Trots protester av folk som ansåg att det nya museet för nutidskonst skulle bli fult, ligga för nära posthuset och Mannerheimstatyn och inte alls passa in i sin omgivning stod Kiasma klart år 1998. Då var attityderna generellt hårda, men idag låter det annorlunda.
År 1993 vann amerikanske arkitekten Steven Holl den arkitekttävling som skulle avgöra hur det nya museet för nutidskonst skulle se ut. Tre år senare lades den första grundstenen för det nya museet Kiasma.
- Det nya museet kommer att ha en stor betydelse för Helsingfors, för hela Finland och för vårt lands konst, sade dåvarande kulturminister Claes Andersson i ett nyhetsinslag från 1996.
Men stadsborna var inte nöjda. Kritik gavs bland annat för att byggnaden skulle hamna för nära Mannerheimstatyn, för arkitekturen som inte ansågs passa in i stadsbilden och helt enkelt för att Helsingfors inte ansågs behöva ett till museum.
Protesterna till trots stod Kiasma klart för invigning år 1998.
Kiasma del av Helsingfors
16 år senare tycks attityderna mot museibyggnaden ha vänt totalt. Under åren har museet blivit en naturlig del av stadsbilden. Det anser också lokalpolitiker och historiker vid Helsingfors universitet, Laura Kolbe.
- Nog skulle jag säga att det har blivit en del av Helsingfors. Redan för hundra år sedan drömde man om att detta skulle bli det egentliga identitetsutrymmet för Finland. Vi har Senatstorget som representerar kejsartiden, men när det kom till att bygga det självständiga Finland så sökte man sig redan under 1910-talet till de här trakterna, berättar Kolbe.
I likhet med Kiasma under 90-talet har planerna på ett Guggenheimmuseum väckt mycket debatt idag. Kolbe kan se några likheter mellan de två debatterna.
- Nationalismen är ännu starkare i dagens värld än vad den var på 90-talet. Kultur och konst uppfattas dessutom i Finland av tradition som mycket nationalistisk. När det sedan kommer en utlänning, är det sedan Holl eller Guggenheim, så blir den här utlänningen en yta där man kan spegla sina fobier, säger Kolbe.
Hon ser att diskussionen om Guggenheim, likt den om Kiasma för två årtionden sedan, är en generationsfråga. De yngre är generellt mera positivt inställda än de äldre generationerna.
- På 90-talet var det krigsveteranerna som protesterade allra mest mot Kiasma. 2014 har vi 60-talisterna som av någon anledning motsätter sig.