Roskilde 2/4
I går kväll öppnade den största nordiska rockfestivalen sina portar till det riktiga festivalområdet. Förfestandet var över, och på scenen var det (som väntat) det oväntade som blev det stora. Och nattens överraskning var Chrissie Hynde som totalt oannonserad steg upp på stora scenen.
Min första Roskilde-konsert på 18 år får det att kännas som om, ja, som om jag aldrig varit borta.
När jag stiger in i det första konserttältet får jag just det jag älskade då; den intensiva kommunikationen mellan publik och artist, en publik som är så hungrig på intensiva upplevelser.
Amerikanske The Lumineers smakar irländsk folkrock, och skulle ha gjort en kanonspelning – om inte låtmaterialet hade varit så vansinnigt smalt.
Det andra jag prickat in i förväg, brittiska popsensationen Jake Bugg, var i sin tur för lam för mig. Men när jag flanerar på området ramlar jag över något annat som jag minns från mina tidiga Roskilde-år. Att det är det man plötsligt oförberedd promenerar in i och plötsligt oförberedd får en kick av, det är det som är det stora.
I går fick jag uppleva tillochmed två sådana ögonblick.
Först brittiska Savage som lät så mycket 80-tal att jag inte kunde låta bli att fascineras. Fyra kvinnor som ändå inte smakade nostalgi, trots kryddor av Siouxise och en oerhört igenkännbar tidig TheEdge (U2)-gitarr. Det var så energiskt, så Nu! Så totalt.
Och när jag lämnar det tältet; det franska DJ-kollektivet Chinese Man, med en hejdlös blandning av house, hiphop, reggae, ragga.
Det är det här som är Roskilde. Tvära kast mellan stilar och upplevelser, och ett sådant överflöd av musikaliskt utbud att inte ens det småregn som följde på förmiddagens sol kunde förstöra stämningen.
Och när natten faller på, regnet stannar upp, himlen blir stjärnklar men det ändå är tillräckligt varmt. Då känns allting... rätt, när det svenska musikerkollektivet Ingrid tar över den jättelika stora scenen.
Det enda som saknades då var en bra gig. Den svenska popgräddan uppträdde horribelt ojämnt. Stilig rockig soundmässigt perfekt pop kunde varvas med oengagerat studiouppträdande.
Själv hålls jag kvar för att jag äntligen vill se Lykke Li live. Hon är förstås just så dramatiskt som hon ska vara, där hon varvar en hit med en helt ny låt, men inte heller hon lyckas en bra helhet till trots lyfta stämningen.
Nattens överraskning blir således Chrissie Hynde (Pretenders), som halv tre på natten plötsligt står där, utan förhandsreklam. Men dansk press är nådlös; svenskarna kom, såg och förlorade.
+++
Vad har förändrats sedan jag senast var här på 90-talet, har många frågat.
Det är grönare, säger min vän, och slår huvudet på spiken. Träden har ju vuxit en del på 18 år.
Och så är pantsamlandet annorlunda.
Om det tidigare mest var ”vanliga” festivalgäster som samlade till öl, är det nu i första hand ”professionella” utlänningar som jagar pantflaskor och –muggar, tidvis så aggressivt att man kan bli tillfrågad tio gånger på fem minuter om man inte äntligen tömt sin mugg.
Annars?
Får se. Åtminstone finns det fortfarande en god del ”äldre” i publiken. 30+are är en vanlig syn, 40+are ingen ovanlighet. Vilket förstås känns bra. Jag behöver inte känna mig som en alien i sällskapet.
Tekniskt sett finns det däremot en del nytt – som att också de som inte kommit till Roskilde får en möjlighet att upprätthålla en festival-relation.
I år kommer nämligen 35 konserter att livestreamas på nätet, bland annat The National och Sigur Rós kan vem som helst se.
http://roskilde-festival.dk/
+++
Ikväll ser jag fram emot; isländska of monsters and men, och så en mängd ”kanske”-saker: västafrikanska Rokia Traoré, ”asfalt-tango” med Kottarashky, och så kanske jag ställer mej på 200 meters avstånd för några minuter Rihanna, fredagens kommersiella höjdare.
Det har förändrats sedan 80-talet.
Varken hon eller de många hårdrock/metall-gästerna hade varit här om man skulle följa den tidens programpolitik.
Så har bokningen av Rihanna också väckt mycket diskussion, på festivalens hemsida sägs över 1000 kommentarer handla om det – den överlägsna majoriteten är kritiska.
Och avslutningsvis, litet Roskilde-trivia.
I fjol förbrukades 1 miljon liter öl, 60 ton kött, 5 ton bacon, 30 ton franska potatisar, 4 ton organisk fair trade-kaffe, 40.000 liter vin, 100.000 apelsiner, 30.000 pizzor...
Så vet jag att det finns personer som upplevt nästan alla över 40 Roskildefestivaler.
Idag ska jag träffa en sådan veteran, som lär ha missat festivalen en enda gång; 1979. Vad som hände då kommer jag förstås inte att kunna låta bli att fråga.