Tidernas bästa popsångare? Ja, frågan är om han inte är det, Sam Cooke. Åtminstone om ni frågar mig. Fast någon kanske protesterar mot förleden pop i popsångare, men som jag ser det är det mesta av det som Sam Cooke gjorde efter att han gått över från gospel till den världsliga musiken under senare hälften av 1950-talet är pop snarare än t.ex. soul.
Då handlar det om en viss ofta förekommande (tonårs)romantik och kärlekstematik i texterna, i kombination med lättheten i anslaget. Att han är afro-amerikan gör honom inte automatiskt till en soulsångare även om hans stil oftare började närma sig soulmusik in emot 1960-talets början och fram till hans död; Somebody Have Mercy, Bring it on Home to me, A Change is gonna come etc.
Men talar vi uttryckligen om tidernas bästa soulsångare så säger jag Marvin Gaye. Nu ska det ändå inte handla om tidernas bästa sångare i det här programmet, utan snarare är det frågan om personliga, igenkännbara röster, som jag har velat lyfta fram. Och eftersom popen är den musikstil som alltid berört mig mest, är det företrädesvis just den som det handlar om: det vill säga pop som populärmusik i den vidaste bemärkelsen av ordet och då ingår här alla genrer inom den s.k. lätta musiken, dit jag också räknar rock och jazz i så fall.
Inte bara sångare
När jag började planera för det här avsnittet i Radio Vegas sommarserie om musikinstrument, som skulle handla om människorösten, stod det från början klart att jag ville ha med en bred variation vokalister och röster. Dessutom ville jag ha med också några exempel på hur rösten har använts också till annat än sång i traditionell bemärkelse.
Jag minns t.ex. hur djupt jag berördes av Martin Luther Kings röst då jag som liten pojke hörde hans tal i en filmserie om hans liv, som gick något tag i början av 1970-talet, måste det ha varit. Jag berördes alltså trots att han alltså inte sjöng och trots att jag knappast förstod mycket av vad han sade. Men på det sättet är Martin Luther King ett ypperligt exempel på rösten som instrument. Det finns andra också.
Nostalgiska barndomsminnen om sångare och sångens betydelse
Vad gäller mina personliga preferenser, så har svart rytmmusik – soul, funk, jazz, hiphop - sedan mitten av 1980-talet dominerat mitt musiklyssnande och följaktligen är det många afro-amerikanska sångare som jag rankar högt. Men å andra sidan är det från rock och pop som min besatthet med populärmusik har börjat, vilket jag inte heller kan bortse ifrån när det gäller vad som genom tiderna har påverkat mitt intresse.
Att just sången haft en avgörande betydelse för mitt lyssnande var en orsak till att jag valde rösten som ”mitt” instrument – för denna serie alltså. För till saken hör att jag inte själv skulle kalla mig sångare precis, även om jag väldigt gärna sjunger och gör det nästan hela tiden. Men då helst tyst för mig själv så att ingen annan hör. Fast så har det kanske inte alltid varit, vilket jag lite överraskande kom in på när jag gick över från planering och skissande till det egentliga manusskrivande.
För om det kändes naturligt att börja med en av mina stora favoritsångare, Sam Cooke, som jag alltså redan inledningsvis var inne på, kom jag sedan smått oförhappandes att halka in på mera nostalgiskt färgade barndomsminnen som har präglat mitt intresse för popmusik – och där har sången inte haft en obetydlig roll. Så under processens lopp ändrades mina ursprungliga planer och från den preliminära listan över sångarnamn jag borde ha med i programmet, blev jag slutligen tvungen att stryka många favoriter.
Det blev med andra ord inte ett program om de bästa sångarna, knappast ens ett program om mina favoritsångare. I stället blev det åtminstone delvis en personlig nostalgitripp om hur mitt intresse för popmusik väcktes i början av 1970-talet, och hur det sedan utvecklades. Och visst är alla vokalister i programmet både fina, personliga sångare och egna favorier.
Musikinstrument: Rösten i Radio Vega, tisdagen den 29 juli kl. 14.03. Redaktör: Ralf Sandell