Clik here to view.
Bitterljuv och oförenlig kärlek berättar Nationaloperans Onegin om. Koreografen John Crankos balettversion från 1965 hade premiär på vår Nationalopera år 2000, nu är det dags för en nytändning av detta passionerade dansdrama.
Onegin får ett kärleksbrev från Tatjana, som han irriterat, arrogant, grymt river sönder inför hennes plågade ögon. Ett antal år senare får hon ett kärleksbrev från honom. Nu är hon redan gift med en annan, men hennes lidelse, den starka passionen blossar återigen upp.
Vilken väg skall hon välja?
Här har vi huvudberättelsen ur kvinnligt perspektiv i Onegin, en berättelse som är dramatiskt uppslitande för varje människa som drabbas av den. Den handlar alltså om den osynkroniserade, drabbande kärlekens vånda, den då Amors pilar inte träffar de älskande vid samma tid.
Mjuk pastell som övergår i svart
I Aleksandr Pusjkins Onegin är inramningen ett lantligt gods där inledningen är oskuldsfullt skämtsam i godsets trädgård. Tatjana, Edita Rauserová, är försjunken i en bok, medan hennes syster Olga, Linda Haakana, muntert försöker locka med henne i balförberedelser. Snart kommer deras vänner in med stoj och glam i mjukt lysande dräkter i ockra gult, lindblomsgrönt, persikoorange …
Åtta par glider runt i uppsluppna formationer, varefter Olga och hennes käraste, poeten Lenski, Florian Modan, dansar ett pas de deux inför de andra. Så plötsligt får de varma färgerna en skugga över sig, Onegin, Wilfried Jacobs, helt i svart, träder in. Under Tatjanas och hans vandring i godsparken går han framför henne, förströdd, med henne nyfiken och beundrande bakom. Och i deras pas de deux dansar han frånvarande, flera gånger med ena handen symboliskt för sina ögon.
Drömmen om det kärleksfulla mötet
På natten stiger Onegin in i Tatjanas sovrum genom en stor väggspegel. I hennes dröm dansar de nu verkligen samman, med smäktande glissandon, piruetter och ömma lyft. Här finns den passion som hon längtar efter och som sedan når sin absoluta klimax i balettens slutscen, där Onegin efter en längre tids frånvaro har återvänt.
Nu har han insett sitt misstag och han har i sin tur skrivit ett kärleksbrev till Tatjana. Om det sedan är verklig kärlek från hans sida, eller bara åtrån och kittlingen i att nu som äldre försöka fånga det svårnåbara, det kan var och en fundera över själv. Ett är säkert, Onegin närmar sig här enbart de redan upptagna kvinnorna.
Två omogna själar
Ur kvinnligt perspektiv och i mognare ålder är det kanske svårare att förstå varför den unga Tatjana förälskar sig i denna fjära, cyniskt hånfulla man, som dessutom avslöjar sin karaktär genom att öppet flirta med Olga med katastrofala följder, en duell mellan honom och Lenski. Helt klart är att Onegin är vilsen och omogen, någonting som Tatjana förmodligen inte vill ta in, omogen som hon är också själv och förblindad som hon verkar vara av hans ståtliga, mörkt gåtfulla gestalt.
Wilfried Jacobs tolkning av Onegin är linjerent stilfull, samtidigt som han förefaller mig aningen väl demonisk. Hans dans är strålande, men möjligen utandas den lite väl mycket rå arrogans för att ha en så lockande effekt på en oskuldsfull ung mö. Eller har vi just här många unga kvinnors livsdilemma?
Definitivt för vän av klassisk balett
Hur som helst, för vän av klassiskt klassisk balett, har Nationalbaletten än en gång skapat en högtstående, ja högtflygande föreställning. Bara den tårtpappersliknande, grumligt bruna dekoren kunde ha varit en annan i Tatjanas sängkammare. Och det att Linda Haakana skadade sig var givetvis beklagligt. Också om hon själv tyckte att hon hade kunnat fortsätta, kändes balettchef Kenneth Greves beslut rätt att låta henne vila och istället ta in Claire Voss, som också hon gjorde Olgas roll med bravur. Och Edita Rauserovás Tatjana hade just den rätta fullödigheten. Samuli Poutanen som Tatjanas respektfullt kärleksfulla man Furst Gremin och Florian Modans älskliga Lenski förtjänar också att omnämnas.