Riva eller renovera? Frågan debatteras på många tyska orter, där man tvingas dras med ett problematiskt byggnadsarv från nazitiden. Där man på vissa orter helst skulle vilja bli av med skräpet, försöker man på andra orter beröva de historiska platserna deras betydelse.
Det är egentligen bara en gång under de fyra festivaldagarna, som jag kommer på mig själv att börja grubbla över platsens historia. Det är under introt till brittiska Iron Maidens låt Aces High. Ur högtalarna kan man höra Winston Churchill uppmana det brittiska folket till kamp mot Nazityskland. De stora bildskärmarna på bägge sidor av scenen fylls av krigsbilder, pansarvagnar, hakkors, flygplan och Adolf Hitler.
Där jag står i den enorma mänskomassan är det bara ett par hundra meter till platsen där han brukade stå, Adolf Hitler. Tittar jag åt höger kan jag se de översta delarna av den flera hundra meter långa Zeppelintribüne lysas upp av strålkastarna från scenen. Där uppe brukade han stå, här nere brukade delar av hans krigsmaskin visa upp sitt kunnande.
Just den här kvällen är ändå det enorma Zeppelinfeld fyllt av betydligt fredligare och färggladare mänskor, än vad som var fallet under det Nationalsocialistiska Arbetarpartiets partidagar under 1930-talet. Nästan 70 000 festivalbesökare har igen i år tagit sig till festivalen Rock im Park i Nürnberg. För fyra dagar av musik och fest är det av arkitekten Albert Speer planerade fältet, med sina vallar och torn, mer än ypperligt.
För de flesta på plats verkar platsen och dess historia inte spela någon större roll. Jag hör inga anspelningar på saken, varken bland artister eller publik. Det att platsen inte spelar någon större roll är också precis så som staden Nürnberg vill ha det.
Jo, de för det mesta groteska ruinerna står kvar, men samtidigt vill man att de ska bli en del av (den grå) vardagen. Ölstänk och kiss (såväl rockbandet som vätskan) är precis vad området egentligen behöver. Man kan kanske kalla det en form av trivialisering, nedvärdering, ja kanske till och med en gnutta förnedring. Genom att föra in dagens realiteter på området, kan man bryta kopplingen till vad området en gång har stått för. Utan att förstås för den skull glömma bort att berätta områdets historia.
NSDAP hittar till Nürnberg
Då nazisterna år 1927 ordnade sin första partidag i området söder om Nürnbergs centrum var stället ett omtyckt rekreationsområde för stadens invånare. Här fanns några små sjöar, badanstalter, restauranger, sportplatser och stadens djurpark. Tack vare de goda kommunikationerna utnyttjades området också för olika storevenemang.
Att nazisterna valde just Nürnberg för sina partidagar i slutet av 1920-talet hängde delvis ihop med att man hade en fungerande partibas i staden och regionen. Dessutom var den lokale polischefen välvilligt inställd till partiet. Å andra sidan hade valet också helt praktiska grunder. Nürnberg låg mitt i landet och kommunikationerna till och från staden fungerade väl.
År 1929 slutade partidagen i blodiga sammandrabbningar mellan nazister och kommunister och Nürnberg förbjöd nazisterna att samlas i staden under åren 1930 och 1931. År 1932 hade nazistpartiet NSDAP inte råd att ordna någon partidag.
Partidagsområdets uppgång...
Efter nazisternas maktövertagande i början av 1933 skulle ingen längre kunna förbjuda nazisterna att ordna sina partidagar. Med den medeltida staden Nürnberg hade man också en kuliss, som nazisterna använde för att iscensätta och koppla samman partiet med stadens historia. Nazisternas partidagar skulle ses som en direkt fortsättning på det tysk-romerska rikets riksdagar som hölls i staden under medeltiden.
På 30-talet ordnades sex partidagar, den för eftervärlden mest bekanta är den som hölls år 1934. Under det året filmade regissören Leni Riefenstahl den prisbelönta propagandafilmen Viljans triumf (Triumph des Willens). Året därpå antogs de nazistiska raslagarna i samband med partidagarna.
Som mest deltog omkring en halv miljon mänskor från parti- och statsapparaten i de årliga samlingarna. För att alla de här mänskorna skulle få plats måste området där partidagarna hölls, naturligtvis byggas ut. Från och med 1934 var det Hitlers hovarkitekt Albert Speer som höll i trådarna för planeringen och bygget.
Själv ritade Speer Zeppelinfältet med sina försvarsvallar, samt det tillhörande Zeppelintribüne, byggt med det antika Pergamonaltaret som förebild. Den här delen av området är i själva verket den enda som byggdes helt färdig.
