Vad är det som formar vår identitet och hur formbar är den egentligen ? På Svenska Teaterns Amos-scen har det varit premiär för Rose, en pjäs av Hywel John där arv och identitet diskuteras mot bakgrunden av exil och traumatiska familjehistorier. Dick Idman och Cecilia Paul gör rollerna som far och dotter, för regin står Michaela Granit.
”Vad är ett namn? Det som vi kallar ros skulle ju dofta lika underbart vad det än hette.” När Arthurs dotter Rose fyller år ger han henne en födelsedagsdikt hämtad ur Shakespeares Romeo och Julia. Barden från Avon är en av Arthurs husgudar men i Romeo och Julia ryms också en förstulen hänvisning till hans egen tragedi, traumatiska upplevelser som fått honom att fly det land där han föddes. I det nya hemlandet har han återuppstått som Arthur, en frenetisk beundrare av allt det engelska kulturarvet består av och det arvet är han också fast besluten att rota sin Rose i. Men för Rose är det inte nog och i sin kamp för att komma hela sanningen om sitt ursprung på spåret nuddar hon vid mycket av det som Arthur minst av allt velat ge henne i arv.
I konfrontationerna mellan far och dotter väver Hywel John in många viktiga frågeställningar kring identitet och arv, förnekelse och acceptans. För Arthur framstår den odelbara engelska identiteten både som nyckeln till trygghet och omgivningens godkännande medan dottern tidigt varseblir att identitet är ett betydligt mer komplicerat begrepp än så, både på gott och ont. Hon vill inte välja bort någon del utan kräver att bli accepterad för allt det hon är, både av fadern och samhället.
Michaela Granits regi är tät och rytmisk och växlingarna mellan de olika tidsplanen sker snabbt och smidigt på den öppna scenen. Men de viktiga frågeställningarna till trots är Rose ofta också ett rätt problematiskt bygge i den här versionen. Det som förbryllar mig allra mest i regigreppet är den oproportionerligt stora spänning uppsätttningen bygger upp kring Arthurs förflutna. Som publik kan vi ana oss till vad hans ångest och nattliga mardrömmar bottnar i redan ur de allra första scenerna. Ändå hanterar uppsättningen hans historia som om den var en gigantisk gåta som gradvis måste gå mot sin dramatiska upplösning. Det känns lite billigt. Och även om vi som publik ligger steget före den halvvuxna Rose antar också hennes frustration och bitterhet över faderns förtegenhet ibland besvärliga proportioner i Cecilia Pauls tolkning. Det stora utspelet och melodramen kör i någon mån över nyanserna i de frågeställningar som ändå är kärnan i Rose.
Helt oproblematiskt är det nog inte heller att omsätta den här texten till en inhemsk scen. Hywel John skrev ursprungligen pjäsen som ett beställningsverk för en av den brittiska scenens och filmens fixstjärnor, Art Malik, och hans skådespelardotter Kira. Steget mellan pjäsens fiktiva förhållanden och den kontext den sattes upp i var alltså betydligt kortare än på Svenska Teatern där skådespelarna förutsätts laborera med lånade fonder alltigenom. Nu har Dick Idman i och för sig löst den här ekvationen snyggt. Han spelar inte med någon överflödig understrykning av Arthurs härkomst, fram skymtar bara en liten accent som påminnelse om det språk gestalten lämnat bakom sig. Det som däremot blir väldigt tydligt är glappet mellan Arthurs idealbild av allt det han förknippar med sitt nya liv och den vardag och språkliga verklighet han de facto landat i. Glappet fattar vi men i en finlandssvensk kontext hade hans språkliga förebild naturligtvis varit Runeberg, inte Shakespeare eller Dickens, och sinnebilden av det samhälle han landat i en helt annan.
Och utan omvägar hade kanske Roses språkliga uppror också låtit mindre krystat. Nu stiger varje översatt ’fuck’ och ’fucking’ ut som småabsurda markeringar, inte som ett eko av det språk Shakespeares barn talar idag.