Varmt både vad gäller väder och stämning. Roligt, både på svenska och danska (=lugnt). Och många (varma och roliga) musikaliska upplevelser, trots att programmet på förhand sett inte verkade lika starkt som vanligt. Inte minst The National lovade mycket inför konserten i Finland.
75.000 sålda fyradagars-biljetter, plus 5.000 endags-biljetter som såldes ut för två dagar av fyra. Inte slutsålt alltså, vilket är ovanligt. Uppenbarligen var det inte bara jag som inför festivalen var litet besviken på programmet. Eller tveksam, inför namn som Rihanna exempelvis.
I Danmark har hennes gig ändå fått tummen upp. Roskilde har gjort rätt i att öppna dörrarna för också den formen av pop, säger man, publiken vill ju ha den. Dessutom visar en färsk analys av publikens beteende att största delen av Slipknot-fansen faktiskt också har kollat in Rihanna.
Antagligen krävs det en festival som just Roskilde för att få fans från så olika läger att samsas.
+++
När jag reser hem efter mitt första Roskilde på 18 år, tänker jag: kanske det ändå finns orsak att återvända.
Det handlar om:
- Bredden i programmet
Inte bara Rihanna&Slipknot utan också stort&smått. Bland närmare 200 artister finns en hel drös av band som man inte vet att man älskar innan man ramlar in i ett tält och upptäcker dem. Det gäller bara att kasta sig ut i vimlet, och låta sig överraskas – något som Roskilde uppmanar en att göra, på ett bra sätt.
- Tillräckligt med stora upplevelser.
Även om man på förhand sett var tveksam.
- En atmosfär där publiken är ovanligt hjälpsam med att jaga fram en speciell konsertupplevelse.
Något jag tjatat om tidigare. Att jag i Roskilde mer än någonstans upplevt en publik som är så intresserad och förväntansfull, och med sitt beteende också jagar upp artisterna. Jag har hört flera band säga att man lätt gör sina bästa spelningar just här.
+++
Det finns ytterligare en alldeles avgörande detalj med Roskilde. En form av omtanke som färgar stämningen. Man har exempelvis jobbat hårt med säkerheten sen det man kallar Olyckan år 2000, dödsfallen under spelningen med Pearl Jam.
Vill jag stå alldeles nära bandet vid jätteutescenen Orange eller jättetältet Arena, då ska jag köa för att komma in till ett avgränsat område. Ett begränsat antal personer släpps in, och blir området fullt stänger man – för hela spelningen. På så sätt undviks den värsta trängseln alldeles framför scenen, hur trångt det än är längre bort.
Underbar upplevelse.
Vad gäller omtanken finns det många uttryck för den. Som när mänskor i gassande solsken köar i timmar för artister som Metallica eller Rihanna eller vad som helst, då hämtar crewpersonal vattenmuggar i skytteltrafik.
Det måste ha att göra med det faktum att tiotusentals personer jobbar som frivilliga med festivalen. När så många vill festivalen allt gott, och jobbar för det, då smittar det av sig.
Kommer man från Finland blir det förstås väldigt dyrt. Men å andra sidan; festivalen är litet som Ruisrock+Flow+Provinssi, allt i ett. Med skillnaden att det finns mera musik, större möjligheter att hitta platser med mindre trängsel, och ett festivalområde som är både fantasifullare och renare. Personalen jobbar oerhört med att hålla området rent, och lyckas bra. Campingen får däremot klara sig själv, och där är mängden skräp och pisslukt osannolik.
Roskildefestivalen bjöd också på flykt från konsertområdets dammoln. I närheten av den nya campingavdelningen "silent and clean" har man skapat en simstrand med äkta strandsand. Under det heta veckoslutet var simstranden välbesökt.Mikaela Weurlander
Utom i det rätt nya området ”silent and clean” (ja det finns ett sådant), där det – faktiskt – verkade både rent, och lugnt.
+++
Musikaliskt har jag redan kommenterat de två inledande dagarna. För mig var det lördagen som skulle ge de stora kickarna.
