Med fotbollsstjärnan Matilda som förvandlas till Mara har Mia Franck skapat en hjältinna som överraskar läsaren. I den första boken Martrådar som utkom ifjol faller Matilda, eller Mati som hon kallas, för frestelsen att förvandla sin sorg efter sin syster till hämnd. Det är lättare att hämnas än att ge efter för känslan av sorg. Systern har råkat ut för småstaden Björknäs avundsjuka på grund av sin skönhet och tar till slut livet av sig.
Men är det bara Björknäsbor som plågat henne eller har hon också fått syn på skuggor djupare än så? Mati börjar betrakta sina medmänniskor med misstänksamhet och upptäcker att hon kan straffa dem i deras drömmar. Småningom inser hon att hon blivit en Mara – en som kan knyta martrådar eller framkalla riktiga mardrömmar och därigenom påverka livet för sina medmänniskor. På gott och ont.
Påminner om Ekenäs
Litteraturvetaren Mia Franck är väl förtrogen med ungdomslitteraturens och fantasylitteraturens konventioner. Genom att ta ibruk den fornnordiska mytologiska gestalten Maran och ge henne kraft att knyta trådar och väva andras öden har hon skapat en mångbottnad hjältinna. I Martrådar presenterar Franck också en vältecknad bild av småstaden Björknäs. En stad som i mångt och mycket påminner om Ekenäs, men som man kunde hitta på många ställen i världen. Parallellt med denna dagens värld framträder också ett medeltida Birkenäs
Onda krafter
Till genrens konventioner hör att när en skapar en egen värld med egna lagar så ska en också hålla sig till de rådande lagarna och gjuta liv i sin värld och det klarar Mia Franck av med den äran. Hon utvecklar ett helt gäng av karaktärer som alla har en uppgift. I den kommande uppgörelsen ska de försvara staden mot onda krafter. För Björknäs är en stad med särdeles begåvade storheter. Förutom fotbollsstjärnan Mati finns här komikern Magnus, seglaren Petter och den hemliga agenten Liz, men också den helt vanliga taxichauffören Bert och rådaren Eric som vakar över sin stad.
Onda aningar
Vi kommer alltså in i en situation där läget sakta men säkert håller på att gå på tok i Björknäs, men det är bara vissa som känner det på sig. I det läget är det svårt att veta var Maran står. Mia Francks Mara är en hjältinna som i Martrådar inte har helt koll på sina krafter och som tenderar att avläsa situationer fel. Men hon är en central spelare och utan henne klarar de andra sig inte.
Tankevärld
Det speciella med Martrådar är att Mia Frank här beskriver en förmåga som egentligen är svår att beskriva. Hur inre syner och känslor också ger spår i den yttre verkligheten och att den yttre verkligheten inte är entydig. Att inre och yttre verkligheter växlar är vanligt i fantasy, men jag tycker att Mia Franck tagit det hela till en ny nivå. Eftersom Mati eller Maran är så ambivalent till sitt uppdrag så beskriver Franck också hennes ambivalens. Vi får träda in i hennes tankevärld, men också i de andras tvivel kring henne.
Mara utan minne
I årets bok Maraminne som är en fristående fortsättning har situationen i Björknäs efter den första bokens slutuppgörelse återigen blivit hotande. Rådaren Eric har inte vakat över sin stad och krafter från Birkenäs tar sig till Björknäs. Men de som var inblandade i uppgörelsen i första boken har glömt vem de egentligen är och vad som skedde. Vi får vet mera om var och en aneftersom berättelsen fortskrider. Det som i den första boken var unga killar med motorcyklar som förvandlades till halvvargar får i Maraminne ett sammanhang när berättelsen tar steget över till Borgen i Birkenäs. Det är en våldsam medeltida värld som för tankarna till tv-serien Game of Thrones. Med det undantaget att det här inte är endast maktlystnad som regerar utan även galenskap med allt vad det innebär av godtycke.
Mia Franck har skapat en värld som styrs av misstänksamhet mot magi. Magi är någonting vardagligt, men förbjudet. Livsfarliga och giftiga pumaliknande djur som gaddumor är resultatet av tidigare magiska experiment. Till den här världen lockas Mati av en ung man som tror att hon, Maran, ska rädda allt och alla. Men ingenting går som tänkt och Maran står inför en fiende som förvandlar henne till någonting som blir fel och skevt. Det gör att Maraminne blir mer än bara en berättelse om det godas kamp mot det onda. Det blir också en berättelse om begär, lust och hämnd. Livet i borgen blir en studie i vansinne och lögn.
Våld och vansinne
Karaktärerna i berättelsen mördar med lätt hand. Våldet ligger hela tiden under ytan, men Franck frossar inte. Hon beskriver konsekvenserna av laglöshet och makt. Både män och kvinnor ser våldet som utväg. Det blir lite operastämning över det hela. Känslorna är stora och svängningarna skarpa. Förvandlingar gör att en inte kan lita på det en ser och själva väggarna har liv. Mia Frank är mycket kreativ i beskrivningarna vad magi kan ställa tilll med. Berättelsen har flyt och liv. En stor del av läsupplevelsen är de bilder som skapas i läsarens huvud. Det är många som försöker kontrollera Marans kraft, även Mati själv, och sällan stöter vi på en huvudperson som är så här komplex. Hon blir som en schizofrenipatient med stark pliktkänsla, om uttrycket tillåts. Men här antyds också ett romantiskt triangeldrama som förmodligen får sin lösing i bok nummer tre.
Fantasy
Mati är alltså en flicka som har ett uppdrag – att bekämpa ondskan. Men vem hennes fiende egentligen är är inte alltid klart, isynnerhet inte för henne själv. Och hennes bästa sätt att verka för godhet är att hämnas och det är som vi ju vet någonting som kräver eftertanke och omdöme för att blir bra. Men det finns det inte tid eller kraft till så komplikationerna är många.
Fantastiska berättelser är vi inte bortskämda med inom den vanligtvis så realistiska finlandssvenska traditionen. Även om Maria Turtschaninov och Jenny Wiik under senare år i sina böcker målat upp främmande landskap. Därför är jag mycket glad över att Mia Franck vill överskrida gränsen mellan verklighet och fantasi. Det kräver både skicklighet och fantasi att hålla liv i en egen värld med egna lagar. Jag tror vi är många som otåligt väntar på den tredje delen i serien om Maran.