Clik here to view.
När Stevie Wonder i början av 1960-talet kom till Motown som ett 11-årigt underbarn anade nog inte ens skivbolagsbossen Berry Gordy vilket musikaliskt geni han skulle utvecklas till tio år senare. Men den kreativa snilleblixt på fem mästerverk i rad som startade med Music of My Mind (1972) för att kulminera i dubbelalbumet Songs in The Key of Life (1976) står sig nog ännu idag som oöverträffad i pophistorien.
Stevie Wonder föddes den 13 maj år 1950 i Saginaw, Michigan. Steveland Hardaway Judkins var hans riktiga namn från början, men Judkins blev senare till Morris då Stevies mor lämnade fadern och gifte om sig när pojken ännu var alldeles liten, och Steveland Morris är alltså fortfarande Stevies officiella namn. Hur Wonder kom till lite senare, ska jag återkomma till. Blind var pojken praktiskt taget från födseln som en följd av att han föddes som prematur, sex veckor för tidigt och det antas att han skulle ha fått en för stor dos av syre i sjukhusets kuvös, vilket skadade ögonen.
Redan tidigt visade lille Stevie prov på en osedvanlig musikalisk begåvning; vid 9 års ålder hade han lärt sig spela såväl, piano, trummor som munspel, och därtill också börjat sjunga i den lokala kyrkokören. Men det som också kom att ha en oerhörd betydelse för hans kommande karriär var att familjen redan i mitten av 1950-talet flyttade till Detroit och där kom den unge Steveland sedermera i kontakt med det lokala skivbolaget Motown records som under den dynamiske Berry Gordys ledning hade grundats år 1959 och i början av 60-talet så smått höll på att utvecklas till den succéhistoria som på allvar tog fart några år senare.
De tidiga åren på Motown
Den som brukar tilldelas äran för att ha upptäckt Stevie är sångaren Ronnie White från sånggruppen The Miracles, som hörde till Motowns inventarier sedan begynnelsen. Men egentligen var det Ronnies bror som övertalade denne att komma med och kolla in en otrolig liten kille som uppträdde på en hemmafest med att sjunga och spela munspel och bongotrummor, och när Ronnie sedan såg Stevie var det inget snack om saken. Snabbt satte Ronnie White igång med att ordna ett möte med Motown-bossen Berry Gordy och inte heller han kunde låta bli att ryckas med av den barnsliga entusiasmen. I själva verket förtäljer legenden att det var just Berry Gordy, som lär ha utropat ungefär att, ”Boy, that kid is a Wonder”, d.v.s. killen är ju ett under, och så fick Stevie det smeknamn som sedan kom att bli det allmänt vedertagna artistnamnet.
1961 erbjöds alltså Little Stevie Wonder ett skivkontrakt, men sedan gällde det att fundera ut vad man egentligen skulle ha honom till på Motown. Det visade sig nämligen bli lite knepigare än väntat att nå ut, kanske just för att man saknade en klar idé. Stevie Wonders två första fullängdsalbum som gavs ut 1962 gjorde i alla fall ingen som helst succé. Den första var en samling instrumentaljammare med Stevie på munspel i huvudroll, The Jazz Soul of Little Stevie och den andra var en hyllning till en av de stora förebilderna, Tribute to Uncle Ray – så kanske att koncepten inte heller var så särdeles egenartade om man nu var ute för att lansera ett nytt musikaliskt underbarn för en amerikansk storpublik. Ändå innehöll faktiskt instrumentalplattan en första version av den låt som kom att bli Little Stevies genombrottshit, nämligen Fingertips, men i sin ursprungliga form hade den ännu inte det där lilla extra som krävdes utöver det att den framfördes av en, låt vara, uppenbart begåvad och charmig 12-åring.
Men så fick Berry Gordy en idé om hur det kunde fixas. Saken var den att han hade lagt märke till att varje gång Stevie fick tillfälle att uppträda live, så var publikreaktionerna överväldigande. Att ge ut en live-skiva visade sig vara precis vad som behövdes för att också sådana här mer eller mindre ordinära instrumentaljammare skulle få till det där lilla extra då publiken rycks med i svängen när Lille Stevie får feeling. Dessutom kan nämnas att Fingertips alltså är uppdelad på två sidor och det var pt.2 som kom att bli den stora hiten eftersom den kom till lite av misstag när Stevie plötsligt kommer överraskande in på nytt efter ett, som man trodde avslutat set, men han fortsätter spela på och de övriga musikerna står en stund konfunderade. Därför är den spontana live-känslan så påtaglig och det här tog radio-diskjockeyerna också fasta på när det valde att spela just b-sidan av singeln. Så på Motown svängde man sedan på följande upplagor ordningen så att pt.2 kommer först.
