I morse när jag vaknade snurrade låten She's so cold i mitt huvud. En ganska obskyr låt som var andra singeln från en av Rolling Stones minst kända skivor: Emotional rescue från 1980. Just därför var det en av höjdpunkterna för mig när Rolling Stones äntligen spelade på Roskilde-festivalen ,skriver Lasse Grönroos.
Större än Stones kan det inte just bli och veteranerna spelade ett prima set. Mick Jagger är en av de bästa frontmännen i rockhistorien och Keith Richards en ikon i särklass. Ron Wood är evigt cool och Charlie Watts en klippa.
Glatt och färgglatt
Kläddesignern deras är däremot färgblind. Keiths granngröna skjorta och bandana är inte den utstyrsel man vill se på sin Stones-plansch på väggen precis. Jaggers violetta glittriga skjorta lyste i kapp med Watts röda tröja.
Nå, Roskilde är ju en färggrann festival och den orangea scenen som ursprungligen tillhörde just Rolling Stones på sjuttiotalet kanske sprider färg omkring sig. I varje fall var publiken nöjd. Setet bestod av idel klassiker. Från öppningslåten Jumping Jack Flash till Brown sugar, Gimme shelter, Start me up och alla de klassiska låtarna vi i årtionden hört till lust och ibland litet leda i filmer, reklamer och ringsignaler.
Festivalens klara höjdpunkt
Det här var min femte Stones-konsert. De tidigare fyra gångerna jag sett dem har varit på Olympiastadion i Helsingfors. Det här är min elfte Roskilde. Det är också den svagaste lineupen jag sett på festivalen. Det var just Rolling Stones som fick mig att boka flyget till Danmark. Och med facit i hand var det värt det många gånger om. Strunt i att Keef lirar litet slarvigt, han hade ett vinnande leende på läpparna hela giget igenom igår och var uppenbart på topphumör tillsammans med ett oändligt hav av människor.
Mick Jagger hade läst in sig på sin danska och snackade glatt dansk med publiken som givetvis uppskattade hans verbala ansträngningar.
Rolling Stones brukar ofta spela allt möjligt från hela karriären men på en festivalspelning är setet mest fokuserat på de största hitarna. Välfärdsproblemet är att de fyller två timmar och tjugo minuter med idel klassiker och bara enstaka litet mindre kända nummer. Som tur petade de också in nya Doom and gloom som är en suverän låt.
Keith i rampljuset
Keith Richards brukar sjunga ett par låtar, den här gången blev det You got the silver som han kväkte fram som en kråka och efter det en till glad överraskning för mig: Can´t be seen från Steel wheels som är en av mina favoritskivor. Det var också den första av deras skivor jag fick. Farsan köpte den på c-kassett åt mig 1988 och efter det har jag varit fast på kroken.
Överraskningsgäst på scen
Rolling Stones spelas hemma hos oss om inte varje dag så varje vecka åtminstone. Därför blev jag speciellt glad att de som överraskningsgäst bjöd upp Mick Taylor som lirade gitarr på de bästa sjuttiotalsskivorna i en maratonlång tolkning av Midnight rambler. Taylor är ju dessutom den bästa av gitarristerna de haft. I slutet av giget kom han igen upp på scen för att jamma med sina gamla vapenbröder.
Till sist en tår
När Satisfaction körde igång som sista låt bokstavligen exploderade publiken i allsång och mitt i allt slog det mig att det här antagligen är sista gången jag får se Rolling Stones live. Jag måste erkänna att jag fällde en tår. En dansk man bredvid mig gav mig en kram och vi konstaterade väl båda att man måste ta vara på stunden innan den är över.
Även om konserten p.g.a. den litet för trygga setlistan på sätt och vis var den sämsta av de gig jag sett med dem så kan det ändå inte bli bättre än så här.