Clik here to view.
Stockflottare, svedjebrännare, politikens grå eminenser, ingenjörer och barnmorskor – här några yrkesroller som skildrats i den finländska konsten under de senaste decennierna.
På Amos Andersons konstmuseum i Helsingfors visar man just nu en utställning om arbetets skiftande bilder med verk från Föreningen Finländska konststiftelsers samlingar.
På Amos Andersons konstmuseum har man nyligen öppnat en utställning med drygt 70 verk (målningar skulpturkonst, teckningar, fotografier, videokonst samt en installation) av 31 konstnärer från slutet av 1800-talet fram till idag.
De utvalda verken ingår i Föreningen Finländska konststiftelsers samlingar – till föreningen hör Gösta Serlachius konststiftelse, UPM-Kymmenes Kulturstiftelse, Alfred Kordelins stiftelse, Fortums Konststiftelse, Konststiftelsen Merita, Stora Enso Finlands konststiftelse och Ömsesidiga Livförsäkringsbolaget Suomi.
Föreningens ändamål är att främja och öka kunskapen om inhemsk och utländsk konst i Finland och utomlands, samt att främja intresset för konst och konsthistorisk forskning.
De verk som utställningens kurator, Jyrki Siukonen, plockat fram visar klart och tydligt hur synen på arbete förändrats under de senaste hundra åren och också hur villkoren för arbetstagarna förändrats.
Skogen viktig inspirationskälla
Under 1900-talets första decennier hämtade bildkonstnärerna och skulptörerna framför allt inspiration från skogen – det finns knappast något mer emblematiskt och nationalromantiskt än bilden av den muskulösa timmerflottaren som jobbar i sitt arbetes svett.
I ett ungt och självständigt Finland ville man i rask takt bygga upp en livskraftig industri, och det var många företag som riktade blickarna mot skogens gröna guld – industriföretagen kom också i hög grad att beställa konstverk som skildrade det tunga skogsarbetet, säger Jyrki Siukonen.
När Jyrki Siukonen gick igenom de olika konst- och kulturstiftelsernas samlingar kunde han konstatera att merparten av arbetslivsskildringarna härrör från förra halvan av 1900-talet, och rent allmänt verkar det som om de olika försäkringsbolagen, bankerna och industrifirmorna sedan 1970-talet framåt gått in för att köpa mer abstrakt konst.
Den kraftiga politisering av bildkonsten som skedde i Finland på just 1970-talet har inte satt några nämnvärda spår i Föreningen Finländska konststiftelsers samlingar – med undantag för Aimo Tukiainens skulptur av en svetsare från år 1976.
En splittrad bild av arbetet i dag
Men vilken typ av arbete skildrar konstnärerna idag – idag är det ju knappt någon som (rent professionellt i alla fall) håller på med timmerstockning i vårt land.
När Jyrki Siukonen dök ner i konstsamlingarna för att leta reda på verk av samtida konstnärer insåg han att det fanns rätt få moderna konstnärer representerade som på något sätt tagit fasta på arbete som tema i sina verk – trots att dagens konstnärer är mycket intresserade av världspolitiska frågor och frågeställningar som berör arbetslivet och ekonomin.
Fotografen Tuomo Manninens porträtt av olika yrkesgrupper som barnmorskor och lagerarbetare går i en spännande dialog med industriarbetarna och ammorna från femtio-hundra år tillbaka i tiden, och Jussi Valtakaris små träskulpturer lyfter fram yrkeskategorier som fejsare och vandrande reklamskyltar.
Jyrki Siukonen lyfter fram Aino-Marjatta Mäki och Jaakko Karhunens ljudinstallation ”Never cross a picket line” som ett av de viktiga bidragen på utställningen om arbetets många ansikten på Amos Andersons konstmuseum.
I Aino-Marjatta Mäki och Jaakko Karhunens ljudinstallation ”Never cross a picket line” växlar rösterna tätt och blir till en ljudmatta där män och kvinnor funderar över arbetets betydelse och roll idag – hur ser vi på arbete idag, hur definierar vi arbete och hur ser en bra arbetstagare ut?
Konstverkets titel, ”Never cross a picket line”, är ett uttryck som betyder att det inte är tillåtet att arbeta under en strejk, ”picket line” betyder strejkvakt – men på engelska är ”picket line” en faktisk och fysisk gräns som går av överträda, men om man en gång trätt över gränsen finns ingen återvändo.
Kvinnan som amma eller kaffekokerska
När man vandrar runt på utställningen fastnar blicken på Aarne Nopsanens klassiska målning från 1959 av Onsdagsklubben – på målningen har Nopsanen fångat ett tjugotal av tidens mest inflytelserika män, ett slags Bästa broder-sällskap som med presidenten Urho Kekkonen i spetsen regelbundet samlades på Finska klubben (Helsingin suomalainen klubi) för att dryfta aktuella politiska och ekonomiska frågor.
Jyrki Siukonen valde ut tavlan för att lyfta fram också annan form av arbete än tungt kroppsarbete och industriarbete.
Ja, kvinnorna är påfallande få på utställningen, och de roller som kvinnorna tilldelats är starkt begränsade till moderskap, barnomsorg och köksregionen. Jyrki Siukonen påpekar att detta delvis handlar om att många av konstverken kommit till som beställningsarbeten och att temat högst sannolikt varit begränsat – detta innebär i sin tur att konsten inte närmat sig ämnet ur en dokumenterande synvinkel, och att resultatet snarast blir en konstgjord tolkning av verkligheten.
Också de dokumenterande konstverken kan rätt fort bli historiska och daterade – som till exempel Tuomo Manninens gruppbild av ett gäng ingenjörer på Nokia. Fotot är taget i början av 2000-talet när Nokia var en attraktiv arbetsplats som lockade till sig arbetskraft från när och fjärran.
Den bild vi får av det finländska arbetslivet idag är splittrad och mångskiftande, men Jyrki Siukonen hoppas att vi också ska kunna förhålla oss lite lekfullt till vår syn på arbetet, slänga hackan i kärret och le lite grann.
Utställningen ”Arbete? Arbetets skiftande bilder. Från timmerflottare till snuttjobbare” visas på Amos Andersons konstmuseum i Helsingfors t.o.m. den 17 augusti 2015.