Varför är finska hus så tråkiga? Ja den frågan har bildkonstnären Jan-Erik Andersson ställt sig många år. Nu är han aktuell med en ny pamflett i ämnet. ”Wow, åsikter om finländsk arkitektur”, där han hävdar att det beror på ett slappt och rigoröst tänkande och en arkitektkår som agerar smakdomare.
Hans eget hus på Hirvensalo i Åbo är ett bevis på att det går att göra saker annorlunda. Men det tog honom fem år att får byggnadstillstånd och huset fick till slut byggas i ett område som är planerat som parkområde.
Att stiga in i Jan-Erik Andersson hus Life on a Leaf, livet på ett blad, är uppfriskande. Överallt finns detaljer att upptäcka. Huset är ett ställningstagande för en gladare arkitektur där konsten blir en organisk del av byggnaden. Hus som gör oss gladare och lyckligare är temat för boken ”Wow, åsikter om finländsk arkitektur”. Vad är det då som kan kallas wow?
Allt som får mej att stanna upp och känna mej fascinerad, svarar Andersson. Det är olika saker för olika människor. Men i Finland har man alltid varit kritisk till det här med wow-arkitektur. Man har sett det som någonting onödigt, uppblåst och uppiffat. Här ska det vara down to earth och strikt. Man tänker att ett hus är ett hus och inget annat. Men jag tror att hus ÄR någonting annat. Dom är inte bara bakgrund, dom kan också bidra till att stimulera mänskor.
Problemet gäller både småhus och offentliga byggnader. Å ena sidan tycker man att det är för dyrt att göra wow-arkitektur. Men å andra sidan är det intressanta med mänskligheten att man kommer ihop sig och bygger städer. Man vill göra någonting vackert och fantastiskt och intressant som en kollektiv prestation. Det är väldigt många mänskor involverade i en stor offentlig byggnad som sedan i bästa fall kan bli ett landmärke. Det är viktigt för en stor stad att ha sådana här byggnader.
När det gäller privatpersoner borde man tillåta dem att bygga sådana hus de vill. Naturligtvis med hänsyn till energi-regler och allt det här. Men estetiskt sett borde man kunna få göra vad man vill med lite träd och buskar runtomkring. Det skulle i det långa loppet göra att folk tar mera ansvar för sina byggnader, om dom får måla dom som dom vill, menar Jan-Erik Andersson. Men som det är nu så vill samhället bara utöva kontroll.
Unken nationalism
Men hur kom vi fram till att funkis är den enda stil som räknas? Ett av exemplen i Jan Erik Anderssons bok ”Wow, åsikter om finländsk arkitektur” är den ungerske arkitekten och samhällskritikern Imre Makovecz (1935 – 2011) vars byggnader upplevs som ungerska i motsats till den abstrakta kalla modernismen. Men mer och mer har Makovecz kopplats till de ultranationalistiska högerkrafterna som är inflytelserika i dagens Ungern. Det gör att man också tar avstånd till hans arkitektur.
Ett annat exempel är den tyske arkitekten och kulturreformatorn Paul Schultze-Naumburg (1869 – 1949) som talade för en enkel och naturlig arkitektur. Han föraktade industrialismens och funktionalismens estetik och föredrog i likhet med den engelske Arts and Crafts rörelsen hantverket och det organiska uttrycket. Men han gick med i Nationalsocialistiska partiet 1930 och var efter andra världskriget illa sedd. Denna koppling mellan unken nationalism och traditionell arkitektur är svår att åsidose.
Det är komplicerade processer som skedde efter första världskriget då man började se de ornamentfria, vita väggarna som en ren yta som man projicerade hela framtiden på. Glas genomskinlighet, internationalism och demokrati, allt hörde ihop. Det som hände inom bildkonsten vid samma tid vara att man började vända på målningarna och titta på baksidan, att man började syssla med abstrakt konst. Utan detta stöd av konstnärerna skulle man knappast ha kunnat kasta ut konsten från arkitekturen så kraftigt som man gjorde då. Genom att bygga så avskalat som möjligt så slipper man associationer åt olika håll. Men däremot blir det ganska tråkiga hus, menar Andersson.