Mia har framtiden för sig. Med underbar familj, charmig pojkvän och en lovande cellistkarriär runt hörnet. Men så händer något.
Det är inte särskilt svårt att förstå varför man bestämt sig för att filmatisera Gayle Formans ungdomsroman ”Om jag stannar". Speciellt inte mot bakgrunden av framgångarna med John Green-filmatiseringen ”The Fault in Our Stars”. Det finns helt enkelt en efterfrågan på ungdomsskildringar som spelar med frågor kring liv och död. Vad är det för mening med allt? Finns det någon mening?
”If I Stay” bjuder på många ingredienser som ser bra ut. Åtminstone på pappret. Vi har den snygge rockaren (Jamie Blackley) och den söta tjejen (Chloë Grace Moretz - aktuell denna vecka även i "The Clouds of Sils Maria") som spelar klassisk musik. Han är skilsmässobarnet med många sår i själen medan hennes familj får the Brady Bunch att framstå som elaka monster.
Och så har vi en katastrof som hotar skilja dessa ”star crossed lovers” från varandra för evigt. En snöig väg, däck som inte får grepp om den glatta ytan och en mötande bil som sätter stop för allt det som kunde ha varit. Frågan är om Mia har kraft att orka leva? Och om Adams kärlek är stark nog för att få henne att stanna?
Konstruerat upplägg
Redan upplägget känns konstruerat, men det är framförallt utförandet som får en att himla med ögonen. Det blir för gulligt, för tillrättalagt, för förutsägbart. Via den klassiska musiken försöker man köpa sig någon form av djup och med hjälp av omvända roller hoppas man skapa utrymme för överraskningar.
Mias föräldrar är nämligen ex-punkare med mängder av attityd. Föräldrar som inte kan fatta att deras dotter snöat in sig på cellospåret. Men eftersom de är supermegatrevliga stöder de henne naturligtvis till 100%.
Trots att hon kommer dragandes med Beethoven när de vill lyssna på "dunka duka”. Och trots att hon föredrar att häcka på sitt flickiga vindsrum istället för att gå ut och festa med Adams snärtiga vänner. Vänner som är precis som de. För tjugo år sedan.
Och för att understryka vilken fin symbolik filmen har att komma med väver man in Mias kärlek till Beethoven i långa inre monologer. Det är viktigt att vi förstår hur mycket hon beundrar den musiker som orkade fortsätta skapa trots att hörseln svek honom. Vink, vink – livet är vackert och värt att levas. Trots allt.
Bortslarvad möjlighet
Det som gör en mest ledsen är att utgångsläget i ”Om du stannar” säkert svarar på ett behov hos en ung publik - trailern har t ex spelats upp mer än 3,5 miljoner gånger. För visst finns det orsak att fundera på liv och död och visst känns det trösterikt med skildringar som inte drar någon exakt gräns mellan dessa.
De finaste scenerna utgörs de facto av de där Mia utifrån iakttar sina närmaste där de sitter vid hennes sjuksäng i hopp om att hon skall höra dem. Speciellt scenerna med farfar (Stacy Keach) träffar en mitt i hjärtat. Farfar som vet att han inte gjort samma uppoffringar för sin son som denne gjort för sin dotter. Farfar som önskar att han fått en chans att gottgöra sina misstag. Medan vi i publiken hoppas att det inte är för sent.
Det blänker alltså till mellan varven, men det räcker inte när man inte vågar löpa linan ut. Inte vågar släppa fram de tunga känslorna. Rädslan, skräcken och sorgen har av naturliga skäl inte en chans att få fotfäste när ytan är glansig som en glansbild.
Och musiken då? Tja, mötet mellan den klassiska sfären och rockvärlden har skildrats tusen gånger bättre i allt från ”Fame” (både tv-serien och samtliga filmversioner) till ”Save the Last Dance” (2001). Och Beethoven lär knappast få uppleva någon ungdomlig "revival" trots Mias kärleksförklaringar. Tyvärr.
Om man vill kan man med fördel jämföra trailern till "If i stay" med trailern till "The Fault in Our stars". Redan det ger en fingervisning om skillnaderna när det gäller tonfall och infallsvinkel. På nätet kan man dessutom ta del av författaren John Greens populära videoblogg - en vlogg han skapat tillsammans med sin bror.
När det gäller mötet mellan klassisk musik och rockigare tongångar, och i förlängningen mötet mellan olika samhällsklasser, kan man med fördel värma upp gamla filmer som "Save the Last Dance". Eller "Fame"-konceptet. Eller "Step Up"-serien.