För tjugo år sedan spelade Daniel Auteuil en känslomässigt hämmad man i ”Un coeur en hiver” – ett vinterhjärta. Nu är han tillbaka som känslomässigt hämmad man i ”Avant l´hiver”- efter frosten.
Kirurgen Paul (Daniel Auteuil) och trädgårdintresserade hemmafrun Lucie (Kristin Scott Thomas) har varit gifta en evighet. De bor i en arkitektonisk drömvilla, har bra inkomster och intelligenta hobbyn. Den välartade sonen tjänar mycket pengar och ger farföräldrarna alla chanser att gulla med det gulliga barnbarnet.
Men säg den idyll som varar för evigt. Plötsligt möter Paul en ung kvinna (Leila Bekhti) som säger sig vara en gammal patient och i samma veva börjar en anonym beundrare sända stora blombuketter till hans hem och arbetsplats. Och medan Paul blir allt mer besatt av att reda ut vem kvinnan är och vilket samband hon har med blomförsändelserna börjar Lucie umgås allt mer med hans bäste vän och kollega (Richard Berry).
Låter det spännande? Det är det inte. Inte på det där krypande sättet som goda thrillers är det. Inte heller på det sätt som gör att man intresserar sig för gestalternas utveckling i ett bra drama. Och inte heller med några romantiska förtecken. ”Avant l´hiver” är helt enkelt en kylig och elegant studie i belevade människors hårt dirigerade känslor.
Idel vackra ytor
Regissören Philippe Claudel sparar inte på krutet när det gäller att visualisera avståndet mellan sina huvudpersoner och mellan människor i gemen. Hemmet är stort och öppet med stora fönster och vacker utsikt. Trädgården är vidsträckt och väl ansad, även om de kala höstträden framhäver husets utsatthet.
Byggnadens träytor utgör visserligen en kontrast till sjukhusets kliniska operationssalar, men i det stora hela är bägge miljöerna ödsliga. Det är inte svårt att förstå Lucies frustration över alla dessa långa, långa dagar som hon tillbringar i ett hem som blivit allt mera hennes än deras gemensamma. En frustration hon försöker tygla genom det fysiska slitet i trädgården. Maken avreagerar sig i sin tur på tennisbanan.
Vi har sett det förr
Visst finns här fina trådar som man gärna spunnit vidare på. Vilken historia bär den mystiska kvinnan på? Vad döljer sig bakom Lucies systers öde? Är det sant att det finns de man inte kan hjälpa?
Men nu fastnar det hela i uppställningar man tycker sig känna igen från mängder av eleganta franska dramer. Hur många gånger har väl inte borgerlighetens frusna charm spelats ut mot bångstyrig livstörst med arbetarklassförtecken?
Lucies oömma brittiska oljerockar och slitstarka byxor kontrasteras effektivt mot servitrisen Lous röda klänning eller vida skjorta som blottar den ena axeln. Och när Lou går på opera gråter hon öppet inför all denna skönhet, medan Paul & Lucie sitter som fastfrusna i sina sofistikerade poser. Men när Paul skänker Lou en cd med en inspelning av ”La Boheme” vill man som åskådare faktiskt bara gråta. För har vi inte sett det här förr? Ja. Yes. Jo.
Ändå smälter frosten
Så är ”Avant l´Hiver” en dålig film? Absolut inte. Den är både välberättad och välspelad med Kristin Scott Thomas (på franska) och Daniel Auteuil i högform. Den har en symbolnivå och en fungerande dialog och därtill bjuder slutet på en thrilleraktig twist. Problemet är bara att dess hjärta verkar vara i behov av en akut operation för att sätta igång på allvar. Det tickar alltför svagt för att man skall ryckas med i dess rytm.
Men det finns ett undantag. En underbar sekvens, ett mänskligt möte, som får frosten att smälta. Den slipade kirurgen ställs inför en patient som vill dela med sig av sitt livsöde innan hon skall opereras, så att hennes berättelse inte dör med henne. I den stunden föder några enskilda meningar en laddning som man bär med sig långt bortom klichéerna och den kyliga elegansen.
Den som suktar efter mer frostbiten fransk elegans med Daniel Auteuil kan med fördel söka upp Claude Sautets underbara "Un coeur en hiver" från 1992. En film där den klassiska musiken inte bara klistras på som ett snyggt frimärke och där de emotionella hämningarna verkligen kan stavas med stort E. Och stort H. En fransk klassiker.