Jag har aldrig varit i 60-talet och jag har heller aldrig varit i bergskedjan Appalacherna, den amerikanska folkmusikens famn. Men då jag lyssnar på New Orleans orkestern Hurray for the riff raff känner jag frihetens gungande vibrationer och countryns strukturer skaka. Det känns också som om jag skulle vara på de här platserna, hur de glider ihop.
Hurray for the riff raff är egentligen Alynda Lee Segarras historia. Hon växte upp på riot grrrl punk i New York, hon är av puertoricansk börd och hoppade på ett tåg då hon fyllde sjutton och lämnade sina morföräldrar bakom sig och åkte runt i Amerika. Hon träffade musiker och startade ett band. Det bandet hör till det bästa i folkmusik/country väg på länge.
Small town heroes är en hyllning till den amerikanska musiktraditionen. Albumet börjar med en pärla, Blue ridge mountain där man hör countryn urmoder Maybelle Carter sitta på stugverandran och knäppa på gitarren med sin präglande rytmiska stil och sjunga så tonerna glider som livet självt. Det är en hyllning till kvinnan i countryn men med samtida prägel. Albumet tillägnas indiska våldtäktsoffer och kvinnor som vi förlorat åt det manliga våldet. Det här vi:et är viktigt – det är öppet för alla som bryr sig.
Yosi Perlstein spelar fjol i bandet och identifierar sig som queer, precis som också Segarra. Genom att vara sig själva bryter Hurray for the riff raff med countryns konservativa normer. Men visst finns det några countryartister som på senare tid kommit ut och som vågat vara samhällskritiska på ett sätt som retat upp folk i Nashville. Så det händer saker i countrykretsarna men jag tycker mig ändå inte ha hört något så genialt som det som Segarra gör i låten The body electric, en version på den ofta i genren förekommande mordballaden, det vill säga sånger där kvinnan lider och dör. Den oftast manliga sångaren intar en medkännande position men inte mer än så. Kvinnan lider och går under. Men inte i Segarras version.
The body electric utgår också från en man som skjuter en kvinna och kastar henne i floden. I den första versen sjunger Segarra om ”me”, om våldet mot henne själv. I andra versen beskriver hon ett förlopp och det normbrytande är att Segarra sjunger om hur hon plockar upp den skjutna kvinnan, frågar vad som hände och konstaterar att vi måste stoppa detta på något sätt. Refrängen är en vemodig förundran över mannen med pistolen i handen, vad gott han kan tillföra världen. Just den enkla rörelsen, där Segarra räddar den utsatta kvinnan är solidaritet, systerskap, medmänsklighet och på alla sätt anständigt och tänkvärt. Det är att göra sin röst hörd, samma röst som han vill tysta och slänga kroppen i floden.
Hurray for the riff raff är ett band som kan och älskar sin tradition men också arbetar aktivt för att den inte skall förbli exkluderande. Kanske är det genom att göra typ den bästa skivan i vår som man erhåller den respekt som får också heteroamerika att ratta in queer country i bilradion då man gasar genom prärien? Kanske krävs det inte så mycket talang för att tas på allvar – kanske är det viktigaste at tala från hjärtat, något som Alynda Lee Segarra gör, hela tiden.
Vinylen är skrälligt rosa – snyggast i år dessutom!