Det är i dikterna man hittar Ediths sanna historia, säger regissören och manusförfattaren Cilla Back i programbladet till pjäsen "Edith - Skrattande strimma av en scharlakanssol" på Wasa Teater.
Cilla Back säger sig samtidigt inte höra till skaran av de som anser sig komma med sanningen om Edith Södergran och hon bygger replikerna på dikter och brevcitat. Så om Edith levde sina dikter så är det dikterna som nu ger Edith liv på scenen.
Och det är ett svårt liv, det sjuka geniets kamp där förståelsen från omgivningen är en sällsynthet. Efter att tbc:n brutit ut, bryter också sinnessjukdomen ut i samband med de svåra behandlingarna på Nummela sanatorium - där fadern slutat sitt liv några år tidigare.
Och i "Edith - Skrattande strimma av en scharlakanssol" är det mer sinnets sjukdom än tbc:n som regerar. Edith finner ingen rast och ingen ro. Hon törstar efter närhet, hon vill förändra världsordningen och hon tolkar världen.
Maria Salomaas Edithtolkning, överspänd och nervsvag med stripigt hår och slarvigt halvklädd, är fascinerande intill utmattning.
Scenografin, som också den bär Cilla Backs signatur, är oerhört vacker i all sin enkelhet, enkla brädväggar med två dörrar. På väggen projiceras texter ur brev, dikter och nedlåtande recensioner.
Färgerna på väggen är än kallt gråblå, än varm rödbruna. Känslan är ibland närmast filmisk. Och det här är en fysisk pjäs där detaljer som klänningar högt knäppta i halsen, en rökslinga från moderns tobak och bara fötter mot scengolvet är så tydliga.
Med regissörens ord i bakhuvudet, att hon inte gör anspråk på den biografiska sanningen, utan att det här är hennes egen tolkning när hon läst Ediths dikter - samtidigt som pjäsen bl.a. kronologiskt följer Edith Södergrans liv, gör mig som åskådare lite osäker.
Vi följer med till sanatorierna, vi ser hennes reaktioner över att få sina diktsamlingar i sin hand, ser viktiga möten. Vi hör repliker som är citat ur dikter och brevväxlingar. Om så mycket av det som utspelar sig i pjäsen är historia, vad är då regissörens egna tolkningar?
Publiken bör kanhända läsa på lite före den bänkar sig i salongen.
När så Hagar Olsson, spelad av Maria Udd kommer in i bilden får Edith ny inspiration. Ordflödet ökar och pjäsen blir ännu mer texttyngd. Det här är en pjäs som kräver koncentration av publiken och pausen har lämnats bort. Jag förstår att regissören inte har velat bryta flödet, med också det kräver en insats från publikens sida.
Hagar är musan, systern, kärleken, den stora inspirationen. Men i.o.m de här känslorna väcks också ett behov hos Edith att dominera, kontrollera. Mot slutet närmar vi så oss det oundvikliga.
Hagar Olsson kommer, med långa tänder, på ännu ett besök till Raivola och förfasas över det armod som mor och dotter lever i. Hon försöker förmå modern, spelad av Ylva Ekblad, att ta Edith till sanatorium.
Men hon lever nu i en sorts symbios med Edith och svarar Hagar med Ediths dikter. Och hon har gjort ett val för dottern, ett av två dåliga alternativ. Och hon håller lojalt fast vid det valet.