Två föreställningar in i Best Of-festivalen Theatertreffen, har Tomas Jansson redan stött på två helt olika men typiska sidor av tysk teater.
Theatertreffen är som en teaterns trendbörs, skrev jag i en tidigare kolumn.
De produktioner som får äran att gästspela i Berlin, slår samtidigt fast vad som är på gång, och ger också en bild av vilka stilarter som just nu är viktiga inom den tyskspråkiga teatern. Redan efter två inledande föreställningar har jag stött på två diametralt olika men typiska sidor av tysk teater.
Från 70-talistiskt till 10-talistiskt
Festivalen öppnades med en estetik som kunde karaktäriseras som en grandios djuplodande långsamhet, något som var nyskapande på 1970-talet, blev vanligt på 80-talet och som – har jag förstått – gjorde den stilbildande föregångaren (Berlinteatern) Schaubühne till en europeisk vallfärdsort.
Min andra föreställning har istället sina rötter i reaktionen på den stilen: den postdramatiska teatern, som på allvar slog igenom likaså i Berlin på 1990-talet med Volksbühne-chefen Frank Castorf som ledstjärna.
Och min nästa föreställning kommer, på basen av förhandsartiklar som jag har läst, att presentera något helt nytt. En slags 2010-talsestetik där bildkonstinfluenser erövrar teaterscenen på ett sätt som (igen) får många att ställa frågan: är det här alls teater.
Från 1970-tal via 1990-tal till 2010-tal, på tre kvällar.
Men en sak i taget.
Zement, och den djuplodande långsamheten
Den nu aktuella versionen får en extra laddning av att den (i höstas avlidna) Berlinregissören Dimiter Gotscheff satte uppe pjäsen i München, på teatern som ligger vid den tyska lyxkapitalismens hjärta, Maximilianstrasse. Om pjäsen handlar om hur den kommunistiska utopin dödar sina barn, ville Gotscheff sannolikt peka på att vi också idag är omgivna av en utopi som dödar sina barn.
3,5 timmar på en tom jättescen
I Zement har vi Tschumanov som återvänder från fronten. Hans barn dör på ett barnhem, för frun är revolutionen viktigare än familjeliv, en revolution som snabbt förvandlas till byråkrati där den enskilda människan inte längre har något värde. En tre och en halv timme lång föreställning som görs på en naken jättescen där allt är färgat i cementgrått, inklusive pjäsfigurerna.
Föreställningen är oerhört textcentrerad, statisk, filosofiskt analytisk, det är asketiskt och koncentrerat på ett sätt som småningom tvingar in en i det oerhört långsamma tempot. Tidvis är det på gränsen till långtråkigt, men alltid när tanken håller på att försvinna någon annanstans rycks man tillbaka av fantastiskt skådespelararbete. Stjärnorna här har en så total kontroll över språket och rytmen, en teknisk suveränitet som man egentligen aldrig får uppleva i Finland. Det krävs ju något alldeles speciellt av en skådespelare som står ensam på en jättelik scen, och med en antik myt ska trollbinda 1.000 personer.
Men när en Valery Tscheplanowa kommer in på scenen och med långa monologer gör just det, bara med hjälp av rytm och röstkontroll och total kontroll av volymskiftningar, med en stark sångröst som bonus dessutom. Då får man uppleva teaterns magi i ett nötskal.
Bara att uppleva det, är stort.
Ännu en Tjechov
Den ryska dramatikern Anton Tjechov är med sina dryga 100år gamla pjäser lika populär som alltid i Tyskland. Minst en Tjechov-uppsättning brukar varje år rymmas med i Theatertreffens utbud. I år är det en Morbror Vanja, historien om Vanja och systerdottern Sonja som sköter ett lantställe. Allt är fyllt av rutiner, tråkigt men tryggt, tills man får besök av Sonjas pappa som hämtar med sig en ung (vacker) ny fru som råddar till allas liv. Regi: 30+aren Robert Borgmann, som är känd för att skapa mycket personliga stämningar på scenen. Det gör han nu också, därför har föreställningen platsat på festivalen.
Tyvärr förstår jag ingenting av vad han har sökt.
Borgmanns Vanja är en typisk tysk klassikernytolkning som har sina rötter i 90-talets postdramatiska teaterrevolution.
Allt börjar med att skådespelarna äntrar scenen parallellt med att publiken kommer in i salongen. Vi ser en gammal Volvo Kombi snigla sig framåt, utan däck, bland slitna trädgårdsstolar, mer scenografi finns här inte. Ja, förutom några saltgurkor, som blir många saltgurkor. Det äts, musiker fixar igång en musikmatta, ”den vackra” Jelena spelar badminton med en åskådare på femte raden (fungerar osannolikt bra), och effektivt byggs en atmosfär av ödslighet, vantrivsel, meningslöshet och depression fram.
Det tar en kvart innan den egentliga pjäsen kommer igång, och då rasar allt ihop.
Vanja som en gestaltning av ödsligheten
Här är det som om regissören haft en nyckelidé (vi tar pjäsens vantrivsel och meningslöshet och låter det fylla hela uppsättningen), några snygga visuella visioner, tanken på en konstant lounge-ljudmatta som spelas fram live (fungerar bra), och en idé om att döda all form av naturalism. Det är ödsligheten som ska gestaltas. Så långt, allt väl, det var ju det mycket av det postdramatiska 90-talet sysslade med, att ta en idé eller en bild ur en klassiker, blåsa upp den extremt och sedan spegla all handling via den bilden samtidigt som berättandet i övrigt trasas sönder så att historien i traditionell mening är omöjlig att följa.
Skillnaden är att de uppsättningar jag såg då, ofta hade en intellektuell genomgripande tanke bakom spelstilen.Här är det den tanken jag aldrig kommer åt, och när man som åskådare dessutom inte får kontakt med en enda pjäsgestalt, när det känns som om ingen skulle tas på allvar, inte en enda figur håller liksom ihop, det är då allt börjar kännas meningslöst - och då inte "meningslöst på ett klokt sätt" utan bara "varför ska jag sätta tid på att titta på det här-meningslöst"
De plötsliga infallen (typisk 90-tals-idé) i stil med en oerhört utdragen stumfilmscen, känns närmast pinsamma. Upprepningarna av rörelsemönster och enskilda repliker, gärna skrikande (typisk 90-talsidé), känns allt för lösryckta, skådespelarna (som den här gången inte är sådär osannolikt suveräna) lyckas inte ge tomheten innehåll, och när det efter två timmar (äntligen) blir paus hörs redan spridda bu-rop från publiken.
Många går hem
I
Men även om andra akten inte är lika katastrofal som den första, blir jag inte klok på föreställningen.
Ändå hittar jag en skådespelerska som lyckas få liv i sin karaktär, Katharina Knap som spelar Sonja, den i slutändan enda rollfiguren som produktionen tar ens litet på allvar. Hon med den pojkaktiga approachen, för stora kläder och t-skjortan med texten ”power through joy” – också där en ironisk underton. Samtidigt är det förstås hälsosamt att märka att allt som hämtas till Theatertreffen inte automatiskt är hisnande bra.
Visst görs det inte så bra saker här också, även om de klassas som ”betydande”.
Fortsättning följer
I nästa artikel ska jag lämna Theatertreffen, och istället besöka Berlins egna teaterscener.Då ska det handla om en gammal legend, och om spelårets mest omtalade nystart.