Jag tyckte litet synd om alla företagare som släpat sumobrottningsdräkter, klätterställningar och andra somriga festivalaktiviteter till Sandudds sandstrand. Visst var det en och annan som vågade klä sig i de vadderade dräkterna och brottas i ringen, men de allra flesta försökte hitta ett lämpligt vind- och regnskydd. Som tur värmde banden bra blöta festivalbesökare.
Det var scheiss wetter, men det kan inte hjälpas. Sandstranden är dock ett bra ställe att ordna stora konserter på. Det slutgiltiga besökarantalet var 28 000 personer.
Nergång i besökarantal
Sonisphere 2009 i Björneborg var Finlands största konsert genom tiderna med 60 000 människor. Madonna slog det ett par veckor senare i Helsingfors med 85 000 besökare. 2010 spelade inte Metallica utan Iron Maiden var huvudartist i Björneborg och på två dagar kom 70 000 personer. Det var det året då en person omkom i stormen som slog till på området. Mötley Crüe och Iggy & the Stooges fick inhibera sina spelningar. 2011 såldes endast 12 000 biljetter när Slipknot var huvudartist i Helsingfors. 2012 såldes 47 000 biljetter när Sonisphere med Metallica ordnades i Fiskehamnen. 2013 var det paus.
Bra arrangemang
Jämfört med 2012 var årets Sonisphere på alla sätt en bättre arrangerad och planerad tillställning. Ju äldre jag blir, desto mer kräsen blir jag med arrangemang. Med tanke på publikmängden fungerade allting smärtfritt och det var en bra lineup också. Jag överlevde t.o.m. den ”goda” festivalmaten och bajamajabesöken. Just och just, men i varje fall.
Danzig var bäst
Men strunt i detaljerna. Dagens höjdpunkt var utan tvekan Glenn Danzig. Efter Mastodons sega set (varför får de alltid spela på alla stora tillställningar?) klev Danzig upp på scen och var rakt igenom stentuff från början till slut. Det var uppenbart att Glenn menade mean business. Trots att han slintade på den våta scenen direkt när han började. Antagligen väckte han åtal mot scenkonstruktionen efteråt...
Danzigs set hade betoning på de första soloskivorna men jag klagade inte över att få höra Dirty black summer m.fl. i duggregnet. Jag t.o.m. kunde komma ända fram till scenkanten på strandens sida och se den stora mannen på riktigt nära håll. Kanon!
Första bandet Gojira missade jag men mina egna favoriter Ghost hann jag se. Tyvärr spelade de ett så kort set att man skulle ha missat dem om man hade blinkat. Bra om de spelade ens 25 minuter. Ritual blev borta, men åtminstone fick jag höra Stand by him. Roky Erickson-covern If you have ghosts hade jag också gärna hört.
Slayer hade jag inte så värst höga förväntningar om. Redan före trummisbråken och Jeff Hannemans död har Slayer de senaste gångerna jag sett dem gått på tomgång och rutin. Danzig klådde Slayer 6-0. Men visst är det roligt att titta på Kerry Kings blodiga gitarr och höra alla klassikerna från Raining blood till Dead skin mask. Men ingen orsak att tränga sig närmare scenen.
Nostalgisk Metallica
På grund av uppenbart viktiga och brådskande förehavanden på området hade jag inte märkt hur markant publikmängden ökat framåt kvällen. När det legendariska Ennio Morricone-introt körde igång insåg jag trängseln och områdets begränsningar. Den slutgiltiga stationeringen blev under några träd på en klippa med begränsad sikt mot scenen.
I Fiskehamnen 2012 inledde de strongt med några gamla thrash-klassiker men sedan drog de hela svarta albumet i omvänd ordningsföljd mitt i setet. Det var en trög och trist upplevelse. Först efter Enter sandman kom det igång igen, men litet för sent. Som tur slapp vi det i år.
Önskelåtar
Nu turnerar Metallica med sin ”By request”-idé där biljettköparna får rösta fram sina favoritlåtar varav de spelade en bunt. Överlag bjöd setet inte på så många överraskningar, men det var en fungerande blandning av låtar från närmast 80-talet. Några lyckliga fans fick presentera röstningslåtarna på scenen och därför fick vi höra bl.a. The frayed ends of sanity och som nästsista låt som en pigg överarraskning Whiskey in the jar.
Metallicas musicerande var ställvis litet slarvigt men de som vill höra klockrent spel kan väl gå och se på Dream Theater. Vill man spela luftgitarr, stöta på brudar/killar och slåss med ordningsvakter så går det lika bra till tonerna av en rostig Blackened.
Nyaste låten Lords of summer satt prima bland klassikerna. Antagligen den bästa låten se gjort sedan, tja, The memory remains. Även om sommar- och väderherrarna helt tydligt glömt att sätta väckarklockan på just den här dagen.
Sonisphere by request
Till sist en koll hur det gick med min egen request-lista inför Sonisphere:
1. Lords of summer CHECK
2. Scribblerapporteringen fungerar CHECK
3. If you have ghosts
4. Inget regn
5. Black magic CHECK
6. Fight fire with fire
7. Glenn Danzig inte hoppar inte ner från scenen och slår ihjäl mig. CHECK
8. Until it sleeps
9. Dirty black summer CHECK
10. Jag undviker magsjuka av grillkorven och den “exotiska” woken. HMM...
11. Jump in the fire
12. Att Slayer i dagens läge levererar. Ens litet. HMM...
13. Jag hittar en ny svart T-skjorta.
14. Last caress (Metallica & Glenn Danzig duett)
15. Ingen ficktjuv far iväg med mina pastiller CHECK
16. Jag träffar trevliga bekanta CHECK
17. Jag kommer snabbt och torr om fötterna hem efteråt.
(Korrigering i artikeln: Slayer spelade visst också Black magic!)