För andra gången på drygt ett år sätts Ingmar Bergmans "Persona" upp på en inhemsk teaterscen. Och för andra gången kan man fråga sig: varför?
Över Nationalteaterns lilla scen ”Omapohja” breder ett ljust altangolv ut sina bräder. Skjutdörrar av glas täcks av luftiga gardiner som skapar en fond på vilken en närbild av en kvinnas blick projiceras. Två enorma ögon stirrar på publiken som nyfiket tittar tillbaka medan en matta av obekväma ljud lägger sig över rummet. Ett spädbarn gråter högljutt. Så blir det plötsligt tyst.
På en solstol ligger en mörkhårig kvinna, en bit bort står en blondin. Från en högtalare ljuder en monoton röst. Rösten tillhör en läkare som berättar att skådespelerskan fru Vogler (Marja Salo) tystnat mitt under en föreställning och att hon därefter inte yttrat ett ord. Nu är det upp till sköterskan Alma (Minka Kuustonen) att ta hand om henne på bästa sätt. Är det förstått?
Alma nickar och spelet kan börja. Spelet som utgör både en av Bergmans mest filmatiska filmer och en av hans mest suggestiva texter.
Detta är historien om två kvinnor som tillbringar en längre tid hänvisade till varandra i ett avlägset beläget sommarparadis. Efter att inledningsvis spela mot varandra börjar de efterhand i allt högre grad uppgå i varandra. Ju mera den ena tiger, desto mer frenetiskt talar den andra.
Känslomässiga kast
Till en början satsar regissören Michael Baran allt krut på att vi skall lära känna Alma som en sprallig pratkvarn - barnsligt glad över att någon äntligen lyssnar. Stundvis är det svårt att avgöra om det är ivern över att få tala eller rädslan för att det skall bli tyst som får henne att babbla på så att hon nästan snubblar över orden.
Trots att Almas beteende kan uppfattas som småroande är det oväntat att så många i publiken skrattar högt under den scen då en småberusad Alma redogör för en erotisk eskapad som fått dramatiska följder. Det är inte lätt att avgöra om utförandet i det här skedet landar på fel sida om buskisgränsen eller om fnittret beror på att den finska publiken vant sig vid att scener som involverar alkohol och sex per automatik är roliga?
Den som känner texten vet dock att detta samtal blir en vändpunkt för relationen mellan kvinnorna. Den ena har yppat något av sitt innersta och den andra suger åt sig informationen utan att ge något i utbyte. Maktbalansen är förlorad och fältet ligger öppet för hånfullhet, hämndbegär och öppna konfrontationer.
Rytmmässigt är det som om den långa inledningsfasen åtminstone i premiärskedet fortfarande söker sin intensitet. Det är helt enkelt svårt för Kuustonens monologer att få färg och djup så länge dessa handlar om vardagliga betraktelser. Det är först då smärtan och ångesten börjar göra sig påmind som det bränner till.
Scenens styrka
Det fina med att sätta upp denna intima text på en scen är givetvis att publiken kommer de agerande in på livet. Marja Salos Elisabet och Minka Kuustonens Alma befinner sig rent fysiskt så nära första raden att den som sitter där kan urskilja varje blinkning, varje hårt pulserande ådra. När tårarna kommer ser man att de är äkta, när spottloskan träffar Elisabets rygg vet vi att den känns mot huden.
Flera snygga sceniska lösningar bidrar också till att trappa upp den känslomässiga laddningen. I ett skede sitter kvinnorna mitt emot varandra som under ett polisförhör och Alma upprepar sin svada gång efter annan tills man åstadkommer känslan av att sitta framför en film som snurrar alltför snabbt.
I en annan projiceras en närbild av Elisabets make på gardinerna som i det skedet utgör den enda gränsen mellan de två kvinnornas kroppar. Hans röst är mjuk och öm, Almas alltmer skärande.
Varför scenen?
Trots starkt spel och många fina ögonblick kvarstår frågan om varför teaterregissörer nu väljer att sätta upp den text som för snart femtio år sedan utgjort stommen för en perfekt film? Ligger anstrykningen av terapisession i tiden? Handlar det om att vi vant oss vid ett ständigt orerande om hur det känns och hur det borde kännas? Eller om att så mycket kretsar kring behovet av att definiera sig själv och sina gränser? Av att hitta sin röst och sitt uttryck?
Oberoende av vad det beror på kan man naturligtvis med rätta säga att konstformerna i sig är olika - men helt klart är ändå att flertalet kommer till föreställningen med minnesbilder av filmen i bagaget.
Och frågan är om inte dessa minnesbilder fortsättningsvis konkurrerar ut live-versionen? Därför att det är svårt att komma ifrån att en del av magin bygger på likheten mellan Liv Ullman och Bibi Andersson. Därför att det är svårt att på scenen åstadkomma en lika stark illusion av mötet mellan dröm och verklighet. Därför att växlingen mellan närbild och helbild skapar en unik rytm och ett emotionellt sug.
Skillnader och likheter
Där Åbo svenska teater ifjol valde en intill ytterlighet avskalad miljö och ett slags tidlös rumsplacering, satsar Nationalteatern på att upprepa den 60-talsestetik vi känner igen från filmen. Intressant är dock att märka att man i bägge uppsättningarna valt att lösa vissa aspekter på nästan exakt samma sätt.
I bägge medverkar läkaren enbart som en röst och i bägge projiceras orden i Elisabets brev på väggen. Man väljer alltså att framhäva ordens skärpa och betydelse rent visuellt.
Påfallande är också att ljus- och ljudplanering varit av stor betydelse på bägge scenerna. Samt att man i bägge fallen satsat på effektfulla videoprojektioner.
Den kanske mest betydelsebärande skillnaden är att där ÅST:s Ville Kurki satsade på att framhäva en åldersskillnad mellan Elisabet (Minna Hämäläinen) och Alma (Sofia Molin) har Baran valt jämngamla skådespelare. Ett faktum som påverkar den inbördes dynamiken. En åldersskillnad erbjuder en naturlig auktoritetsfaktor att spela med.
Lönar det sig då att gå och se denna "Persona" på scenen? Absolut. Varje uppsättning bidrar med något eget till en text som tål att höras gång efter annan. För den påverkar en oberoende av i vilken form den levereras.