I de flesta österbottniska släkter finns det historier om emigranter som sökte lyckan i Amerika.
Arlene Sundquist Empie med sin bok Till Amerika vi gå.Arlene Sundquist Empie med sin bok Till Amerika vi gå.YLE/Ulrika Stagnäs-Lund
Personer som slog sig ner i det nya landet, bildade familj och blev kvar. Några generationer senare har språket, traditionerna och familjehistorien fallit en aning i glömska.
Så var det för författaren Arlene Sundquist Empie från Seattle, vars farmor och farfar emigrerade från Österbotten till USA i slutet av 1800-talet.
Döttrarna frågade om härkomst och traditioner
När Arlenes döttrar frågade om deras härkomst och traditioner hade hon inte alla svaren och började därför forska i släkthistorien. Det resulterade i en bok om hennes farmor Ida Maria Lillbroända född i Björnvik, Larsmo.
Den publicerades i USA 2010 och har vunnit flera fina priser. Nu har den också kommit ut på svenska med titeln "Till Amerika vi gå". Arlene berättar varför det blev en bok om just Ida Maria.
- Alla böcker om emigranter handlar om till exempel gruv- och timmerarbetare, det vill säga männen. Kvinnorna hängde liksom bara med. Men de finlandssvenska kvinnorna som kom till Amerika var väldigt starka och beslutsamma. Och de förtjänar en egen berättelse, säger Empie.
Berättelsen känns bekant för många
Arlene berättar att för många känns berättelsen om Ida Maria mycket bekant. En kvinna från Tyskland skrev att det lika gärna kunde ha varit hennes farmor som boken handlar om. Det är helt enkelt en kvinnlig emigrants historia och det var den som Arlene ville berätta.
För att få veta mer om sin farmor har hon varit i Finland flera gånger och bland annat gått igenom de gamla kyrkböckerna.
- Det var väldigt känslosamt att titta och känna på böckerna. En gång hade jag mina barnbarn med mig till Kronoby kyrka. Vi sökte upp Lillbroända och barnbarnen ropade där är hon ju! Där fanns också Idas skolbetyg som var mycket fina. Barnen var mycket imponerade att se gammelfarmors namn och betyg i den gamla boken, säger Empie.
Hon säger att hela resan med att forska i släktens historia och skriva boken var mycket känslosam, men förstås också underbar.
- Jag kände att mina förfäder var med mig. Men ett tag, när jag hade problem med att hitta information, började jag fundera om det inte var meningen att jag skulle berätta Ida Marias historia. Hon kanske inte ville det, att den kanske var för privat, säger Empie.
Då åkte hon till Lillbroända, slog armarna om en över 100 år gammal björk och pratade med sin farmor Ida Maria.
- Efter det började saker och ting falla på plats och jag kände att det var okej att publicera boken.
Trodde att släkten kom från Sverige
Under resans gång har hon lärt sig mycket om sin farmor. Det allra första var att hon kom från Finland.
- Eftersom mina farföräldrar talade svenska och hörde till den svenska lutherska kyrkan trodde vi att de kom från Sverige. Det var först när jag började göra mina efterforskningar som jag förstod att de kom från Finland. Dessutom visste vi inte heller att Ida var född i Björnvik, Larsmo. Vi trodde hon var född i Kronoby, säger Empie.
Ida Maria Lillbroända var endast 17 år gammal när hon emigrerade till Amerika år 1893. Hon kom till Quebec i Kanada och var tvungen att stanna i karantän i några veckor på grund av att difteri har brutit ut på fartyget under färden över Atlanten.
Hon var mycket olycklig och skulle ha vänt om åkt hem igen om hon hade haft tillräckligt med pengar. Småningom hamnade hon i alla fall i Telluride, Colorado. Där gifte hon sig med John Sundquist från Nykarleby.
I boken finns ett omfattande kapitel om livet i Telluride och med tanke på det berättar Arlene om när hon träffade författaren Lars Sund från Jakobstad.
- Vi träffades på bokmässan i Helsingfors för två år sedan. Det var någon som påpekade att Lars har ju också skrivit om en kvinnlig emigrant. Lars sa att fiktion mötte fakta, hans Dollar-Hanna var verklighetens Ida Maria. Jag gillade det, säger Empie.
Men tillbaka till John och Ida Maria. De åkte hem till Österbotten för att hälsa på familjen i början på 1900-talet och då ville John stanna kvar. Men inte Ida.
- Hon stod på sig och ville åka tillbaka. Hon sade "Till Amerika vi gå" och då blev det så. Och därifrån fick också den svenska versionen av boken sitt namn.
"Ida Maria hade sisu"
Till sist ber jag Arlene beskriva sin farmor, kvinnan boken handlar om.
- Kan jag säga att hon hade mycket sisu?, säger Empie och skrattar.
- Ida Maria var en ordinär kvinna som gjorde extraordinära saker. Men det gäller många av de kvinnor som emigrerade.
Här intill finns hela intervjun med Arlene Sundquist Empie. Där berättar hon bland annat om hur finlandssvensk hon känner sig och vilka finländska traditioner familjen upprätthåller.
Dessutom berättar hon också om sin nästa bok som handlar om Ida Marias äldsta dotter Leona som gick från att vara en fattig emigrants dotter till professor emerita.