Clik here to view.
När Benjamin Laustiola för drygt två år sedan debuterade med Nattens väktare med taxichaffisen Bartolomeus "Barry" Landmark i huvudroll, välkomnade Kulturtimmens recensent honom bland våra fåtaliga finlandssvenska thrillerförfattare. Också uppföljaren Mörkrets änglar är spännande, men den här gången saknas en egentlig huvudperson.
Benjamin Laustiola: Mörkrets änglar (Scriptum)
Något finlandssvenskt deckarunder – i likhet med det rikssvenska – har inte riktigt blivit av trots vissa ansatser under senare år, och en viss beställning. Nämnvärt i sammanhanget är också att några av dessa ansatser har kommit ut på de mindre, alternativa förlagen. Till exempel Nitad av Tom Paxal och Stig Granfors Glimt av hopp kan nämnas. Och när Benjamin Laustiola nu följer upp sin debutkriminalare, Nattens väktare med taxichaffisen Bartolomeus ”Barry” Landstam i huvudrollen, sker det inte längre på det Stora finlandssvenska förlaget.
Själv hörde jag till dem som hälsade Benjamin Laustiola välkommen bland våra fåtaliga thrillerförfattare och att Barry Landstam nu återkommer i ett nytt äventyr är goda nyheter ”för vänner av hårdkokt kriminallitteratur”. (För att ungefärligt citera vad jag själv skrev om debuten.) Synd bara att man får vänta ända till sidan 150 innan Barry i Mörkrets änglar äntligen i egen person dyker upp. Före det omnämns han visserligen av frun, Maria Landstam, kriminalkommissarie på våldsroteln och chef för en specialenhet som tillsätts för att rensa upp i prostitutionen och droghandeln på Helsingfors gator. Så den här gången är det snarare hon och hennes team som får mera utrymme, medan taxichaffisen Barry hamnar lite i periferin.
Men det ska tilläggas att motståndarsidan med ledaren Tom ”Hööken” Höök, bekant redan från Natten väktare också han, ges minst lika mycket utrymme, och till en början rör sig handlingen just kring hur han lägger upp hela den storskaliga skurkverksamheten som den finska polisens specialenhet ska bekämpa. Det är i sin tur av ryska gangstrar med kontakter ända högst upp som Hööken får sitt uppdrag.
Med andra ord är det åter igen en intrikat härva med många trådar som Laustiola väver sin handling av. Och det ska genast sägas att han igen har gjort sin hemläxa med beröm så att materialet känns trovärdigt på alla plan. Också när upptakten tar läsaren först till Thailand där Hööken roffar åt sig ett stort heroinparti och får en mäktig kinesisk triadledare (jfr. maffia eller den japanska yakuzan) efter sig. Och när Laustiola sedan ännu låter ett gäng somaliska sjörövare kapa fartyget med det nämnda heroinet i lasten, lyckas han fortfarande bemästra sitt material och skriver rappt och lakoniskt som det sig bör i de här sammanhangen. Frågan är bara om allt det här verkligen är nödvändigt.
Ingen egentlig huvudperson
Att fokus skiftar än från Hööken och hans hejdukar till ryssarna och sedan till Maria Landstams poliser för att däremellan också ge en inblick i diverse nattklubbar ur de prostituerades synvinkel, det är ett bekant grepp både i den nya skolans svenska kriminalare och i amerikanska dito och funkar för det mesta bra. Men det att en egentlig huvudperson den här gången saknas ser jag faktiskt som en brist.
För om jag gillade och kunde sympatisera med Barry Landstam, som kändes som en lämpligt udda huvudperson - på det hela taget en reko karl med också vardagliga och högst verkliga bekymmer mitt i actionhärvan - så är det svårare att fatta tycke för Hööken. Som en före detta legosoldat ska han framstå som den ultimata superskurken, och som sådan är han visserligen helt trovärdig. Men samtidigt är han en kallhamrad mördare som utan att blinka avrättar sina svagare motståndare, båda ondisar och goda. Den andra huvudrollskandidaten, Maria Landstam för sin del, kommer man aldrig riktigt nära och hon förblir, som de flesta andra bipersoner något schablonmässigt tecknad.
Levande Helsingforsmiljöer och fungerande action
En annan fördel med Barry Landstam i huvudroll var att de helsingforsiska miljöerna ur taxichaffisens synvinkel var det som hörde till höjdpunkterna i Laustiolas debut. Nu känns de internationella skådeplatserna i romanen - allt från Bangkok till Arabiska sjön, till Istanbul, Moskva och Petersburg - i och för sig exotiska men trots allt avlägsna. När handlingen förflyttas till Helsingfors i andra halvan lever miljöskildringen upp på ett annat sätt.
Det är också här som Barry Landstam kommer med, men den här gången alltså dess värre närmast som en bifigur. Handlingen i sig har jag i stora drag varit inne på och desto mera tänkte jag inte avslöja om den. Spänning saknas inte i Mörkrets änglar och, som sagt har Laustiola koll, det hela känns trovärdigt. Men ändå, koppleri med ryska horor och heroin därtill – låter det inte lite väl förutsägbart?
Visserligen är prostitution och respektlöst utnyttjande av kvinnor som kroppar och handelsvara säkert ett alldeles reellt problem också i vårt land, och i synnerhet i Helsingfors. Men då kan jag inte låta bli att fråga mig om inte Laustiola kunde ha fått ut mera just av det specifikt Helsingforscentrerade.
Nåja, även om jag har kommit med en del kritik här, måste jag ändå avslutningsvis tillstå att Laustiola definitivt har en hel del på gång. Språket följer visserligen gängse genrekonventioner utan att direkt göra något desto större intryck, men några longörer över bokens 350 sidor finns egentligen inte; Laustiola lyckas hålla greppet om mig som läsare hela vägen. Också dialogen, som ibland kan te sig problematisk i en finlandssvensk roman i finsk miljö, känns trovärdig. På det hela taget är det just den lilla, men viktiga finlandssvenska kopplingen som adderar en viss extra dimension också till Mörkrets änglar (liksom till de i inledningen nämnda, så väl som till Staffan Bruuns och Marianne Peltomaas bidrag till den finlandssvenska deckargenren).
Så jag ser fram emot mera, och den här gången med Barry tillbaka i huvudrollen, om jag får be.