Clik here to view.
I Ryhmäteatteris uppsättning av Alice i Underlandet på Sveaborg bjuds publiken i år på en svindlande tidsresa. I regissören Juha Kukkonens bearbetning har Carrolls barnboksklassiker förvandlats till ett fantasyäventyr där hela jordklotets framtid står på spel.
Nu kan jag nästan se hur ögonbrynen på alla devota Alice-fans åker upp till hårfästet: vad i hela friden har världsfred och ekologi med Carrolls fantastiska nonsensberättelser att göra?! Och svaret lyder: ungefär lika mycket som Tim Burtons filmatisering för några år sedan då Alice landade mitt i dragkampen mellan den goda vita drottningen och den onda röda. Den konstellationen går faktiskt igen i Ryhmäteatteris uppsättning. När Alice kryper genom kaninhålet på Sveaborg landar hon nämligen mitt i en framtidsmara där Hjärter Dam (Sirja Sauros) drar fram som en tornado. Med hjälp av sin slemma knekt (Eino Heiskanen) suger den maktlystna drottningen musten och färgen ur alla fantasivärldar som kommer i hennes väg, Underlandet och Landet Ingenstans har redan drabbats. De utsatta invånarna med fältharen (Juha Pulli) och Cheshirekatten (Mikko Penttilä) i spetsen väntar förtvivlat på att räddaren ska infinna sig. Enligt hörsägen ska hon visst lystra till namnet Wendy men kanske också Alice duger om hon bara kan hitta sitt mod och sin inre styrka…
I Ryhmäteatteris uppsättning råder som synes intertextualitet för hela slanten. Carrolls Alice i Underlandet och Alice i Spegellandet blandas med element ur såväl Barries Peter Pan som Lewis Narnia-svit och Tolkiens Sagan om ringen för att slutligen landa i en scenestetik skräddarsydd för dagens Harry Potter-generation. Dragkampen mellan de stridande krafterna har resulterat i ett överdådigt fantasyfyrverkeri som t.o.m. får en vuxen åskådare att baxna och fnittra förtjust över allt man kan åstadkomma med en god portion galen fantasi.
Scenbilden domineras av några gigantiska kugghjul som mödosamt rasslande sänder iväg Anna-Riikka Rajanens Alice på en oberäknelig drömfärd mellan olika tidsplan, befolkade av varelser med märkliga förmågor och egenskaper. Skådespelarna är bara tio men figurerna de trollar fram betydligt fler. Juha Suihko gör t.ex. en härligt trind kålmask som krymper och växer på nolltid medan Aarni Kivinens Maugrim-liknande vargfigur Mörmökki stolpar iväg på spattiga metallben som mest av allt ser ut att höra hemma under en stol. Och aldrig har jag då vetat att en helt vanlig vattenkanon också kan suga inåt och fungera som ”sanningssörplare” om någon vägrar att ge ut viktig information…
I Juha Kukkonens regi möter science fiction-elementen den viktorianska erans begreppsvärld i sann ångpunkanda. Niina Pasanens dräkter och Viivi Kuusimäkis rekvisita rimmar perfekt med Janne Siltavuoris visualisering och Jussi Kärkkäinens ljudvärld. Fästningen på Sveaborg utgör en fantasieggande miljö i sig, ändå är det sällan jag har sett scenutrymmet utnyttjas så mångsidigt och uppfinningsrikt som i år. Det är egentligen bara akustiken som vållar problem. Dialogens lekfulla finesser går obönhörligt förlorade ibland när ekot lägger sig över orden. Men visuellt är uppsättningen festlig och fartfylld alltigenom. Pysande ånga, sprutande eld och hisnande luftakrobatik – för den unga publiken finns det mycket teatermagi att förundras över.
Att en del av åskådarna samtidigt kommer att sakna en del scener ur originalberättelsen är förmodligen oundvikligt. Av de bearbetningar Kukkonen gjort för sommarteatern på Sveaborg avviker Alice i Underlandet mest från originalmanuset. Men det roliga är att den samtidigt bygger en tydlig bro till teaterns två tidigare uppsättningar av brittiska barnboksklassiker. Uppväxttematiken från Peter Pan i punkversion för två år sedan möter solidaritetstemat ur fjolårets Robin Hood och utmynnar här i frågan om vi vågar tro på det omöjliga också utanför sagans Underland. Är den gemensamma viljan t.ex. blott en dödsdömd fantasi eller en utopi som faktiskt kan bli sann om vi bara vågar tro på den?
Försöka duger. Något annat har vi ju faktiskt inte råd med.
