Ruisrock 2/3
En lördag med fortsättningsvis varmt och sol och storpublik och dessa dammoln som fyller luften, Veronica Maggio som får publiken att sjunga på svenska och Studio Killers världspremiär som gör tältscenen rekordfylld.
Åborockfestivalen Ruisrock avslutas på söndagen med ett program som känns som festivalens intressantaste. Det är omöjligt att förutse en festivalpubliks beteende.
Årets Ruisrock skulle enligt all logik dra mycket publik, men det fanns väl ingenting som tydde på publikrusning. Vad är det som har fått ”alla” att komma just i år? Är det sommaren som plötsligt började? Är det Ruisrocks rykte som lockar publik oberoende av artister?
Efter två slutsålda dagar är festivalen nu nära sitt alla tiders publikrekord, dryga 100 000 från 1971. Åtminstone lär 2000-talets publikrekord (92 000 år 2009) slås. 
Mitt personliga spänningsmoment handlar istället om att söndagens program äntligen bjuder på band som jag på riktigt vill se.
Det betyder för all del inte att festivalen hittills har varit värdelös – mera så att jag inte haft energi att vänta på huvudartisterna eftersom en publiksiffra på 35 000 alltid innebär kaotiska och tidsdryga hemfärder från den natursköna ön Runsala. Jag har redan allt för många sådana upplevelser i bagaget, det krävs något riktigt speciellt för att få mig att vilja återuppleva den biten.
Fredagens David Guetta och The Offspring har jag hört folk glädja sig över, eller att Lily Allen igår jagade fram ett bra party. Det vet jag däremot ingenting om. Jag satsade i min tur på Veronica Maggio och Studio Killers.
Veronica Maggios charm
Det är bara två år sedan svenska Veronica Maggio senast uppträdde på Ruisrock. Den gången på en utomhusscen, inför en halventusiastisk publik.
I år spelar hon i tältet, som är smockfullt och där publiken redan innan hon ens dyker upp på scenen har bestämt sig för att det ska bli kanon.
Med sig har hon ett sexmannaband, en ljusshow och de jättelika uppblåsta gröna händerna. Det ser bra ut, och det låter tight – sånt är ju svenskarna alltid bra på. Själv är hon fortfarande sådär flickaktigt energiskt lekfull med sina platåskor. ”Jag är klädd i blått och vitt för er skull”, säger hon efter två låtar, och kör igång ”Satan i gatan”.
Allt är rätt, Veronica Maggio spelar med sin charm utan att alls verka beräknande, publiken älskar henne och sjunger med så mycket att Veronica i extranumret ”Jag kommer” låter publiken dra refrängen för sig själv.
Sällan har jag hört en i första hand finskspråkig publik så hjärtligt och perfekt sjunga allsång på svenska – något för svenskundervisningen att tänka på?
Synd bara att Veronica själv inledningsvis hamnar i soundskugga. Åtminstone där jag står, strax framom mixerbordet, är det omöjligt att uppfatta mer än ett eller annat ord här och där, för mig som inte kan texterna utantill är det omöjligt att få grepp om vad hon sjunger.
Två tredjedelar in i spelningen händer något. Dels blir det en rad ballader, dels har någon äntligen mixat fram hennes ord.
Då känns det rätt också för mig, fast det inte ens är min musik. 
Studio Killers maskinmagi
Efter Ruisrocks standardgästs Michael Monroes energiexplosion och inför huvudartisten Lily Allen, var det så dags för festivalens mest hemlighetsfulla gig – det internationella ”virtualbandet” Studio Killers, med (sannolikt) Åbobekanta Teemu Brunila som vokalist. Elektro/maskinbandet som har finansierat sin första turné någonsin med såkallad crowdfunding (samlade 56 000 pund) och som på Ruisrock gjorde sitt första liveframträdande någonsin.
Jag är inte den enda som är nyfiken.
Strax innan spelningen ska börja, är det stora tältet mer packat än någonsin tidigare. Hundratals människor ryms överhuvudtaget inte in, och för mig tar det tio minuter att vänta ut en plats under tältduken. Och visst finns det element av magi i stunden. Det handlar förstås om den hype som har byggts upp kring spelningen, men också om att gruppen klarar av att ta ut allt av den hypen – en snygg visuell show med hologram och videon, och ett sound där man blandar maskinmusikens förutsägbarhet och monotoni med popiga melodislingor – som onekligen doftar Teemu Brunila.
First Aid Kit, Suede...
Idag följer då den popigaste/indierockigaste dagen under årets Ruisrock. 
Svenska First Aid Kit med världens mest laddade duoröst, jag ska tillåta mig en timmes nostalgikick med brittiska Suede som var stora framför allt under britpopens senaste storhetstid i mitten av 90-talet, svenska Icona Pop har vänner poängterat att jag bara måste se, australiensiska Tame Impala, brittiska You me at six och franska Phoenix.
Sex band att tränga in på fem timmar – när jag tidigare har försökt tränga in fyra band under två dagar. Och då räknar jag inte ens med kvällens huvudartist Wiz Khalifa som, som sista artist, stiger upp på scenen klockan 22.
Då satsar jag sannolikt på att försöka undvika trängseln och styr redan stegen tillbaka mot centrum.
Den tredje och sista Ruisrock-rapporten publiceras i morgon.