Clik here to view.
Musikjournalisten Mick Wall har festat loss med Slash och sett Lars Ulrich bajsa. Han tycker det var bättre förr.
Mick Wall är en legendarisk musikjournalist. Han inledde sin journalistiska musikkarriär redan 1977 och sedan dess har han träffat otaliga rockstjärnor. Han har publicerats i olika medier, haft en egen rockshow, och också skrivit egna böcker om bland annat Black Sabbath och AC/DC. Den nyaste boken handlar om The Doors, och den kommer ut i oktober. Eftersom Mick hängt med i branschen så pass länge har han hunnit se en hel del, och också märkt hur musikjournalistiken förändrats.
- Nu för tiden görs nästan alla intervjuer via telefon eller Skype. Jag har tur, för jag har känt flera av de här typerna i många år redan, men om du kommer in som ny i branschen utan kontakter, så är det omöjligt att få tid tillsammans med en musiker, säger Mick.
"Fuck you, I´m taking a crap"
Mick har en hel del fina exempel på händelser som knappast kan uppstå ifall du gör intervjun över telefon eller på nätet.
- På Monsters of Rock-turnén 1989 satt jag i Lars Ulrichs rum medan han satt på toaletten och sket med dörren vidöppen, för det är hans äckliga ovana. Samtidigt spelade han upp demona för det som skulle bli The Black Album. Jag sa att det var bra men bad honom stänga toalettdörren. "Fuck you, I´m taking a crap" var hans svar. Det där händer inte på Skype.
Att se Lars Ulrich bajsa är inte den enda historien Mick har att bjuda på.
- Jag vaknade upp en morgon i Denver, Colorado år 1988 på Def Leppards Hysteria World Tour. Det här är alltså albumet Hysteria, som såldes i nio miljoner exemplar, och hade fem hitsinglar. De var det största bandet i USA den sommaren. Och jag vaknade med gitarristen Steve Clark bredvid mig i sängen. Jag hade ingen aning om hur han kommit dit. Sen kom jag ihåg att vi varit i mitt rum hela natten och druckit, snortat kokain och berättat historier. Så småningom har vi slocknat, och i stället för att gå iväg har han krupit upp i min säng. När jag väckte honom skrek han, för han trodde jag var i hans säng, säger Mick.
Att festa med Slash
Mick håller hårt fast vid att du som musikjournalist inte kan uppleva sådana här saker längre (på gott och ont kanske man kan säga). Han tycker att journalisterna inte kan komma tillräckligt nära nu för tiden. Han har ett till exempel på hur närhet föder fram bra, och säkert ganska stökiga intervjuer.
- Första gången jag gjorde en seriös intervju med Slash så bodde jag på hotell i Los Angeles. På andra sidan vägen fanns Slashs hotell, och det var mycket billigare. Det här var före Guns N' Roses hade sålt några skivor. Jag träffar honom klockan tio på morgonen och han är lite sen. Jag förstår att han rökt heroin, och sedan föreslår han att vi ska ta en drink. Vi går till mitt hotell och sitter runt poolen. Klockan är 10.30 och vi dricker whiskey och öl. Det finns en massa brudar runt poolen som känner igen honom eftersom MTV precis börjat spela Sweet Child, och plötsligt är vi omringade av brudar som skriker och vill ha hans autograf. Han klämmer på deras bröst och skrattar åt mig och slänger öl omkring sig, och klockan är inte ens tolv på dagen. Klockan är säkert tre innan jag får fram min bandspelare, men jag ska säga dig att jag fick en fantastisk intervju. Mot slutet kunde jag knappt gå. Det är skillnaden mellan då och nu, avslutar en nostalgisk Mick.
Hur såg det då ut på det gamla goda 80-talet? Här får du ett smakprov. Med Mick Wall och Lars Ulrich.