För 50 år sedan arrangerades den tyskspråkiga teaterfesten Theatertreffen i Berlin för första gången. Då var motivet inte minst att genom stora kulturarrangemang säkra det inmurade Västberlins livskraft. 25 år efter murens fall är Theatertreffen världens största nationella teaterfest, och en viktig spegel för den samtida teatern. Tomas Jansson rapporterar från festivalen, som inleds på fredag.
"Teatern i det tyska språkområdet är kanske inte världens viktigaste, men nog världens mest bördiga“, konstaterar Theatertreffen-chefen Yvonne Büdenhölzer och Festspelschefen Thomas Oberender när festivalen öppnas i Berlin.
De syftar på att den tyska stadsteaterscenen fortfarande är världens rikaste, men också den mest mångsidiga. Det är i Tyskland som teatereuropa möts mer än i något annat land. Det är här man har den bredaste bilden av ny europeisk dramatik, eftersom det översätts mer utländsk dramatik till tyska än till något annat språk. Dessutom kommer regissörer från hela kontinenten hit – det är ingen slump att den också i Finland så populära lettiska regissören Alvis Hermanis är en flitig gäst på de tyskspråkiga scenerna.
Följaktligen fungerar Theatertreffen som en slags teaterns trendbörs, via festivalens gästspel får man en bild av vad som är ”inne”, vilka regissörer det lönar sig att följa med, vilka nya stilgrepp som är på väg. Inte bara vad gäller Tyskland, utan hela teaterEuropa.
München utmanar Berlin
Det är ett massivt arbete som festivalens kritikerjury gör när man plöjer igenom över 400 av det tyskspråkiga Europas premiärer, för att sedan gallra fram ett 30-tal för slutrundan, och slutligen de tio som nu har äran att gästspela i Berlin.
På basen av kritikerurvalet är det i München som det mest spännande händer just nu. Berlin hade för all del flest produktioner i "sista rundan“, 9 av 33, men bland de tio finns hela fyra München-produktioner och bara en från Berlin.
Samtidigt är det Berlinare som står bakom det mesta som kommer från München. Regissörer som Gotscheff, Castorf och Kennedy är Theatertreffen-aktuella med München-produktioner, men klassas ju som Berlinale.
Genremässigt brett
För att vara en så etablerad festival, speglar utbudet ovanligt väl dagens genremässigt oerhört breda syn på vad teater kan vara. Texterna växlar från klassiker (Tjechov, Kleist) via det samtida, fram till projekt utan en pjästext som bas. Stilmässigt blir det teater som korsbefruktats med dans, opera, konstinstallationer, musikteater, nydadaism, här finns dokumentärteater och klassikernytolkningar, men bara två av de tio inbjudna regissörerna är kvinnor – tysk teater är fortfarande långt ifrån jämställd.
Däremot kan den vara utmanande.
När kritikerjuryn presenterar sitt urval, talar Christoph Leibold om en teater som vägrar att underskatta sin publik, istället handlar det om en komplex teater som vill bjuda in till eftertanke. Allt måste ju inte göras lättillgängligt. Detta förhållningssätt till teater, som man kanske kunde kalla för seriöst och allvarligt och t.o.m filosofiskt, hör till det som Svenskfinland kunde låta sig smittas av. Men i Tyskland har det förstås mer eller mindre alltid varit så, och det finns fortfarande i dag en bred publik som gärna söker det seriösa och utmanande också på en teaterscen.
Festivalen uppmärksammar Dimiter Gotscheff
!["Heiner Müllers Zement i ett gästspel från München öppnar Theatertreffen ikväll"](http://res.cloudinary.com/kuva-api-production-eu-cld/image/upload/fl_keep_iptc/w_1600/w_1600,h_899,c_crop,x_0,y_105/w_300/v1399027339/14-svyle-1739365363762646722.jpg ""Heiner Müllers Zement i ett gästspel från München öppnar Theatertreffen ikväll"")
Gotscheff föddes i Bulgarien men var sedan 1980-talet (öst och väst-) Tysklandsbaserad, en av landets centrala regissörsnamn som avled ett halvt år efter premiären.
Zement blev hans sista regi, men till hans ära har festivalen byggt upp ett specialprogram som bland annat innefattar tre äldre Gotscheff-produktioner som fortfarande snurrar här i Berlin. Samtidigt repeterar man på Deutsches Theater en Beckett-uppsättning som han redan hade hunnit skissera fram men aldrig hunnit börja repetera – det gör ensemblen nu i hans ställe.
Rimini Protokoll, Castorf, Hermanis...
Bakom tre av de tio Theatertreffen-gästspelen finns namn som också är bekanta i Finland.
Rimini Protokoll är aktuell med Situation Rooms, en slags teater-parcour som försöker gestalta krig i en teaterkontext – en produktion som pga teaterns turnéprogram inte kan komma till Berlin även om krafterna bakom produktionen kommer till stan för att diskutera den.
Frank Castorf var i fjol Helsingfors Festspels centrala teatergäst, och gästar nu Theatertreffen för 13e gången sedan 1990 – det ger honom en plats på den moderna tyska teaterns Top5-lista. Tillsammans med Christoph Marthaler är han den regissör som sedan 90-talet uppmärksammats allra mest här. I år är Castorf aktuell med den närmare fem timmar långa tolkningen av Célines 82 år gamla klassikerroman Reise ans Ende der Nacht (resa till nattens ände). Och nämnda Alvis Hermanis kommer med sin version av historien om Kaspar Hauser, som avslutar hela festivalen.
Själv ser jag framför allt fram emot en helt ny bekantskap, den tyska teaterns mest omtalade nya regissörsnamn, 36-åriga Susanne Kennedy (född i Tyskland, det brittiska namnet till trots) som nu för första gången uppmärksammas med en Theatertreffen-inbjudan. Hennes Fegefeuer (skärseld) in Ingolstadt sägs vara ett kusligt porträtt av själens deformation, med något zombieaktigt över sig där alla repliker görs som playback.
Bloggar och twitter
Under det senaste decenniet har festivalen också breddat sina perspektiv. Nya tider behöver nya koncept.
Så bjuder man vid sidan av de tio gästspelen också på internationella workshops, debattforum, tre nyskrivna europeiska texter av ännu oetablerade dramatiker har valts ut och visas upp, det bloggas och twittras - till Castorf-uppsättningen har en hel rad i salongen reserverats för twittrare, som live ska kommentera den teaterkvällen.
Avslutningsvis får teatern också plats i TV. 3sat-tv kanalen är på plats. Tre produktioner filmas live och visas under festivalen i tv.
Via det kan den som råkar ha kabelkanalen beställd få en bild av utbudet också i Finland.
Tomas Jansson återkommer till festivalöppningen Zement i Kulturtimmen på måndagen.