Då andra världskriget bröt ut i september 1939 var det slut med partidagarna och alla byggnadsarbeten vid partidagsområdet avbröts. Vissa byggnadsverk, som till exempel den enorma kongresshallen, skulle aldrig bli mer än halvfärdig. Den nya sportarenan med plats för 400 000 åskådare blev aldrig något mer än en stor, idag vattenfylld, grop. Den fortsatta planeringen av området pågick ändå nästan ända fram till krigsslutet år 1945.
...och förfall
Efter krigsslutet höll amerikanerna en segerparad på området och därefter sprängde man bort hakkorset som fanns högst upp på Zeppelintribüne. Efter inmarschen skulle amerikanerna stanna kvar på området ända fram till år 1995. De amerikanska soldaterna hade bland annat sina sportanläggningar på Zeppelinfältet.
I övrigt fanns det inget större intresse för partidagsområdet. De sydligaste delarna av området fick ge vika för nya bostadshus, men annars står det mesta och förfaller. An efter att förfallet går vidare rivs och sprängs en del av byggnadsverken. Så försvinner de två pelargångarna uppe på Zeppelintribüne år 1967. Först år 1973 kommer området under lagstadgat skydd.
Det betyder ändå inte att förfallet nu skulle ha stoppats. Vissa av byggnadsverken har tidvis varit avspärrade, eftersom de börjar vara i så dåligt skick att de utgör en fara för folk som rör sig i området. Trots det här har området ändå igen en stor betydelse för stadsbornas rekreation.
Här ordnas folkfester, biltävlingar och konserter. Här finns stadens fotbollsstadion och ishall. I det halvfärdiga kongresscentret finns nu också ett dokumentationscentrum som tar fasta på partidagarnas historia, samt nazismens uppgång och fall.
Problemet med förövarna
Det som gör partidagsområdet historiskt problematiskt, är det faktum att det handlar om en plats som tillhörde de nazistiska förövarna och inte deras offer. Att man ska bevara och restaurera till exempel koncentrationslägren, dels som minnesmärken men också som platser där man hedrar offren, har i Tyskland redan länge varit en självklarhet. Men vad ska man göra med de platser som förövarna skapade för att förhärliga sig själva? Det här är en fråga som många har en åsikt om, också i Nürnberg.
I dagens läge börjar alltså en stor del av byggnadsverken vara rätt så fallfärdiga, i många fall kan man kanske redan tala om ruiner. Det här har under de senaste åren lett till en häftig debatt om vad som egentligen borde göras med byggnaderna och området. För staden är situationen knepig. Satsar man inga pengar, frågar sig folk om man medvetet vill låta området förfalla för att slippa eländet. Satsar man pengar, frågar sig andra om det inte finns vettigare sätt att använda pengarna, än att renovera byggnadsverk uppförda av en kriminell diktatur. Varför hedra något, som ingen heder förtjänar?
Vissa tycker också att en renovering ger området just den symbolladdade pompa och ståt som nazisterna eftersträvade. Å andra sidan var nazisterna också mycket fascinerade av ruiners värde. Enligt Albert Speer skulle byggnaderna konstrueras så, att de också som möjliga ruiner kan imponera en betraktare.
Om man låter bli att renovera kan det alltså bidra till att man till slut står där med de ruiner som Hitlers arkitekt eftersträvade. Stadens lösning har hittills varit att renovera när det har varit absolut oundvikligt, annars har byggnaderna lämnats att förfalla.
Majoritet för renovering
Nu har det i alla fall beslutats att åtminstone den mycket slitna och skadade Zeppelintribüne ska renoveras. Man uppskattar att arbetet kommer att kosta omkring 70 miljoner euro. Varifrån pengarna ska komma är i det här skedet fortfarande oklart. Bland invånarna i staden är majoriteten av den åsikten att området bör renoveras för att förbli en ort där minnet av nazismen lever vidare.
I en färsk opinionsundersökning, gjord av marknadsforskningsinstitutet GfK, tycker endast var åttonde att området bidrar till att skapa en viss mystik kring nationalsocialismen.
Gällande själva Zeppelintribüne tycker de allra flesta att byggnaden bör stå kvar, särskilt de unga verkar tala för en restaurering. Nio procent av de tillfrågade skulle helst se att byggnadsverket rivs.
