Tv-serien ”21 Jump Street” innebar Johnny Depps genombrott i slutet av 1980-talet. För ett par år sedan återupplivades konceptet i filmform och nu kommer uppföljaren. Är det värt besväret?
Allra först gäller det att konstatera faktum: Schmidt (Jonah Hill) och Jenko (Channing Tatum) är inte poliskårens främsta krutuppfinnare. Men trots det har de fått chansen att visa vad de går för inom ramen för en av polisens specialstyrkor. En grupp som infiltrerar skol- & universitetsvärlden i jakten på droger och annan illegal verksamhet. En grupp som i tv-versionen var inhyst på adressen 21 Jump Street, men som snart trettio år senare har flyttat upp ett pinnhål; till 22 Jump Street.
Efter att 2012 ha gjort en lyckad high school-comeback skickas duon nu till ett lokalt collage där en ny drog sprider sig som en löpeld. Det gäller att spåra den som langar för att hitta den som distribuerar. För trettioåriga Schmidt & Jenko återstår alltså bara att packa ihop den mest nödvändiga studentrekvisitan och göra sitt bästa för att smälta in bland de andra... tja, ungdomarna.
”22 Jump Street” spelar med element vi känner igen från mängder av poliskomedier och collagefilmer. Och därtill kan den skaka hand med räckan komedier som skildrar medelålders män som försöker återuppleva sin ungdom - antingen genom att börja bete sig som tonåringar (Grown Ups, 2010) eller genom att via tidsresor rent konkret förflytta sig till tonårsperioden (Hot Tub Time Machine, 2010).
Som det anstår en modern polisactionkomedi bjuder "22Jump Street" på stora doser kärleksfull manlig vänskap & lojalitet (bromance), plåtskrammel och "under bältet"-humor. Och allt detta inramat av mer eller mindre studentikosa aktiviteter. Medan Schmidt infiltrerar den rödvinspimplande poesigruppen satsar Jenko på det sportiga gänget. Gänget som spelar amerikansk fotboll, ordnar ”frat”-fester och har en vokabulär där vartannat ord utgörs av en svordom och vartannat av uttrycket ”dude”. Typ.
Fascinerande är att filmer som skildrar studievärlden alltid verkar vara lika populära. Vare sig det gäller komedier, skräck eller drama. Klassikern "Animal House" (1978) fungerar väl fortfarande som någon form av måttstock när det gäller utflippat studentliv och för bara någon månad sedan ställdes vi inför "Bad Neighbours", en komedi i vilken Seth Rogen och Zac Efron levererade en modern version av utmaningarna med att bo i ett sk "frat house". Eller att vara granne med ett.
Dum, men charmig duo
Men hur är det med "22 Jump Street" - är den rolig? Tja, mellan varven. Samspelet mellan Tatum och Hill fungerar – även om de som duo är lite väl nära besläktade med Owen Wilson och Ben Stiller i den tio år gamla ”Starskey & Hutch”-parodin. Och visst förekommer både finurliga repliker och dråpliga situationer, men i längden blir actionbiten alltför utdragen, situationskomiken alltför förutsägbar och dialogen så stinn av svordomar att det blir fantasilöst. Bäst på alla plan är faktiskt de skämt som kläms in i sluttexterna – en vägande orsak att sitta kvar.
Positivt är ju också att filmen ger en anledning att söka upp succéserien som åren 1987-1991 resulterade i 103 avsnitt. Redan enstaka avsnitt av första säsongen av "21 Jump Street" visar att Johnny Depp var på god väg mot att utveckla den "look" och den spelstil som slutligen öppnade porten till Hollywoodhimlen. Här finns blicken och hållningen som gör att man tycker sig se ”Cry Baby” (1990) och ”Edvard Scissorhands” (1990) vänta bakom hörnet. Nedan erbjuds introt till andra säsongen. Varning dock för akut 1980-talschock.