Roskildefestivalen 3/4
Gassande sol betyder väldiga dammoln över Roskildes festivalområde. Men storpubliken trivs, och Rihanna drar jättepublik till sitt danceparty. Men Kulturtimmens Tomas Jansson hittar sina höjdare någon annanstans.
Det är fascinerande hur en festival där över 100.000 människor dagligen samsas kring musik och pissrännor, hur den år efter år lyckas bevara något av sin riktigt individuella egenart.
Den ideella föreningen bakom festivalen har bara med sin existens kämpat mot det allt mer genomkommersialiserade i musikbranschen.
Men visst tvingas man balansera.
Ett tecken på det är bokningen av dancepopdrottningen Rihanna, en av festivalens (av rockpoliserna?) mest kritiserade bokningar någonsin.
Själv bestämmer jag mig för att ”ge henne en chans”. Men när jag anländer till området, fem minuter försenad, är trängseln så total att det tar mig en kvart att hitta en plats ens 200 meter (ja, jag mätte på kartan) från scenen.
Då har hon ännu inte ens börjat.
Att få vänta på en av festivalens bäst betalda artister (officiella siffror ges inte ut, men Rihanna och Metallica lär vara årets i särklass dyraste artister) i en halvtimme, på en festival där förseningar helt enkelt inte förekommer, i hysterisk trängsel. Det hör till det mest avtändande som finns.
När hon sedan äntligen börjar, är distansen så enorm – både fysiskt och musikaliskt – att jag rymmer fältet för att söka något som kan ge mig tillbaka festivalkänslan.
Här har man väl kompromissat med kommersialismen. Festivalen har behövt en artist som garanterat lockar gymnasie-eleverna.
När jag talar med en festivalveteran, förstår jag att de senaste åren hämtat med sig traditionen att gymnasieklasser samlar ihop stora grupper som drar till festival.
Den publiken konkurrerar arrangörerna om. Och det var inte minst den publiken som trängdes i går natt.
Själv rymmer jag till en mindre scen där danska Kristine Stubbe Tegelbjerg spelar eterisk poetisk danskrock i ett halvtomt tält. Och även om hennes musik är (typiskt danskt) för syntetisk för mig, ger den intima atmosfären och direkta kommunikationen mellan scen och publik mig tillbaka tron på idén med att finnas på plats i Roskilde igen.
+++
Fredagens höjdare får jag tidigare under dagen.
Tidigt ramlar jag in på Henry Rollins Spoken Words-show.
Hans politiska kulsprutekäft jagar fram skratt och spontana applåder när han i ett tält inför storpublik berättar om sin vrede (”jag är alltid arg, men inte på er, jag är med er, jag är er vredesallierade”), eller hur han trots sitt gråa hår aldrig kommer att uppnå en viss form av vuxenhet (”jag menar, jag blir aldrig så vuxen att jag kan gå in i en butik och på allvar köpa en Sting-produkt”).
Musikaliskt hoppas jag mest av ”of monsters and men” med sin genomsympatiska naivistiska isländska feelgoodpop. Blåsare, dragspel, piano, bas och akustiska gitarrer, vokalisten Nanna Bryndis Hilmarsdóttir som smakar Björks lillasyster, och här upplever jag det jag alltid älskat den här festivalen för; stämningen förväntansfull men omtänksam, ”vänlig trängsel”, en publik som vill mycket, som jagar fram det bästa ur artisten, och ett utrymme som kan kännas hyfsat intimt fast vi är kanske (minst) 12.000 på plats under tältduken.
Ett historiskt tält, som upplevt alla dryga 40 Roskildefestivaler. I år har ägaren donerat tältet till det kommande festivalmuséet, men tills dess finns det uppspänt på backstageområdet.Ett historiskt tält, som upplevt alla dryga 40 Roskildefestivaler. I år har ägaren donerat tältet till det kommande festivalmuséet, men tills dess finns det uppspänt på backstageområdet.Mikaela Weurlander
En atmosfär som bara gör en... glad.
Därifrån, till västafrikanska Rokia Traoré, Afrikas P.J. Harvey som ser så cool ut med sin elgitarr där hon blandar västerländska rockinfluenser med utpräglade västafrikanska melodislingor.
Och det är fint; att gå från en scen till en annan, och samtidigt kastas från en värld till en annan.
Det gör man för all del också bara genom att lämna festivalområdet och promenera genom campingen.
Enorma wc-anläggningar och pissoarmängder till trots, stinker stora delar av, ja, piss.
Vissa saker förändras aldrig.
+++
När jag är på väg hem, i går kväll, viker jag trots allt ännu en gång in hos Rihanna.
Nu är trängseln inte längre lika kaotisk, och om musiken inledningsvis kändes direkt tråkig, har hon nu kommit igång med sin rad av hitlåtar. Och jag inser att, partyt är sannolikt kanonbra. Ett bra party, okay, bara inte mitt party.
Och någonting har jag lärt mig med åren.
Jag måste inte längre försöka tränga mig in på alla musikaliska partyn längre. Jag kan gå och lägga mig, inser jag, för min festivalsuperdag är ännu på kommande.
+++
Ikväll ser jag fram emot: isländska Asgeir Trausti, vacker norsk elektropop med Truls, Indians, Efterklang, och förstås festivalens för mig största namn; The National och Sigur Rós.
Idag blir det fullt upp.
Och avslutningsvis, litet Roskilde-trivia.
Idag om Gröna värden.
Under de senaste åren har festivalen satsat stort på att minska elförbrukningen. Idag finns exempelvis LED-ljus på alla scener, vilket bara det har minskat på elkonsumtionen med 20 procent sedan 2009.
Man har också arbetat på att få festivalbesökarna att använda offentliga kommunikationsmedel, redan på 90-talet byggdes en festivaljärnvägsstation, och idag anländer 60 procent av gästerna med tåg.
Varje besökare producerar 17 kg avfall under festivalen, vilket är 1 kg mindre än landets genomsnitt för samma period – och man har ett ovanligt omfattande system av avfallssortering på området.
När jag går på en guidad tur får jag höra att det ändå kan ta upp till två månader att rensa hela området efter festivalen.
Man samlar ihop 20-30 ton avfall som gästerna bara lämnat efter sig, numera lämnar många unga efter sig tält, sovsäckar, allt. Och eftersom områden som hyrts av jordbrukare ska lämnas tillbaka i oförändrat skick för höstsådden, innebär det att glas och fimpar samlas in... för hand.
Inte undra på att det tar tid.