Det är inte bara inom filmen man odlar uppföljare – på Lilla Teatern har det varit premiär för Två män i ett tält 3, den tredje delen i Anders Larssons pjässvit om kompisarna Vingle och Erbarmar. Som scenfenomen är de här gossarna regelbundna som urverk. Med tio års mellanrum dyker de upp med sitt tält i skogsgläntan där den fantastiska Ådra en gång invigde dem i den fysiska kärlekens mysterier men i deras liv är pusselbitarna inte alls lika statiska. I Två män i ett tält 3. En komet kommer hem har den karriärsugna Vingle kraschlandat medan den förnöjsamma Erbarmar helt oväntat blivit Stor Stjärna over there.
Anders Slotte i trendig strapatsoutfit och Niklas Häggblom i lunsiga stoppabyxor och anorak. Ja, ungefär så minns jag dem från det förra nedslaget i Vingles och Erbarmars liv. Komna till tidig medelålder hade Vingle skaffat familj och gjort succé som programvärd i tv-soffan medan Erbarmar trampade fram längs vägarna som brevbärare och däremellan delade soffa och säng med Vingles mamma Dana-Leva. Tio år senare är inget sig likt. Erbarmar har flyttat till New York och gjort stor karriär inom countryrocken medan Vingle har klantat till det rejält och landat där han en gång började, på lokalradion där han nu sköter städningen. Men en exklusiv intervju med den gamla barndomskompisen kan kanske ge honom en nystart.
Bortsett från de ombytta rollerna följer Tre män i ett tält 3 i stort sett dramaturgin från de tidigare delarna . Innan de verkliga smärtpunkterna börjar skymta fram under Vingles konstanta hispighet och Erbarmars synbara förnöjsamhet har storyn hunnit ta omvägen via det absurt komiska många gånger om. Herrarnas invecklade familjeförhållanden, slingriga karriärer och ett par mer eller mindre utflippade avslöjanden håller den inbördes dynamiken igång men det är inte bara karaktärernas förhållande till varandra som är i ständig rörelse. Som åskådare kan vi inte heller någonsin vara riktigt säkra på var vi har dem. Bakom det skenbart triviala skymtar också den här gången nivåer fram som skorrar spännande falskt i det övergripande komedistuket. Av de två karaktärerna är Vingle ett klassiskt terapifall, besatt av behovet att alltid rasera det han åstadkommit, medan Erbarmar ständigt låter oss ana något långt försåtligare under den lugna ytan.
Niklas Häggblom och Anders Slotte har under årens lopp vuxit tätt ihop med sina roller och det är framförallt karaktärerna som fascinerar också den här gången. Häggblom gör en härligt finstämd parodi på den utseendefixerade stjärnan som nonchalant idkar namedropping medan han trimmar hakskägget med sin nagelsax och Anders Larsson har inte heller sparat på krutet i den satiriska skildringen av kändislivets klichéer. Hemma i Brooklyn väntar t.ex. den nya livskamraten Bambi Caramel med ett bystomfång som kunde förorsaka månförmörkelse och en livshistoria som t.o.m. får utedasset i Dolly Partons barndomshem att framstå som lyx . Kontrasten till Slottes Vingle är stor, Vingle har blivit en utpräglad ”tavis” med skrynkliga brallor och ölkartongen som krona efter en våt natt. Det är bara svadan och hispigheten som finns kvar av hans gamla jag. Det fascinerande med de här två tolkningarna är att de förenar det igenkännbara och berörande med en god portion oberäknelighet och satir. Karaktärerna håller men som helhet är Två män i ett tält 3 inte ett helt oproblematiskt bygge. Anders Larsson står den här gången själv för regin och framförallt den första akten hade mått bra av ett stramare grepp, liksom de yviga ordlekarna som också den här gången odlas lite för frikostigt, nästan med risk för att stjäla huvudrollen ibland.
Hur det egentligen går med intervjun där i skogsbrynet får vi aldrig veta men däremot en hel del om medelåldershannarnas konkurrens, självhävdelse och angst över att de som femtioåringar obönhörligt lämnat ungdomsligan bakom sig. Det är svårt att inse att meningen med livet förmodligen inte alls ligger i de stora bedrifterna. Ibland kräver det mod att våga erkänna både för sig själv och andra att man faktiskt inte vill något annat än trumma i otakt i ett halvtaffligt dansband och umgås med kvinnor utan att nödvändigtvis ligga med dem.
Och kanske det äntligen var dags för den insikten. För oss som sett de tidigare delarna av Två män i ett tält innebär den tredje delen ett kärt återseende men samtidigt känns det som om kapitalet nu är förbrukat. Men vem vet, kanske Ådra dyker upp på åldringshemmet en vacker dag...