Skördefesten som glöms bort
Partidagsområdet i Nürnberg är visserligen rätt så unikt, men det finns också andra orter i Tyskland där det förflutna är tema för strid och debatt. En av de här orterna är Emmerthal nära staden Hameln i delstaten Niedersachsen. Här, vid floden Weser och roten av berget Bückeberg, ordnade nazisterna sina så kallade riksskördefester mellan åren1933 och 1937.
Vid sidan om partidagarna och firandet av första maj, var skördefesten det tredje storevenemanget i nazisternas kalender. I slutet av september samlades uppemot en miljon mänskor vid Bückeberg. De flesta deltagarna var jordbrukare.
Skördefesten vid Bückeberg är betydligt mindre känd än partidagarna och de kvarvarande byggnadsresterna är inte heller lika många och stora som de i Nürnberg. Det här gör det förstås lättare att försöka glömma det som en gång har hänt på orten.
För ungefär tio år sedan fanns planer på att göra en del av den tidigare festplatsen till bostadsområde. Planerna ledde ändå till protester bland tyska historiker. De ville som motåtgärd se till att platsen skyddas som kulturminne. Det här ville ändå inte en del av invånarna gå med på, eftersom man ansåg att det innebär en uppvärdering av området. Man var samtidigt rädd för att området skulle kunna bli en ny vallfärdsort för nynazister.
För några år sedan kom man ändå överens om att skydda området, men hittills har det visat sig omöjligt att sätta upp informationstavlor, som skulle belysa platsens historia.
Många obekvämligheter
I debatten om Bückeberg använder man ofta orden ”obekvämt minnesmärke” och exemplen Bückeberg och Nürnberg visar hur svårt det kan vara att handskas med de platser som hade en stor betydelse i Nazistyskland.
I början av 2000-talet kom det också till protester och häftig diskussion, då det blev klart att man ville bygga ett hotell på området för Hitlers tidigare residens på Obersalzberg i Berchtesgaden. Lyxhotellet byggdes, men hittills har man haft rätt så svårt att locka tillräckligt många gäster. Betydligt fler besökare har däremot det år 1999 öppnade dokumentationscentret.
Rätt så tomt har det också varit i nazisternas hotellkomplex Prora på ön Rügen i Östersjön. Här byggde den nazistiska fritidsorganisationen KfD (Kraft durch Freude) i slutet av 30-talet ett havsbad med tillhörande hotellkomplex för 20 000 gäster. Resultatet blev ett, till ungefär hälften färdigbyggt, fem kilometer brett hotellkomplex.
Liksom många andra av nazisternas storprojekt avbröts byggnadsarbetena i samband med krigsutbrottet och än idag är det lite oklart vad man egentligen borde göra med kolossen. Också här har man öppnat ett dokumentationscentrum som berättar om byggnadernas och platsen historia.
Det personliga problemet
Också när det kommer till byggnadsverken är alltså de historiska spåren av tolv års nazidiktatur svåra att radera bort. På många orter har man därför inget annat val än att leva med de monument som historien har valt att placera just där. Hur man ska handskas med det problematiska arvet blir i alla fall till slut en fråga, som också berör var och en som besöker de här historiska platserna.
Jag besökte själv partidagsområdet i Nürnberg för första gången en kall aprildag år 2000. Det var med motstridiga känslor jag klättrade upp på Zeppelintribüne och podiet där Adolf Hitler brukade stå. Podiet ser idag delvis lite annorlunda ut än vad det gjorde på 30-talet. Det är därför omöjligt att stå på exakt samma plats som Hitler, men trots det uppstår en massa besvärliga frågor. Är det rätt att stå där han en gång har stått? Är det okej att ha ett foto av sig själv från den här platsen? Vad tänker de som ser att man tar ett foto? Hur skulle det vara att i dag sätta ut fotot på Facebook?
Personligen tycker jag att det är svårt att hitta de rätta svaren på de här frågorna. Men å andra sidan, varför inte? Det att vem som helst i dag kan stå på det här podiet berövar naturligtvis platsen en del av dess planerade betydelse. Att jag nu står här, betyder samtidigt att han inte står här.
Det samma gäller när man står nedanför podiet, i den enorma skaran av festivalfolk på Rock im Park. Även om man måste medge att en del av konserternas masspsykos och symbolspråk för tankarna tillbaka till gångna tider, så är det befriande att stå just här och lyssna på musiken.
Den här platsen, Zeppelinfältet, var aldrig menad för det här. Skulle han, som en gång stod där uppe på podiet, se det som i dag utspelar sig här nere, skulle han vara mer än missnöjd, bedrövad, besviken och urförbannad på samma gång.
Det är en befriande tanke, att det är ölstänk, kiss och rock som behövs.
Rock im park
