Efter en kvälls flanerande på H2ö-festivalen är det bara att konstatera att det i den finländska marginalen görs fantastiskt spännande musik, musik som sällan tar sig upp på ytan och som knappast har de ambitionerna heller. Gott så, det gör en alternativ musikfestival väldigt angelägen och välkommen. H2ö:s första år var en musikalisk fullträff medan arrangemangen ännu söker sin form.
H2ö firar sitt första år som festival med ett tvådagars program. Festivalen ordnas av samma gäng som låg bakom Ilmiöfestivalen som ordnades i stadsdelen Uittamo. I år har man flyttat till varvsområdet i Runsala och trots att jag verkligen gillade Ilmiös hemlagade arrangemang så måste jag bara konstatera att varvsinramningen är den finaste jag någonsin upplevt på en festival.
Eftermiddagen levererar direkt. Innan klockan slått sju har jag sett Åbobandet Nightsatan spela sin laserheavy på ett övertygande sätt. Nitar runt arm och panna och ett djupt, tajt sound drog en stor publik redan vid halv fem. Hårdrock med elektroniska instrument är verkligen en fungerande kombination för en finländsk publik, också om gränsen mellan hårdrocken och upprepande, transcenderande elektro är hårfin. Det är roligt dessutom. 
En timme senare svettas jag på tajta Syntetisattori orkesteri Galaksi i Liiteris dunkla lokaler för att därefter se omtalade Fonalbandet Olimpia Splendid föra tankarna till tidig Sonic Youth. Trion Heta, Jonna och Katri experimenterar med elgitarrer och bas, sjunger dovt, skriker till. Strängarna vibrerar. Jag kan tänka mig att andra referenspunkter än tidigt 80-tal också kunde ges men det är inte så viktigt. Bandets spelning i vackra lokalen Veistämö, där gungor hängde ner från taket är mycket inspirerande och sympatiskt.
Berlinbaserade Islaja ger förmodligen kvällens bästa spelning. Det säger jag trots att jag håller på och gör en radiodokumentär om bandet och i viss mån inte väntade mig något annat (programmet sänds i Radio Vegas Dokumenterat i september). Merja Kokkonens scennärvaro är så intensiv att hon verkligen fångar publiken. Hon rullar på golvet, sjunger i stunden, versionerar låtarna på färska albumet Suu. Det låter kraftigt och grymt bra. Islaja har också Fonal-rötter men finns nu på Berlinbolaget Monika och soundet är elektroniskt, suggestivt, dovt och fullständigt upplyftande. Det är svettigt och dunkelt i lokalen och just där finns bara den stunden. 
Yttervärlden har ändå inte upphört att existera. Utanför spelar en av kvällens dragplåster, Mad Professor från Guyana. Jag hinner se några låtar av professorn. Min vän berättar att Mad Professor introducerats med orden ”some say he is crazy, he is not crazy, he is mad”. Något slag av hjärtlig galenskap ligger det säkert i att mer eller mindre spela upp låtar av King Tubby och Bob Marley samt några reggae örhängen och själv babbla på dem, peppa publiken men det funkar utmärkt. Solen lyser, kvällen är varm, människorna glada och professorn full av kärlek där han står i sina spända läderbyxor. One love typ.
H2ö inbjuder till många upplevelser som man kanske inte förväntar sig. Jarse ger en spelning där de kör filmen Conan på stor duk och själva sitter och ser filmen och spelar till den. Arnold/Conan ligger med en kvinna i en grotta, de två killarna knäpper andäktigt på instrumenten. Roligt en stund men ger också möjligheten att dra vidare och upptäcka.
Festivalen bjöd också på elektrostorheter från över tio år tillbaka i tiden. Både Åbobandet Mr Velco Fastener och Miami Bass-inspirerade Imatran Voima från Helsingfors är band med tidsdjup. Som Randy Barracuda (Perttu Häkkinen) konstaterade, bandet uppträdde i Åbo redan för över tio år sedan. Bägge banden associerades med musikstilen Skweee där musiken bygger på en enkel grund, idiotfrekvenser att dansa till, men visst tycker jag att både Mr. Velco Fastener och i synnerhet Imatran Voimas enkelhet är av det förädlade slaget. Sounden är djupa, överraskande och dansanta. Konst för att fritt citera Barracuda som glatt babblade om konst, hedonism och sinnlig njutning då han ibland tog ordet mellan låtarna. 
Det är fint att H2ös trådar sträcker sig bakåt, mot den tradition av alternativ elektronisk musik som kännetecknat Åbo i många år, men som dessvärre inte alltid syns i stadsbilden. Under ytan händer det ändå, bevisligen.
En annan höjdpunkt under kvällen var Siinais djupa, repetitiva, nästan shamanaktiga, psykedeliska konsert. Bandet är aktuellt med skivan Supermarket och man ställer upp åtta personer på scen. Musiken är förmodligen det kraftigaste för kvällen och tar tag i hela kroppen, försätter mig i ett nästan drömlikt tillstånd. Det är melodiskt och oemotståndligt, triggar grundkänslorna, är djuriskt.
Konstnärligt var festivalens första dag en fullträff, i varje fall om man lyckades pricka in de rätta artisterna eller helt enkelt hamna rätt. Jag hörde om folk som hade svårt att hitta till scenerna, vilket onekligen kunde vara krävande. Alltid visste heller inte ordningsvakterna var scenerna låg och jag hoppas att det här är barnsjukdomar. En annan notering man kan göra är att växandet från minimalistiska Ilmiö till större mått innebar flera ordningsvakter och begränsningar. Vakterna var nog vänliga och stämningen bra, men separerade rökområden, dryckesområden, matområden känns lite för mycket som Finland. Det är naturligtvis inte festivalens fel att det finns en massa regler och restriktioner att följa men visst kan det här distrahera den avslappnade stämningen som musiken lyckades skapa i publiken.
Slutsatsen för kvällen är ändå att det lönar sig att besöka festivaler av den här typen, där de vackra och udda blommorna blommar. Här överraskas man av musik och uttryck och jag hoppas att festivalen inte växer för mycket men ändå etablerar sig i Åbo. Det är i sådana här sammanhang som man förstår hur bra musik som görs i Finland. Jag vet inte om det är synd att den inte når ytan så länge som det finns plattformer där den kan leva och må bra.
I dag, lördag, spelar bland andra Lau Nau, Kemialliset Ystävät och The New Tigers på H2ö-festivalen.