Clik here to view.
Videobloggar eller vloggar som de också kallas är videor där mänskor sitter framför en kamera och berättar om sig själva och lägger ut det hela på nätet. Det finns en mängd olika typer av vloggar, en del är vardagliga andra är djupt intima och personliga.
Det kan kännas både förvirrande och även pinsamt att titta på vloggar. Känslan av att vara en voyeur kommer snabbt, en som smygtittar eller smyglyssnar på en annan mänskas dagbok.
Videobloggar finns av alla slag, många är roliga och underhållande, en del är informativa och så är en del djupt intima. Mänskor som vloggar om sjukdomar, om att vara tonåring och gravid eller om sin sexualitet.
Men varför berättar de här mänskorna djupt intima saker inför en kamera och lägger upp det för vem som helst att titta på? Söker de uppmärksamhet? Vill de bli berömda?
Inget av det ovanstående, det anser åtminstone Karoliina Talvitie-Lamberg som är forskare i internetkultur och som nyligen doktorerat på bekännande jagberättelser i sociala medier. Det hon speciellt forskat i är sk. graviditetsvloggar, vloggar där unga tonårstjejer berättar om sin graviditet.
Läs avhandlingen här: Confessions in social media
Enligt Karoliina handlar det om ett sätt att vara social, att finna en gemenskap. Och att kanske även få kontakt med andra mänskor i samma situation, att få hjälp och kanske även hjälpa andra.
Pamela Lindqvist från Jakobstad är bloggare och vloggare och har i sina inlägg skrivit och pratat om bl.a. sin utmattningsdepression. Hon började vlogga för att hon ville testadet hela men fortsatte eftersom vloggarna gav så mycket respons. Läs hennes blogg här: Soul up & be real
Väcker starka känslor
Personliga och intima vloggar är populära men det finns också en mängd kritiska och direkt negativa röster om vloggandet. Man tycker att vloggar är falska, löjliga eller att det handlar om mänskor som helt enkelt söker uppmärksamhet, s.k. youtube-babes som bara breder ut sig. Men varför väcker en vlogg så starka reaktioner?
Karoliina talar om att vi idag lever i en s.k. mediebaserad bekännelsekultur. Och bekännelser ses ofta som negativa. Vi har t.ex. bekännelselitteraturen från 1970-talet, det var då fråga om självbiografiska böcker skrivna av främst kvinnor och det ansågs inte vara fin litteratur. Men å andra sidan kan man också säga att bekännelsekulturen är väldigt gammal, redan Augustinus skrev i slutet av 300-talet om sitt liv och kallade sitt verk för just Bekännelser.
Idag är det främst TV som lyfter fram och nästan lever på olika former av bekännelser. TV-program som bygger på att vi har mänskor som berättar om sig själva, helst personligt och gärna med lite tårar. De här programmen uppfattas oftast också som billig underhållning och ibland t.o.m. som socialpornografi. Den här samma negativa syn på bekännelser den gäller även videobloggar.
Men Karoliina påpekar att ingen tvingas till att bekänna och gråta på TV eller på internet. Mänskor bekänner inte om de inte upplever att de får nåt ut av det.
Styra berättelsen om sitt liv
En annan kritik eller snarare varning som ofta framförs är att det du en gång lägger ut på nätet det finns där för eviga tider. Men Karoliina påpekar att hon i sitt material fann att många av vloggarna faktiskt hade kontroll över sitt material och kunde styra sin egen berättelse. Även Pamela påpekar att hon står bakom det hon skrivit och talat om i sin blogg och i sina vloggar. Om t.ex. en framtida arbetsgivare sedan inte vill anställa henne p.g.a. bloggen, då är hon inte är intresserad av det jobbet.
Vloggandet handlar alltså också om att själv ta över kontrollen och styra berättelsen om sitt liv. Karoliina ser vloggandet som en lång process eller berättelse som en vloggare skapar och utvecklar tillsammans med sin publik. Och då spelar inte enskilda uppdateringar och klipp så stor roll – för allt är en del i ett stort bygge av den egna identiteten.