mellan bergen är det inte bara staden han ser utan sin framtids gränser. Finns det någon väg ut från hemstaden eller bär alla vägar neråt och inåt - in i berget där borrmaskinerna snurrar från morgon till kväll?
Norlins berättelse är något ojämn i sitt försök att knyta an till många olika nivåer av tolkningsbara element - men det hindrar den inte från att vara både vacker och berörande. "Ömheten" levereras i vita färger. Vi har den vita snön, den vita röken och dimman som sveper in över landskapet, isbjörnarna som trotsar kalla klimat, mjölk som botemedel mot bakfylla, småflickors vita balettkläder när de dansar in till tonerna av Per Gynt.
Intryck gör en miljö där allt kretsar kring gruvdriften som utgör ett livsvillkor samtidigt som den begränsar detsamma. Fascinerar gör de vindlande färderna in mot bergets mitt via alla dessa tröstlöst mörka gruvgångar.
Imponerar gör den uttrycksfulle Alfred Juntti i rollen som Daniel. Pojken som sällan pratar, men som man trots det inbillar sig att man hör. Känslorna avtecknar sig i hans ansikte även om han inte rör en min.
Det finns mycket i Daniel som påminner om den stammande pojken i Zagros Manuchars "Salpa" som förgyllde det inhemska filmåret 2013. En annan gemensam nämnare är att Norlin i likhet med Manuchar skildrar sina karaktärer med värme. Ömt.
Klassträff träffar öm punkt
Anna Odells "Återträffen" är en film som snabbt skapade debatt i Sverige. Dels på grund av det ovanliga berättargreppet, dels på grund av sitt tema. Filmen börjar med en klassträff där en mobbad elev redogör för sina minnesbilder av den skoltid som de andra kommit för att fira. Mitt bland snapsglas, girlanger och festkläder landar ord som skär genom luften samtidigt som de gör den tung att andas.
Poängen är att klassträffen är en iscensättning av den klassträff som Anna Odell själv aldrig blev bjuden till. Klassträffen så som hon föreställer sig att den artat sig om hon hade varit där. Och om hon hade sagt allt det hon burit med sig sedan skoltiden. En skoltid då hon ständigt fick höra att hon var så ful att hon skulle göra världen en tjänst om hon tog livet av sig. En skoltid präglad av ensamhet och utanförskap.
Efter skoltiden har Anna Odell erövrat en plats i det mediala flödet och blivit en konstnär som använder sig själv i sina verk. Hon bötfälldes för sitt slutarbete i vilket hon spelade psykiskt sjuk för att komma åt maktstrukturerna inom sjukvården. Och nu sätter hon sig själv på spel igen. I "Återträffen" spelar nämligen Anna Odell den mobbade Anna Odell. Detta såväl inom ramen för den iscensatta filmen som i den efterföljande semidokumentära del under vilken hon bjuder in sina klasskamrater för att ta ställning till den fiktiva filmen.
På det sättet eliminerar hon alla mellanhänder, alla onödiga mellanskikt. Åskådaren möter hennes blick i lika hög grad som de forna klasskamraterna gör det. Skillnaden är att de gärna viker undan medan vi i publiken inte kan få nog av den. För att den är öppen, hård, närgången och nyfiken. Allt på samma gång. Hon vill att vi skall se det hon ser. Och det som händer är att vi känner igen oss. Vi har alla varit där. I svettiga klassrum med unkna hierarkier. På klassträffar där vissa festar mer än andra. Där minnesbilder kan anta helt olika färger beroende på ur vems perspektiv man betraktar dem.