Clik here to view.
Sommarsäsongen bjuder ofta på en eller två filmer som blir oväntat stora kommersiella framgångar. Ofta handlar det om lågbudgetsatsningar med okända förmågor, filmer som inte föregåtts av några större reklamkampanjer eller förväntningar. Kommersiella "underdogs" helt enkelt.
Tänk bara på dessa klassiska exempel; "Dirty Dancing" (1987) och "Speed" (1994). Förstnämnda var en anspråkslös liten dansfilm om en oskuldsfull rikemansdotter som möter en sexig danslärare med arbetarklassbakgrund. Filmen producerades av ett nytt bolag, spelades in på 44 dagar och var försedd med en prislapp på 5 miljoner. Ingen trodde att detta skulle bli något annat än ett kul projekt.
Med facit på hand vet vi att filmen spelade in över 214 miljoner på bio och blev den första videon att säljas i över en miljon exemplar. Även soundtracket sålde makalöst bra och när det gäller skådespelarna sköt den iväg Patrick Swayze som en katapult - rakt mot filmhimlen.
Ungefär lika bra gick det för Keanu Reeves och Sandra Bullock som några år senare spelade huvudrollerna i Jan De Bonts actiondrama "Speed". Upplägget lät smått fånigt; en bomb som placerats under en buss tvingar chauffören att hålla en viss hastighet för att inte detonera. Men med en orädd kvinna och en rättvisans riddersman vid ratten körde denna story igenom alla framgångsbarriärer.
En blygsam actionbudget på 30 miljoner omvandlades kvickt till 350 miljoner och tjugo år senare lever filmen vidare som en välfungerande actionreferens i andra filmer - nu senast i racerdramat "Need for Speed".
Exclusiv "underdog"
Så vad har då "The Edge of Tomorrow" för gemensamt med dessa exempel? Med en budget på 175 miljoner kan den inte betraktas som billig och med ett synopsis som omfattar både tidshopp och hot från yttre rymden platsar den inte heller inom kategorin "anspråkslös". Och säga vad man vill om Tom Cruise - men någon "okänd förmåga" är han inte.
Men det finns faktiskt en aspekt som detta sciencefictionspektakel delar med ovannämnda framgångshistorier: det har inte talats särskilt mycket om den i förväg. Den har inte aktiverat det marknadsföringsmaskineri som vanligen brukar sätta igång då det gäller sciencefiction av det dyrare slaget. Den har inte sålts som "Den Nya" Tom Cruise-filmen. Den har inte ens föregåtts av något privat skvaller. Därtill är det lätt att tycka att förra veckans "X-Men: Days of Future Past" borde räcka för att fylla årets kvot av filmer om "monster som intar jorden och hjältar som hoppar mellan olika tidplan".
Och visst är det möjligt att de lågt ställda förväntningarna bidrar till att bädda för en positiv överraskning. Men även frånsett detta är "The Edge of Tomorrow" en avväpnande framtidsdystopi. Här saknas det pretentiösa tonfall som präglade Tom Cruises förra sciencefictionäventyr "Oblivion" (2013) och istället målar regissören Doug Liman med lätt hand upp en helhet som det lätt att sugas in i.
Med sin enkla grundidé och sitt tydligt avgränsade tidsperspektiv bjuder han på ett underhållande och engagerande pussel. Ett pussel som på pappret ser tämligen platt ut; vi har en grådaskig framtidsdystopi som går ut på att elaka monster håller på att invadera jorden. Vi har en osympatisk antihjälte som är både feg och... tja, feg. Och vi har ett slags "systemfel" som gör att samma dygn upprepas gång efter annan.
Det som låter både trist och knasigt blir de facto komiskt, spännande och intressant. Vad gör man om man gång efter annan genomlever samma sammandrabbning? Vad lär man sig? Vad väljer man att åtgärda? Vart vill man komma? Och hur bär man sig åt för att kommunicera det man vet till människor som tror sig möta en för första gången?
Tom tillbaka på toppen
Efter några magra år under vilka halvdana actionroller varvats med allt från seriösa dramasatsningar till musikalroller får Tom Cruise äntligen chansen att visa varför han efter snart trettio år fortfarande är Hollywoods okrönte kung. Här går han in i en smaskig trippelroll; först som extremt osympatisk marknadsförare med höga feghetspoäng, därefter som skräckslagen rekryt som inte har en aning om hur man beter sig i en krigssituation och avslutningsvis som frustrerad men målmedveten problemlösare med hjältepotential.
Rollen som Cage är på sätt och vis ett koncentrat av alla de roller Cruise avverkat genom åren, samtidigt som den ger honom en chans att kommentera den egna imagen. För visst har det en effekt när det vinnande leende som varit Cruises kännetecken sedan "Risky Business" (1983) blir riktigt sliskigt, när hjältemodet ersätts av feghet och när den 52-årige machoveteranen blir tränad av en tjugo år yngre kvinna (Emily Blunt).
Och visst finns det en charm även i själva upprepningen. Åskådaren hinner etablera en relation till det som sker samtidigt som situationen hela tiden tar oväntade vändningar. Och för en gångs skull stjäl monstren inte fokus från det som är intressant på relationsplanet - de är visserligen stora och snabba, men de förblir bifigurer. Och för en gång skull är hjältarna inte välpumpade krigsmaskiner med machokomplex utan ett gäng udda typer som framförallt måste samarbeta för att nå någonstans. Det skadar naturligtvis inte heller att den tuffaste av dem alla är en kvinna som vet sitt eget värde.
Så låt er inte förblindas av att ni kanske inte gillar sciencefictiongenren, eller av att intrigen verkar "corny". Låt er inte heller avskräckas av att helheten säljs som lättsam popcornsunderhållning riktad till sommarlovslediga tonåringar. Nej, ge "The Edge of Tomorrow" en chans. Och till alla er som känner starkt för eller emot Tom Crusie riktar jag ett citat av regissören: "Den som älskar Tom Cruise kan beundra hans geniala rolltolkning, den som avskyr Tom Cruise kan trösta sig med att han dör ungefär 200 gånger i filmen"...