Igår ungefär vid dessa tider nådde mig sorgebudet om jazzpianisten, kompositören och hard bop-pionjären Horace Silvers död. Vi hade då precis fått färdigt torsdagens Vega Groove-sändning, som vi undantagsvis den här gången hade spelat in i förväg. Vi hade inte heller möjlighet att i det skedet göra ändringar i programmet för att få med nyheten om Silvers bortgång och rättmätigt hylla honom med ett par spår.
Däremot hade vi faktiskt mera av en ren slump valt att spela två kompositioner av Horace Silver, nämligen Opus De Funk framförd av gitarristen Danny Gattons Redneck Jazz Explosion och Peace med ensemblen Great Voices of Harlem, som betsår av jazzsångarna Mansur Scott, Gregory Porter och Donald Smith tillsammans med österrikiske trombonisten och bandledaren Paul Zauners Blue Brass.
Så det blev ju en hyllning trots allt. Tidigare i maj uppmärksammade vi också Horace Silver med anledning av att det i år gått femtio år sedan utgivningen av hans kändaste och möjligen bästa skiva Song for My Father – vi spelade den gången The Natives Are Restless Tonight, en klassisk 1960-tals groove-jazzpärla helt i klass med titelspåret, som vi redan tidigare har spelat och som antagligen också är bekant för de flesta Groove-vänner.
För mitt eget jazzdiggande har Song for My Father haft en helt speciell ställning då den med sitt distinkta pianointro och det efterföljande medryckande hornrifferna sammanfattar mycket av det bästa med 60-talets oemotståndligt svängiga Blue Note-jazz. Och delvis inspirerad av den påbörjade jag för så där en tjugo år sedan min upptäcktsfärd bland dessa skatter. Att det amerikanska rockbandet Steely Dan – som en hyllningsgest - redan 1974 hade lånat en snutt av Silvers nämnda pianointro - för sin egen hitlåt Ricky Don’t Lose That Number, kände jag inte till när jag första gången hörde den (det var något tag på 80-talet och då kände jag inte ännu till Horace Silver).
Själv upptäckte jag Horace Silver – och många andra 60-tals Blue Note-jazzare via den brittiska jazz-hiphop-gruppen Us3, som hade en kort tid av succé kring mitten av 1990-talet då dom lånade – ”samplade” - grunderna för sina låtar just från 1960-talets Blue Note-katalog; Herbie Hancock, Donald Byrd, Grant Green etc. för att nämna några andra namn vid sidan om Horace Silver. Genom att återanvända igenkännbara riffer och melodislingor ville gruppen ledd av producenten Geoff Wilkonson hylla alla dessa stora jazznamn och peka på en stolt tradition. Vilket i sin tur fick en ny, yngre generation, uppväxt på hiphop att öppna öronen för jazz.
Så gick det också för mig, även om jag inte längre var helt ung då, och knappast heller uppväxt på hiphop.
Björn Krause har för övrigt för sin del lovat återkomma till Horace Silver inom kort i Sommargroove, så att håll koll på det också. Och slutligen, vila i frid, Horace Silver.