Dramatikern och regissören Minna Nurmelin är i höst aktuell på två Helsingforsscener och två språk. På Lilla Teatern är det premiär om ett par veckor för Minns du mig, en pjäs som fick sitt finska uruppförande på Avoimet Ovet för två år sedan medan Nationalteatern har inlett säsongen med Nurmelins nya pjäs Dreamteam i hennes egen regi.
Känner du dig otillräcklig, stressad, vilsen eller bara missnöjd med dig själv i största allmänhet?
Ajajaj, då behöver du kanske en coach som hjälper dig på traven med det som så trendigt idag kallas ”livskompetens”. I Minna Nurmelins Dreamteam håller en coachingbyrå på att ta form. Fyra kvinnor som allesammans fallit mellan stolarna på arbetsmarknaden har förenat sina krafter och grundat ett eget företag och tjänsterna de erbjuder sträcker sig ända från inredningsråd till sunda livsvanor. Problemet är bara att de blivande konsulterna är lika vilsna i sina liv som de tilltänkta klienterna. I de återkommande rollspelsövningarna kring fantasiklienternas fiktiva problem krymper kampandan snabbt ihop som en misslyckad sufflé och varje fiktivt fall förvandlas i stället till en illa dold beskrivning av det egna illamåendet.
Minna Nurmelin gisslar med säker blick vår tids ideal och fäbless för de släta ytorna. Kroppen, karriären, relationerna, hemmet – det är ju ingen hejd på allt som ska trimmas för att duga. I vår förtvivlan över att vara just så ofullkomliga som vi är lånar vi mer än gärna vårt öra åt dem som ger sig ut för att sitta på ett undergörande koncept. I den här gruppen är det Minttu Mustakallios manipulativa rollgestalt Mia som står för visionerna och ledarskapet. När hon tar till orda slukar de övriga girigt flosklerna medan vi i publiken bara fnissar åt hur sorgligt bekant hennes ihåliga peptalk låter. Det är som att sitta på ett seminarium med någon dyrt inhyrd charlatan. Men tänk om det inte alls är storstädningar och brandtal vi behöver? Det sista ordet som skallar i Dreamteam är ”nåd”.
Att försonas både med sin egen otillräcklighet och andras är ett återkommande tema i Nurmelins produktion och jag har ofta beundrat hennes förmåga att få oss att se vardagen med nya ögon. I Minns du mig och Harvala t.ex. förvandlar hon erfarenheter och känslor som i andra sammanhang kunde framstå som banala till drabbande insikter och vägen går ofta via den lätt absurda humorn.
Det greppet går igen också i Dreamteam men den här gången uteblir effekten. Övertydligheten i både regi och skådespelararbete drar mattan undan uppsättningen. Minttu Mustakallio, Sari Puumalainen, Katariina Kaitue och Paula Siimes gestaltar sina respektive roller fullständigt genomskinligt och med stora eftergifter för det komiska. Den besvärliga gruppdynamiken skapar förstås kriser av olika slag och visst är det igenkännbart men samtidigt skäligen förutsägbart. Det enda vi som publik inte har klart för oss ända från början är ungefär när uppsättningen ska dra ner på varvtalen lite för att dyka ner i de konflikter vi redan hunnit utläsa ur alla explicita blickar, gester, antydningar. Och när det väl sker känns de mest av allt som obligatoriska kvitteringar.
En liten nypa subtilitet hade inte skadat.