Två personer kysser varandra mitt på Liiteris smala dansgolv medan en skugglik gestalt böjer sig ner över sin sampler och sin synth. Åbobaserade Jukka Herva som gör musik under namnet Barry Andrewsin Disko låter sin dystopiska och vemodiga disco, som samtidigt påminner om något som Love Records kunde ha gett ut på 1970-talet, skölja över den entusiastiska och samtidigt lite loja och glada publiken.
Några sjunger med i låtar som Lampaita där lammen hamnar i slakteriet och äts till påsk. Hervas texter är antingen alldagliga eller poetiska, ofta samtidigt dessutom, och det finns en spänning mellan orden och ljuden. Barry Andrewsin Disko är en av mina höjdpunkter på Ilmiö år 2013, en festival där så gott som varje spelning är något av en överraskning.
Ilmiö ordnas i Uittamos paviljong, på ett berg i en skog i ett vackert område vid ett sund, nära båthamn och strand. Huvudbyggnaden är av trä och bjuder på en fantastiskt vacker utsikt. Vanligtvis ordnas dans på paviljongen, tango och sådant.
Publiken i skogen.Yle/ Sebastian Bergholm
Barry Andrewsin DiskoYle/ Sebastian Bergholm
Femte Ilmiö i år
Ilmiö ordnades i år för femte gången och var slutsåld i år igen. Kring tvåtusen personer hade valt att lyssna på små, men bra, band: Allt från afrofunk till proge till elektronisk musik till akustiska grejer fanns på programmet. Festivalen håller liv i traditionen att ordna alternativa festivaler i Åbo, en stad som bevisligen har en ganska djup underground att plocka upp artister från.
Alla som uppträdde var naturligtvis inte från Åbo, men jag kan ibland sakna en koncentrering av all den kultur som finns i staden – under de långa vintrarna vet man att det finns en hel del artister som gör spännande saker men det syns inte direkt i stadens kulturutbud. Ilmiö gör ett viktigt jobb och roligt är också att en hyfsat bred publik hade hittat till Uittamo.
Festivalens bästa spelning stod Björneborgsbandet Circle för. Jag tror att det måste ha varit nittiotal och Kåren, på den tiden då där ännu ordnades bra spelningar, då jag senast såg bandet. Jag minns någon byggnadslampa på scen och hur deras maskinsound var väldigt spännande och nyskapande på den tiden.
På Ilmiö spelar Circle heroisk heavy som för tankarna till Judas Priest Det är svårt att veta vad bandet egentligen pysslar med; de är uppklädda i bandana, läderkeps, scarf runt armen. Basisten Lehtisalo spelar bas med pondus som påminner om Spinal Tap. Det är kul, och viktigare, det är bra.
Ibland spelar bandet någon låt som låter som något slags postpunk, jag tänker också på 22 Pistepirkko i bandets mera garagerockiga utsvävningar. Det är också galet bra också om jag tror att Circle egentligen driver gäck med tja, hela rocksammanhanget utan att för den skull låta bli att göra bra låtar. Det känns fint med lite hjälteheavy varvat med den elektro som jag ändå främst kollar upp på Ilmiö.
CirkleYle/ Sebastian Bergholm
Yle/ Sebastian Bergholm
Hypnotiskt och sympatiskt
Bakom New York City Survivors står elektroniska pionjären Kim Ripatti och Irwin Berg och de levererar malande elektroniska slingor och Berg babblar på. ”Vittu me ollaan kovia” och ”I want my pretty face back”, något snack om hemstaden Åbo och så vidare. Bandet förefaller vara lite på lyran, det är svårt att säga då det är trångt fram till scenen och scenen låg. Men soundet är hypnotiskt, upprepande, texterna roliga och också om bandet hållit på i över tio år så är det en ny och verkligen sympatisk bekantskap för mig. 
Yle/ Sebastian Bergholm
Ronskibiitti igen är kanske det stora namnet i Åbos hiphopunderground och skweeeartisten Claws Cousteau som också är med i Ronskibiitti har sin röda pipo på sig. Också på deras spelning är stämningen slapp, ljuden rätt minimalistiska, beatsen lagom primitiva och publiken nöjd. Ronskibiittis texter får mig att dra på munnen flera gånger och detsamma gäller många andra i publiken, i synnerhet då de spelar sin låt Takatukka där man sjunger om hockeyfrillans okrönta konung, Jaromir Jagr, hockeyspelaren. Igen, Åbo är fullt av spännande artister.
En gemensam nämnare som jag tycker mig hitta är inställningen till tillvaron – den är slapp och humoristisk och också det är en politisk inställning till samtiden trots att den är parollfri. Därför är det heller inte någon slump att Ilmiö i viss mån känns som ett stort autonomt kulturcentrum som vem som helst är inbjuden till.
Den musik som fanns på årets festival känns väldigt direkt och kommunikativ – det här är musik som artisterna själva vill göra, musik som inte passerat något kommersiellt filter. Det handlar om att ha kul och får en också att föreställa sig vad kultur befriad från ett ekonomiskt grepp kunde vara. Därför känns den så ärlig och bra och därför är det så enkelt att tycka om Ilmiö. Men ölen får man nog betala tillräckligt för.