Clik here to view.
I Ooppera Skaalas nya produktion möter barockoperan den elektroniska dansmusiken. La Furia delle Costellazioni är en nyskriven kortopera, baserad på arior av Antonio Vivaldi i Visa Oscars EDM-arrangemang.
Vafalls? Rejvparty på operan?! Nej, kanske inte riktigt men visst vilar det något av klubbstämning över Ooppera Skaalas nya produktion La Furia delle Costellazioni i Kabelfabriken. Medan Vivaldis musik dånar ur högtalarna i elektroniskt dansmusikarrangemang breder himlavalvet ut sig på Turbinsalens scen, här har de närmare trehundra år gamla operaariorna landat i ett nyskrivet futuristiskt rymdäventyr. Helgerån, suckar kanske någon men egentligen rimmar science fiction-äventyret ganska bra med barockoperans egna konventioner där hjältarna ofta rör sig i mytiska miljöer, befolkade av sagogestalter och gudar. Och gemensamt för alla de här arketypiska berättelserna är ju att de, oavsett vilken tid de än hör hemma i, alltid kretsar kring grundläggande teman som kärlek, svartsjuka och kampen mellan det goda och onda.
I La Furia delle Costellazioni är världsalltet hotat. Bland himlakropparna pågår en fejd, präglad av ränker, svartsjuka och maktanspråk. Tenoren Mikko Nuopponen gör en demonisk Darth-figur som gör sitt bästa för att spränga harmonin mellan sopranen Kaisa Ranta och mezzosopranen Essi Luttinen, som i astronautdräkt och guldfärgade rymdskor direkt för tankarna till barockoperornas överjordiskt androgyna kastratroller.
Ooppera Skaala grundades år 1996 och har under sin snart tjugo år långa verksamhet profilerat sig som ett operasällskap med siktet inställt på frågan hur operakonsten kunde utvecklas för att reflektera vår egen tid och tala till dagens publik. Hos oss har de senaste decenniernas intresse för barockoperans glömda skatter ju knappt satt några avtryck alls, eventuellt kan projekt av det här slaget väcka publikens nyfikenhet. Ändå kan jag inte låta bli att undra huruvida den röda prästen nu ler belåtet eller ryser förskräckt där i sin hinsides tillvaro.
Visuellt är uppsättningen en pärla. Janne Lehmusvuo står vid sidan av regin också för scenografin och tillsammans med dräktskaparen Tyra Therman har han åstadkommit en atmosfär som rimmar väl både med rymdäventyret och den elektroniska dansmusikens egna arenor. Under de flackande ljuskällorna öppnar sig en scenbild som ter sig oändlig trots att Turbinsalens scen i själva verket är väldigt liten. Men trots Visa Oscars stilmedvetna arrangemang och solisternas bravur är mötet mellan Vivaldi och EDM nog inte en helt problemfri upplevelse i den här kontexten, med publiken hänvisad enbart till lyssnarrollen. När den elektroniska dansmusikens puls fogas till barockmusikens egen markerade rytm och rika ornamentik uppstår ibland en känsla av ren övermättnad. På dansgolvet hade upplevelsen sannolikt varit en helt annan.