Men sedan gick det igen trögare i några år tills Stevie Wonder år 1966 gav ut albumet Uptight. Vid det här laget hade han genomgått puberteten och rösten hade fått en helt annan skärpa än den barnsliga lillpojksrösten från några år tillbaka. Också musiken hade ett lite tuffare, vuxnare sound jämfört med den gulliga småpojkspopen han dittills gjort. Titellåten steg upp i toppen av hitlistorna och den kom att inleda en lång svit med hitsinglar som varade hela resten av 1960-talet: I Was Made To Love Her, Shoo-Be-Doo-be-Doo-da-dei, For Once in My Life och Signed, Sealed, Delivered, I’m Yours för att nämna några av de mest kända och vad framgång beträffar hörde han till de största stjärnorna i hela USA, trots sin ringa ålder på knappa 20 år. Men Stevie Wonder var ändå inte riktigt nöjd.
Utvecklingen mot 1970-talets mästerverk
Visserligen är ju framgång och berömmelse givetvis vad varje artist strävar efter, men Stevie hade också högre konstnärliga ambitioner och han började få en känsla av att man i ledningen på Motown fortfarande betraktade honom som något av en barnstjärna. Som om han inte riktigt blivit av med den forna stämpeln som ”Little” Stevie, och som denne barnstjärna skulle han syssla främst med snäll och oskyldig pop.
Men Stevie hade nu mer och mer börjat få insikt i de kriser och svårigheter som ständigt var närvarande i samhället runt omkring och nu ville han att det här skulle reflekteras också i musiken han gjorde. Också på Motown hade man börjat inse vidden av de samhällsomvälvande förvandlingar och händelser som varit på gång under det turbulenta 60-talet och reagerat genom att i sin musik ta ställning och inte blunda för även mer krassa realiteter. Det var speciellt sånggruppen The Temptations under producenten Norman Whitfields ledning som styrde sin musik mot en mera psykedeliskt inriktad funk med matchande tuffa texter i tidens anda; Cloud Nine, Message from a Black Man, Runaway Child Running Wild, Balll of Confusion o.sv. År 1970 gav sedan Marvin Gaye, också han på Motown, ut sin banbrytande skiva What’s Going On, på vilken han tog till ställning mot Vietnamkriget och mot de orättvisa förhållandena i storstädernas svarta ghetton m.m.
Ett engagemang den här stilen var just vad också Stevie Wonder var ute efter. Men den friheten ville alltså Motown inte ge honom. Därför beslöt Stevie när det blev dags att förnya sitt skivkontrakt att inte skriva på, åtminstone inte utan att förhandla åt sig en position som gav honom själv en större, eller i själva verket en total rörelsefrihet och bestämmanderätt om den egna musiken. Han hade ändå aldrig någonsin egentligen som avsikt att lämna Motown, har han senare försäkrat, även om han fick erbjudanden från andra håll, han ville bara få åt sig ett bättre kontrakt. Och så mycket trodde också Berry Gordy på sin forne barnstjärna att han gick med på Stevies krav. Stevie hade inte heller under förhandlingarna legat på latsidan utan hela tiden jobbat hårt på den nya skiva som skulle bevisa att han var värd förtroendet och inte bara talade tomt om storstilade musikaliska visioner.
1972 gav han ut Music of My Mind och med den inledde Stevie Wonder definitivt en ny era i karriären. Förutom att han skrivit musiken så gott som helt igenom, stod han också för produktion och spelade själv samtliga instrument, så när som på vissa solon. Texterna reflekterade dessutom hans egna erfarenheter på ett mycket mer intimt sätt än man dittills var van vid inom populärmusik.
Det här greppet kom han sedan ytterligare att fördjupa och förfina på de två följande albumen Talking Book och Innervisions. Men allt detta kan slutligen också ses som uppvärmning för Stevies kommande följande skiva, den som av mången räknas som hans definitiva mästerverk. Songs in The Key of Life är ett dubbelalbum som omfattar all den musik som har gett Stevie inspirationen, allt från jazz, soul, rhythm & blues och funk till pop, rock och evergreen-ballader, alltihop destillerat och bearbetat enligt kännspakt och beprövat mönster, som han under hela decenniet lärt sig behärska allt bättre och nu bemästrade till fullo.
Slutord
Frågan är om inte denna svit på 4-5 mer eller mindre oumbärliga mästerverk står sig som oöverträffad i pophistorien ännu idag. Och även om Stevie efter det på 1980-talet kom att nå ännu större framgångar rent kommersiellt – Hotter Than July-albumet 1980, Paul McCartney-duetten Ebony & Ivory, I Just Called to Say I Love You etc. - så har han nog inte artistiskt kunnat toppa Songs in The Key of Life.
Själv har han visserligen i intervjuer sagt, i likhet med många andra musiker att han ännu har sina bästa arbeten framför sig. Han är ju faktiskt inte ens 65 ännu, men ribban ligger onekligen högre för honom än för de flesta andra. Numera tar han i alla fall betydligt längre tid på sig med sina skivor än på 1970-talet. Nu har det i alla fall gått nästan tio år sedan senaste skivan A Time to Love (2005), så kanske det börjar vara dags för någonting nytt? Och kanske får man höra prov på det under det kommande Finlandsbesöket?
Fokus på Stevie Wonder onsdagen den 11 juni kl. 21.05. Redaktör: Ralf Sandell