Först tidig kväll med amerikanska The National som sex år efter Roskildedebuten på en minimal scen, nu har nått den allra största scenen. Det finns enorma förväntningar på bandet, men de uppfylls alla. Nära scenen är jag omgiven av människor som är så lyckliga, hela spelningen igenom, allt från inledande Fake Empire alla 90 minuter igenom.
Själv är jag långt ifrån ett hardcore-fan, men också om jag inte kan låtarna utan och innan är jag såld. Låtmaterialet är så bra, Don’t Swallow the Cap jättelik, Sorrow (”den lyckligaste låten vi någonsin skrivit”, haha), frontfiguren Matt Berningars output som är så osannolikt fungerande. Han är ju som klichébilden av en amerikansk universitetsprofessor i något humanistiskt ämne. Litet frånvarande, buttert intellektuell, där han flanerar på scenen med sin flaska vitvin och introvert använder sin basröst för att förmedla vilsna människors desperation.
Men det här är musik om angst som inte blir angstig. Och när Berningar släpper loss, då skär det till på allvar, i låtar som hjärtskärande I Need My Girl som osannolikt nog slår större och djupare just på en stor scen.
Och så plötsligt, rusar han ner från scenen, klättrar upp på staketet bakom det avgränsade publikområdet, och när mikrofonen förlorar kontakten är det publiken som tar över sången, sjunger rader och refränger medan bandet kompar.
Det om något är en magisk stund, en av festivalens mest magiska.
Själv hade jag räknat med att isländska Sigur Rós hade gett mig de magiska stunderna, i det väldiga Arenatältet. Där är jag istället inledningsvis besviken. Sounden är inte optimala, blås- och stråksektionen körs över, frontfiguren Jónsi uppträder onödigt distanserat. Men publiken ger inte upp, och när Jónsi vänder sig utåt, dras med av publiken som jagar på, och ett överflöd av starka äldre låtar får utrymme. Då får jag och tusentals andra som gått från National till Sigur Rós sin andra stora upplevelse inom loppet av några timmar.
Så kommer uppbrottets vemodets dag, festivalsöndagen, med ett fortfarande osannolikt fint väder, en väldigt lugn stämning nu, medelåldern litet äldre. Då ramlar jag också över något som för mig alltid varit betecknande för festivalen. Det här att, bara flanera, lyssna efter vad som är på gång, vika in i ett tält, och få en kick.
Svenska Wintergatan är Martin Molins (fd Detektivbyrån) projekt, en kvartett som gör en slags blandning av rymdpop, rautalanka, poetisk pop, folkmusik och avrundar med tung hårdrock, med elgitarr dragspel, harpa, speldosakonstruktioner, keyboard, vadsomhelst. Och en konsert som också kan bjuda på dessa magiska möten av kommunikation mellan scen och publik. En komplicerad rytm, publiken börjar klappa, musiken tystnar, men klappen fortsätter, växer, och artisterna bara står där, med leenden som växer växer i takt med att klappen växer.
”Vi vill komma till Flow”, berättar en glad Martin efteråt. Och har jag upplevt nya namn i kategorin okända band som jag vill höra i Finland, når Wintergatan högt tillsammans med brittiska Savages.
+++
Och avslutningsvis, litet Roskilde-trivia.
Årets festival bjöd för första gången på ett cash-fritt område, där man bara kunde betala med speciella betalkort som man laddat med pengar via nätet. Här fanns också flera områden som bara tog emot kort, vilket för en utlänning gjorde livet mycket komplicerat.
På flera ställen dög bara danska kort, och ifall ett utländskt kort var okay kostade det extra att använda det – när andra möjligheter inte existerar känns det något hutlöst. Kanske framtiden är cashfri, men hoppas systemen slipas innan.
Och så var det över, igen, och man kan sammanfatta allt man inte hunnit se. Som Thurston Moore (Sonic Youth) som var på plats med sitt nya band, och för ett scensamtal, ett långt snack/intervju inför publik.
Javisst. Rockmusik kan också vara samtal. Rocken har blivit vuxen.
Och det är bara så bra.
Läs också:
Roskilde balanserar mellan kommersialism och ideal
Det oväntade är det stora på Roskildefestivalen
42a och 14e gången på Roskilde