Clik here to view.
Det är exakt tjugo år sedan jag såg Bostons finaste senast. Då var platsen Ruisrock och året innan såg jag dem i Helsingfors ishall. Jag hade ansökt om permission från Dragsvik för konsertdagen och tillsammans med en annan krigare var planerna redan långt gångna för hur vi skulle gå till väga för att ta bonnpermission ifall vi inte skulle få ledigt.
Men det fixade sig. Och rutinerade festprissar och rock n' roll-gubbar som Aerosmith fixade det också den här gången. De fick tydligen inte mailet om att man skall tona ner den galna klädseln när man uppnått en viss distingerad ålder. Joe Perry sket lika friskt i den där regeln om att man inte får använda läderbyxor efter att man fyllt 35 som han tillsammans med Keith Moon, Iggy Pop och Keith Richards 1975 sket i folks akvarier på efterfesterna.
Sjörövare
På tal om Keef konstaterade en polare efter konserten att han i en fight mellan Perry och Keef skulle satsa sina pengar på den senare. Medan Steven Tyler ser skamlöst bra ut för sin ålder och dessutom nu liknar en nykter version av kapten Jack Sparrow i sitt nyodlade skägg påminner Perry mer om en litet trött och luggsliten kombination av Andy McCoy och, ja, Keith Richards. Trots de svarta latexbrallorna. Vilka i och för sig var fina. Det är också hattvång i Aerosmith numera.
Så vad är grejen med Aerosmith? Jag har varit ett stort fan sedan jag började lyssna på dem i slutet av 80-talet då de där riktigt stora skivorna kom. Albumtrion Permanent vacation (-87)-Pump (-89)-Get a grip (-93) är en sällan skådad hitkavalkad av vilka de brände av bl.a. Eat the rich och Love in an elevator efter öppningslåten Draw the line (1977) (btw en av mina största favoriter). Min topp tre-lista är skivorna Toys in the attic (-75), Permanent vacation (-87) och Draw the line -77). Night in the ruts och Rocks är också vinnare.
Kränkande!
Men grejen med Aerosmith är betoningen på första ordet i den oheliga treenigheten sex-droger-rock n' roll. Steven Tyler ser konstant ut som om han just kommit ut från tjejtoan med ett brett flin på läpparna. Och han har ganska breda läppar. Att tjuvröka på tjejtoan är antagligen bara en av de fuffens han sysslat med där.
Jag förstår mig inte på gnällballader och hittar ingen erotisk tändning i sängkammarsoul. Sorry nu bara Isaac Hayes och Marvin Gaye men det är nog Rolling Stones och Aerosmith som är mest lämppade för snusk. I arenan fanns det påfallande mycket (vackra) kvinnor. Publikens medelålder var relativt hög men även mycket cirka 20-åringar fanns på plats. Gå se på Deep Purple och 95% av publiken är män i åldern 50 bast. Gå se på Guns n' Roses och du hittar också en massa kvinnliga fans. Fast då ser du mer platinablonderat hår, rivna knästrumpor och rock n' roll-hooker-looken än på ett Aerosmith-gig.
Men jag är inte alls förvånad att det går hem. Steven Tyler är en vansinnigt karismatisk pajas och lustighetsminister. Och så har de ju den där fruktansvärds powerballaden. Men mer om den senare.
Joe Perry en surpuppa?
Tyler trivdes till största delen längst ute på catwalken och älskade (med) kameran så vi såg honom i närbild på screenen nästan konstant. Jag fick intrycket att Joe Perry var litet irriterad på vokalisten. T.ex. ropade Tyler åt honom i något skede att komma ut på catwalken men Perry ville inte utan höll sig kvar på scenen långt borta från sin vapenbroder. En eloge förresten till Tom Hamilton, Joey Kramer och Brad Whitford. De håller sig utanför rampljuset men håller allting ihop.
Inre stridigheter, krisgrupp för sex-addiktioner, knark på sillsmörgåsen, uppgång, fall och comebackar och på äldre dagar Idols-domar-nakki är som receptet för storstilad amerikansk underhållning.
Aerosmith var och är underhållning med stort "U". Men också utan konfettin, rökpelarna, pajasbyxorna och en jättelik screen hade de en setlista som var s.g.s. felfri. Endast Oh yeah och Freedom fighter från nyaste skivan (varav Perry sjöng den senare) kunde ha bytts ut mot Dude looks like a lady eller Chip away the stone. Eller de kunde ens ha valt Legenday child från senaste plattan.
När det gick snett
När Aerosmith i likhet med Scorpions ramlade ner i smördegen på 90-talet och började ge ut samlingsskivor med enbart ballader fick jag nog för en lång stund. I don't want to miss a thing är lika hemsk idag som den var då Armageddon-filmen kom ut. Jag köpte inte Nine lives förrän ifjol eller i år. Det var den sista skivan jag saknade i min samling.
För Aerosmith har faktiskt på riktigt bra ballader. Dream on med vit flygel på catwalken och toxic twinsen uppe på den hör ju till höjdpunkterna men den där I don't wanna miss a thong (oops, Freudian slip)-saken kunde ledigt bytas ut mot Kings and queens, Seasons of wither eller Angel.
En fin låt jag glömt bort var hiten Jaded från annars ganska dåliga skivan Just push play. Så för mig var setlistan träff sjönk med alla favoriter från No more no more, Sweet emotion och Rag doll till Come together (Beatles) och Toys in the attic. Och förståss Crying. Mama kin avslutade partajet och Steven Tyler skrattade antagligen hela vägen till nästa ligg. Som antagligen inte var längre än vägen från scenen till avklädningsrummet backstage.