Är det myt att popkulturen är innehållslös? Hur mår den politiska konsten idag? Och hur känns det att gå från att göra konst för en liten grupp likasinnade till att skriva en pjäs för Dramaten, för dem man kanske tidigare har kritiserat? Lasso träffade serietecknaren Liv Strömquist för att prata om politik, kultur och politik i kulturen.
- För mig är det viktigt att det jag gör är lättillgängligt.
Det säger serietecknaren Liv Strömquist, då jag frågar vilken betydelse formen och uttrycket har för henne.
- Många av de saker jag skriver och ritar om hade jag också kunnat göra i någon annan form, till exempel som en debattartikel, säger Strömquist. Men jag tycker att det finns något väldigt intressant med att hålla på med politiska frågor i kulturell form, eftersom man är mycket mer fri. Man kan blanda in humor, man kan vara mycket mer drastisk.
Vi träffas i hennes hemstad Malmö en onsdag i april. Hon har föreslagit att vi ska mötas upp i Folkets park, ett skönt ställe i södra delen av stan där allt från dagisbarn till unga konstnärer och äldre gubbar med ölpåsar i handen strosar omkring bland rabatter, lekplatser, barer och kiosker.
Strömquist är en av dem som har banat väg för den breda fronten av kvinnliga serietecknare som idag är enormt populära i Sverige, ända sen tredje vågens feminism som på 90-talet ordentligt öppnade upp för feminismen i det kulturutövande området.
Hon säger att hon själv inspirerats mycket av sådan popkultur som har ett radikalt uttryck, att all popkultur absolut inte är fattig på innehåll, även om det förstås finns en hel del innehållslös pop.
I motsats till popkulturen, har punken en mer uttalad tradition av att ta ställning i frågor. Liv Strömquists konst, om någon, har ett väldigt klart budskap och tydliga punkiga drag. Hon berättar att hon var punkare från femtonårs-åldern.
- Först lyssnade jag bara på killband, för det var det enda jag kände till, men sen fick jag upp ögonen för Riot grrrl-musiken och framförallt för Bikini Kill.
Kathleen Hanna, förgrundsgestalten för bandet Bikini Kill, gjorde fanzines, alltså egna små tidningar med texter och bilder.
- Rent estetsikt är nog Riot grrrl-rörelsen min största inspirationskälla. Det råder en do it yourself-anda, att man inte behöver kunna rita svinbra för att göra serier. Man frågar inte om lov, letar inte efter någon som kan tänkas vilja publicera ens verk, utan man gör det själv.
Det gjorde Strömquist också. Hon ritade serier hemma på golvet – ibland hade hon bara vardagsrumsmattan som underlag vilket gjorde linjerna lite extra vingliga – kopierade upp dem och gick runt och sålde dem.
- Då behöver man inte anpassa sig efter vad man tror att tidningarna vill ta in, utan skapar istället en egen plattform.
Att vara rolig och hård samtidigt
Hela attityden handlar om att inte behöva be om ursäkt för sig själv. Strömquist säger att hon upplevde att många av de svenska serierna som fanns då hon började var självbiografiska, att de behandlade konstnärernas negativa känslor kring sig själva.
- Det handlade mycket om hur man tycker att man är ful och tjock – vilket i och för sig är viktigt att tala om. Men som feminist kände jag ett behov av att slå tillbaka och på ett roligt sätt visa att ”det är ditt fel”.
Men tilltalet då? Då man jobbar på radio får man ibland rådet att prata som om man skulle prata till en kompis. Strömquist menar att det kan vara bra att tänka så också när man jobbar med kultur.
- Det kan bli fel om man fantiserar ihop en publik som inte finns, då har man ingen aning om vad folk egentligen vill ha.
Själv var hon övertygad om att det bara var de närmaste vännerna som läste hennes serier. Hon trodde att de var alldeles för radikala och alldeles för feministiska för en större läsarkrets. Att de sedan blev så populära kom som en överraskning.
Hon menar att det ännu i början av 2000-talet fanns ett slags förakt mot öppet politisk konst i Sverige. Kanske för att man fortfarande hade 70-talets vänsterkonst i tankarna, där de konstnärliga visionerna ofta fick ge vika för det övertydliga politiska budskapet.
Men samtidigt upptäckte hon att det fanns ett nytt behov av att få ta del av politiska budskap i konstform.
- Kanske man var redo för det en gång till, säger hon.
Från källaren till Dramaten
Just nu jobbar Strömquist på ett nytt seriealbum som ska ges ut i september. (Det kommer att handla om det kvinnliga könsorganet ur ett konsthistoriskt perspektiv, avslöjar hon.) Hon är dessutom aktuellt med pjäsen Liv Strömquist tänker på dig som hon skrivit för Dramaten. Föreställningarna har varit helt slutsålda och pjäsen planeras få fortsättning i höst.
Vad innebär det då att gå från underground till mer mainstream?
- Det är rätt svårt att anpassa sig till den nya maktpositionen, menar Strömquist. Man kanske fortfarande tänker på sig själv som en 20-åring utan ingångar i några som helst maktsfärer.
- Om man talar från en scen på Dramaten talar man ju på ett helt annat sätt än om man talar från ett litet punkfanzine.
Hon konstaterar att det fortfarande finns enorma strukturella orättvisor i samhället och att det inte har så mycket att göra med vilken position hon själv befinner mig i. Men man kanske ser fler orättvisor om man är mer oetablerad inom kulturen, eftersom man då upplever dem starkare.
Se intervjun med Liv Strömquist i Lasso onsdagen den 7.5. kl. 20.00 eller söndagen den 11.5 kl. 16.45 i Yle Fem, eller på Yle Arenan.