En fotbollsmatch. Deltagarantalet varierar mellan elva och fjorton. Plötsligt anordnas en friidrottstävling mitt i matchen och handboll blir en del av spelet. Det är i en sådan match jag finner min livsnjutning.
Anfallaren startade en löpning, och höjde handen. Så slogs passningen. Snygg och precis. Bollen skar rakt genom backlinjen. Anfallaren hade sådan fart när han elegant mötte bollen i steget att jag visste att jag måste rusa mot honom. Så, jag rusade ut ur målet och gjorde mig klar att slänga mig. Då sköt han. Med fel fot. Mellan benen på mig. En klassisk tunnel. Jag låg ned och tittade bakåt, bara för att se hur bollen förenade sig med nätmaskorna. När jag låg där kom min son fram till mig.
– Bra spelat ändå pappa, säger sonen samtidigt som han klappar min hand.
Jag tittar honom djupt i hans mörka bruna ögon. Hans leende är helt genom äkta. Så håller han kvar handen på min målvaktshandske och klappar lite försiktigt.
– Behöver du hjälp upp?, frågar han.
Då kan jag inte hålla tillbaka mitt eget leende. Aldrig förr har det känts enklare att plocka bollen ur målet som just nu.
När spelet är igång igen går bollen till den minsta av spelarna för eftermiddagen. Hon är fem år och springer med den mest koncentrerade av blickar mot bollen. När hon kommit fram till bollen stannar hon upp, böjer sig ned och rättar till den med handen. Hon ser fokuserad ut då hon tittar upp. Så backar hon några steg. Alla andra stannar upp och inväntar det som kommer att ske. Hon pekar lite åt olika håll och så springer hon fram till bollen. Hon tar i allt hon kan och bollen rullar kanske fem meter fram. Hennes passning möts av applåder och hon sträcker ena handen i luften som för att tacka för applåderna.
I mitten finns det tre pojkar. Alla i åldern 8-10. De spelar i samma ”lag” och springer tätt tillsammans. Bollföraren i mitten. De andra två skriker vilt att han skall passa bollen. Till slut passar killen i mitten, rakt till en motståndare. Motståndaren är en av papporna som är med och spelar. Han bestämmer sig för att göra en överstegsfint då han tar mot bollen. Ett trick som han gjorde senast för kanske tio år sedan. Men, en av mammorna som är med och spelar läser finten, utmanar honom och stjäl bollen.
Mamman passar till en flicka på kanten. Jag vet inte exakt hur gammal flickan är, kanske sju år. När bollen når flickan blir hon förvånad. Det syns på henne att hon inte riktigt vet vad hon skall göra, eller förväntas göra. Så en motståndare, en liten kille, visar henne vart hon skall göra mål. Hon tackar och sparkar bollen mot målet.
– Kolla här mamma!, ropar plötsligt en liten flicka.
Flickan springer längs med kanten av grusplanen där vi spelar. Hon springer med världens fart, och så hoppar hon. Häromdagen, berättade hennes pappa, hade flickan tittat på en friidrottstävling på TV. Där hade hon fascinerats av längdhoppstävlingen. Så ungefär mitt in i matchen bestämde hon sig för att hoppa längdhopp längs med fotbollsplanens ena sidlinje. Grus som grus. Knappt har hon hoppat färdigt förrän ytterligare två barn ansluter.
Det är förmodligen en av de mest oorganiserade fotbollsmatcherna som någonsin spelats. Faktum är att det kanske inte ens borde kallas match. Det är ett spel där fotboll, handboll och friidrott möter varandra. Mötet är harmoniskt. Och i viss utsträckning kaotiskt. Vid något skede försökte jag räkna antalet spelare på planen. Jag fick det till elva stycken. Lite senare fick jag det till fjorton. Enkelt uttryckt så varierade antalet spelare på planen under matchen. Tydligen lockade lekplatsen bredvid fotbollsplanen vissa till lite avstickare emellanåt. Tydligen fanns det ett slott där med en drake. Eller var det ett troll?
– Nu är det min tur att vara Ronaldo, säger en av de yngre killarna
– Men nu är ju jag Ronaldo idag, svarar en annan kille.
Pojkarna diskuterar kort om hur de skall lägga upp fortsättningen. Jag föreslår att båda kan ju vara Ronaldo. Vad om den ena skulle vara Cristiano Ronaldo och den andre kunde då vara den brasilianske Ronaldo? Båda pojkarna tittar på mig förvånat. Eftersom att de är för unga för att känna till det här med två Ronaldos så beslutar sig pojkarna för att vara Ronaldo och Messi. Därefter fortsätter de spela.
När det beslutas att det spelats färdigt samlas vi alla vid ena målet. Det blir vatten, läsk, kanelbullar och lite godis. I två timmar spelade vi. ”Matchen” gås genom och vi turas om att skratta åt det som vi varit med om på planen. Dribblingar återupplevs med ord. Mål diskuteras. Några av barnen tar tillfället i akt och börjar leka Batman.
Stämningen är på topp på grusplanen i norra Helsingfors. När jag tar av mig målvaktshandskarna och tittar mig omkring så slår det mig. Det här är livsnjutning!
Mera livsnjutning i Efter Nio, 18 september kl. 21.00 i Yle Fem.