Ruisrock 1/3
I Åbo arrangeras världens nästäldsta och Finlands största rockfestival för 45:e gången. Och redan klockan halv åtta kunde arrangörerna berätta att fredagen är slutsåld; 35.000 åskådare är på väg, mera än en fredag någonsin har lockat till en finländsk rockfestival tidigare.
På plats finns också Kulturtimmens Tomas Jansson, som i år besöker Ruisrock för 36:e gången.
Ruisrock kunde inte ha tajmat sin festivalstart bättre i år.
Samtidigt som festivalen kör igång, anländer också den efterlängtade sommarvärmen till södra Finland.
Ännu långt in på 90-talet var åbofestivalen i allra högsta grad beroende av vädergudarnas välvilja, men numera verkar Ruisrocks rykte lika viktigt. Uselt väder till trots nådde man publikmålet på 65.000 besökare under tre dagar redan under förköpet, och nu är det redan klart att fjolårets publiksiffra på 71.000 slås galant.
I fjol lockade Ruisrockfredagen 18.000 åskådare. Samtidigt som jag skriver det här kommer beskedet att rekordsiffran 35 000 är på väg idag – alla tiders fredagsrekord för en finländsk rockfestival..
Fjolårets festivalkonkurser glömda
I fjol handlade rockfestivalsnacket i första hand om konkurser och problem. Nordens festivaler verkade få det allt svårare att hävda sig i konkurrensen med Mellaneuropas publikvolymer och ekonomiska muskler.
I år är det snacket glömt och begravet.
Svenska festivaler har slagit publikrekord, i Danmark såldes Roskilde slut redan i förköpet, nerbantade Provinssi i Seinäjoki tog revansch, och Ruisrock mår – som sagt – hur bra som helst.
Festivalens musikaliska utbud kan man förstås ha olika åsikter om.
För egen del känns söndagen högintressant (First Aid Kit, Tame Impala, Phoenix, varför inte också Suede och You Me at Six), medan varken dagens eller lördagens utbud lockar just alls.
Objektivt sätt får Ruisrock ändå självklart godkänt. 
De riktiga dragplåstren har ju redan länge varit oåtkomliga för finländska festivaler. De riktigt stora har ingen råd med, och kommer de till Finland ger de numera bara egna konserter. Också de halvstora får man bara i undantagsfall – där har Ilosaari (Portishead) och Flow (Outkast) lyckats bra. Rapporter från Roskilde (pågår som bäst) ger dessutom vid handen att Outkast är i bra form.
Ruisrock i sin tur bjuder sin vana trogen på något för alla, och namn som franska David Guetta, brittiska Lily Allen och amerikanska Wiz Khalifa är ok val – även om ingen ger mig några kalla kårar av förväntan. Lägg ännu till Finlands i särklass trivsammaste festivalområde – tillräckligt med space att flanera, och förstås havet alldeles inpå – och paketet är klart.
Ja, och så alla tillgängliga inhemska stjärnor, som i dagens läge alltid gör också stora publikmängder lyckliga.
Mer elektro än någonsin
Vad känns nytt för i år då?
Ja, den musikaliska profilen är ny. Aldrig tidigare har Ruisrock haft så många elektro/dance-band som i år. Speciellt elektrogenren dominerar lika kraftigt som den tunga rocken dominerat tidigare.
Så finns det också mer icke musikrelaterade programpunkter utspridda över området än tidigare. Och nu tänker jag inte bara på saker som benji-hopp. Här finns en bunt konstprojekt, teater, gatumusik, yoga, och naturligtvis också en fotbollsscen.
Det plus musik av 66 band från fem scener lär garantera att ingen får långtråkigt.
Första explosionen: Cheek
När jag skriver dehär raderna, är festivalen snart tre timmar gammal. Publiken strömmar till, det är ännu fyra timmar tills Offspring ska spela igenom sitt genombrottsalbum Smash, fem timmar till David Guetta.
Tillsvidare har svenska Mando Diao charmat med sin feelgood-musik, optimalt i solhavet, och bakom mediacontainern där jag sitter jagar inhemska stjärnan Cheek fram massiv allsång redan i första sången.
Första publikexplosionen kommer tidigt i år.
Själv ska jag dra mig mot tältet, som bjuder på den intimitet och klubbkänsla som jag alltid trivs speciellt bra med. Där ska canadensiska Caribou bjuda på festivalens första elektrogig.
I morgon ser jag fram emot Veronica Maggio (det är mycket svenskt här i år), och varför inte också ”virtualbandet” Studio Killers – båda två (förstås) i tältet.
Men som sagt. Det är söndagen som ska rädda min festivalupplevelse.
Inför det, på söndag förmiddag, återkommer jag med rapport nummer två.
Ps.
Bakom mig är Cheek nu inne på fjärde låten, och fortfarande fylls hälften av varje nummer med allsång.